Så kan man se på saken

Jag ser att en av (S)-kamraterna i kyrkomötet har skrivit på sin blogg om hennes upplevelser från kyrkomötet.

Rapport från kyrkomötet, som jag upplevde det>>

Hennes upplevelse beskriver hon så här:

Tisdagen tillbringade vi i plenum med många och långa inlägg. En del onödigt långa och onödiga över huvud taget. Flera av de som debatterade tillhörde nomineringsgrupperna ÖKA, POSK, och några andra "opolitiska". Jag tror att de flesta av oss upplevde det som att debattörerna som återkom i fråga efter fråga och var rena åsiktsmaskinerna som älskade att höra sin egen röst.

Jag kan väl bara säga att jag inte har samma uppfattning. Min upplevelse av debatten i plenum var att den i vissa frågor inte hade på kyrkomötets bord att göra alls. Men de som var uppe och debatterade gjorde det med stort kunnande och inlevelse.

Och jag skulle nog inte våga säga att något inlägg var onödigt långt eller onödigt överhuvudtaget. Har vi en demokrati där vi alla ledamöter har rätt att tala, så är det så systemet fungerar.

Jag har inte sett någon sammanställning på vem som varit uppe mest i talarstolen eller vilken nomineringsgrupp som varit upp länge.

Men en annan av (FK)-kamraterna på kyrkomötet skriver på sin blogg

Som vanligt gäller att de som röstade på Frimodg kyrka i kyrkomötesvalet 2009 har fått mest talartid för pengarna. Min socialdemokratiske vän som är både ledamot och bankman undrade vad vårt talade kostade. Det kostar inget extra, lokaler och personal var redan bokade. Däremot får kyrkomötet valuta för pengarna. Det kan man inte säga om alla andras talares insatser. Och allra minst om dem som alls inget säger, år efter år.

Min uppfattning om POSKs insatser i talarstolen var att de visade på att vi är väl insatta, vi vill vara med och ta ansvar och vi vet vad vi talar om.

Ur POSKs vision och program:

POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, är en demokratisk riksorganisation för grupper och enskilda som vill ta ansvar som förtroendevalda i Svenska kyrkan utan att binda sig till något allmänpolitiskt parti. POSK är den klart största grupp som förser kyrkan med beslutsfattare och samtidigt står helt självständig från de politiska partiorganisationerna. POSK bidrar på alla nivåer aktivt till utvecklingen av Svenska kyrkan.
(…)
POSK strävar efter att våra representanter ska vara kunniga och kompetenta. De har ambitionen att leda utvecklingen av Svenska kyrkan, drivs av sitt engagemang för kyrkan och har förmåga att stimulera andra att stiga fram och ta ansvar. POSK driver fram förändring genom att sätta kyrkans frågor på agendan, reflektera över kyrkans roll, och göra kyrkan synlig i samhället. POSK är med och bygger den kyrka som Sverige behöver, och ser till att den finns där den behövs.

Strukturutredningen

Efter att i tre dagar har varit värd, tillsammans med mina kollegor i presidiet, när vi har haft besök från Åbo kyrkliga samfällighet, är jag för en kort stund vid mitt skrivbord. Det är e-post och papper som ska läsas och åtgärdas och planering som ska göras.

I morgon åker jag upp till Stockholm för att träffa POSK i Ekerö. Och på onsdag är jag i Uppsala för att få höra hur kyrkokansliet tänker hantera kyrkovalet.

Så idag kommer jag inte hinna blogga så mycket.

Men jag hittade på Frimodig kyrkas blogg en sammanställning av flera olika artiklar och bloggare (främst Frimodig kyrkas folk) som debatterar om strukturutredningen.

Där finns också länkar till Nils Gårders (POSK) artiklar i Världen idag.

Frimodig kyrka: Mera om strukturerna>>

Värna församling eller inte…?

SvD Brännpunkt har haft tre debattartiklar om strukturutredningens förslag. Framförallt handlar debattartiklarna om begreppet församling.

SvD (24/9) Kyrkan stöps om i tysthet>>
SvD (replik) (27/9)  Förslaget gör att små församlingar kan finnas kvar>>
SvD (slutreplik) (2/10) Kyrkostyrelsen skönmålar det egna förslaget>>

I den första debattartiklen skriver de fyra debattörerna (Lars B Stenström, Kjell Kallenberg, Annika Borg och Yngve Kalin):

Svenska kyrkan har gång på gång med kraft hävdat att församlingarna är den grundläggande enheten. Kyrkan byggs underifrån – i och av församlingarna – och lever som en gemenskap runt ordet och sakramenten. Förhållandet har märkts genom att församlingarna förfogat över uppgiften att fira gudstjänst, undervisa, bedriva diakoni och mission.

När förvaltningsområdet, pastoratet, görs till det primära pastorala området går organisation före innehåll. Pastoratet övertar den grundläggande uppgiften och förfogar över instruktionen som ska vägleda arbetet. De avlövade församlingarna blir en återspegling av pastoratet. 

Kyrkostyrelsen svarar:

Svenska kyrkan vill ta till vara det engagemang som samlas i såväl stora som små församlingar. När andra samhällsaktörer – apoteken, posten och bensinstationer – lämnar landsbygden är Svenska kyrkan kvar. För att detta ska vara möjligt också i framtiden föreslår kyrkostyrelsen att den kyrkliga strukturen förändras så att rationell förvaltning och teologisk ledning kan kombineras med små gemenskaper. Uppdraget är det samma – som ärkebiskop Anders Wejryd konstaterade: ”att vara ett redskap för evangelium”.

Till skillnad från vad Lars B Stenström med flera uttrycker på Brännpunkt (24/9) så möjliggör kyrkostyrelsens förslag att små församlingar kan finnas kvar som församling, utan att behöva läggas samman med andra till en större församling. Detta hände på 2000-talets första decennium då fler än tusen församlingar uppgick i större enheter. Förslaget på kyrkomötet innebär att de små enheterna kan vara kvar och får en flexibel organisation som passar respektive ort och sammanhang.

I själva verket ökar möjligheterna till delaktighet i den kyrka och församling där man har sitt engagemang. Det blir lättare att anpassa ansvarsuppdragen efter lokala förutsättningar och göra det möjligt till exempel för unga människor att engagera sig i sin församling. 

Och då kommer en slutreplik från de fyra debattörerna:

Förslaget passar en partipolitiskt styrd kyrka som hand i handske. En enskild kyrkomedlem kan med nuvarande system endast utöva sitt demokratiska inflytande genom partier eller så kallade nomineringsgrupper. Det är inte församlingarnas ombud som samlas till kyrkomöte, det är socialdemokrater, centerpartister, folkpartister, sverigedemokrater och några kyrkliga partier som beslutar.

Vi ser med oro på hur makten i kyrkan centraliseras, lokaldemokratin sätts på undantag och de politiska partierna formar en kyrklig struktur för att behålla kontrollen över Svenska kyrkan. Kyrkomötesbeslutet i november riskerar att för lång tid att stänga möjligheten att finna en förenklad organisation som tar sin utgångspunkt i församlingarna, i kyrkans uppdrag och enskilda kyrkomedlemmars engagemang på lokalplanet. 

Jag vill bara säga att jag definitivt är ett ombud för min församling, både den församling jag är aktiv gudstjänstfirare i och den jag bor i (vilket inte är samma). Jag är aktiv i Svenska kyrkan och jag känner mig definitivt som ett "församlingsombud". Vi är valda i våra stift.

Jag gillar inte heller att det är allmänna partilistor i kyrkomötet - men att vara så fräck som att säga att alla de som sitter i kyrkomötet inte representerar församlingarna tycker jag är att ta till överord.

För  POSK är det självklart att det är församlingen som är basen för all verksamhet. Och de allra flesta av oss ser möjligheten med den nya strukturen. Ser att församlingar som varit tvungna att läggas samman till en större församling återigen skulle kunna bli en egen enhet - i ett större sammanhang. När kraven inte är lika stora för att vara en lokal enhet.

För de allra flesta församlingar blir det ingen större skillnad med det nya förslaget. Den största skillnaden är de församlingar som ingår i en samfällighet. Där måste det tas ett beslut om samfälligheten ska bli ett pastorat eller flera olika. Inom pastoratet har man ansvar för att den grundläggande uppgiften kan genomföras (gudstjänster, undervisning, mission och diakoni). Det finns också ett ansvar för begravningsfrågor som krånglar till det. 

Församlingar finns i mycket olika sammanhang och förutsättningarna för att vara en församling skiftar, ”det ser så olika ut”. Det är en stor skillnad på att vara församling på landsbygden respektive i staden, i glesbygd respektive i områden som starkt expanderar.

Varje församling behöver uppmärksamma och verka utifrån sina speciella förutsättningar. En nyhet är att en församling inom ett pastorat kan av kyrkorådet tilldelas att ta ansvar för ett visst verksamhetsområde för hela pastoratets räkning. Det innebär en möjlighet för en församling och ett församlingsråd att specialisera sig på en uppgift man har särskilda förutsättningar att bedriva och församlingar kan därmed framträda på olika sätt och därmed komplettera varandra.

Förslaget ger stora och goda möjligheter för församlingar att växa och blomstra av liv och gudstjänster.

Ur POSKs Vision och program:

Kyrkans tro tar sig uttryck i en församlingsgemenskap med ett levande gudstjänstliv som centrum. Att bygga levande och missionerande församlingar på dopets grund är kyrkans viktigaste uppgift och en gemensam kallelse för alla som tillhör kyrkan. Gudstjänsten är hela församlingens gåva och ansvar. Frivilligas ansvarstagande i gudstjänsten ska uppmuntras.

Storpastorat i Göteborg eller inte?

Med anledning av diskussionen om ett storpastorat i Göteborg eller inte så har argumentens vågor gått höga. För och emot. Bra eller dåligt. Förkastligt eller genomförbart.

Själv har jag, efter att ha funderat fram och tillbaka, fastnat för att det bästa för Göteborg vore just att genomföra ett storpastorat. Mina argument är framförallt de solidariska och att kunna behålla "Svenska kyrkan i Göteborg" som numera är ett begrepp som har börjat rota sig och som stärkt kyrkan i Göteborg.

Tre ledamöter i Göteborgs stiftsstyrelse skrev i Kyrkans Tidning (nr 38/2012) en debattartikel där de pläderade just för att stiftsstyrelsen skulle besluta om ett pastorat och inte dela upp i 6-9 pastorat, som har varit på förslag och utredningar från stiftet.

Kyrkans Tidning: Flera pastorat är inte modellen>>

Nu har stiftets biskop Per Eckerdal, skrivit en debattartikel där han svarar och framför sina argument.

Kyrkans Tidning: Storpastorat riskerar underminera stiftsarbete>>

Biskop Per avslutar sin debattartikel med:

Det är min förhoppning att stiftsstyrelsen i Göteborg tar sitt ansvar som hela stiftets organ och fattar de beslut som krävs för att inrätta ett klokt antal pastorat i Göteborg. Om man istället väljer modellen med ett pastorat får man också ta ansvaret för konsekvenserna:
1.  Kyrkoordningens intention skadeskjuts när det gäller möjligheten för den formellt tillsatta kyrkoherden att i praktiken ta det ansvar som lagts på henne/honom.
2 Man öppnar för att ett stort antal komministrar (25-30) i praktiken kommer att fungera som församlingskyrkoherdar utan att man prövar behörigheten för kyrkoherdetjänst enligt Kyrkoordningen.
3 Ett demokratiskt problem som ligger i att nära 300 000 medlemmar får ett enda demokratiskt valt kyrkoråd.
4  Solidariteten blir en solidaritet mellan göteborgsförsamlingarna och man bygger en mur mot resten av stiftet som ställs utanför.
5 Göteborgs stift kommer efterhand att undermineras och omöjliggöras som stiftsgemenskap.

Jag skulle vilja bemöta dessa argument.
1. Vad är en kyrkoherde?
Jo, en kyrkoherde ska leda alla verksamhet i en församling. Ska gemensamt med kyrkorådet ansvara för att den grundläggande uppgiften blir utförd. Kyrkoherden har också ansvar för tillsyn att all verksamhet utifrån Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. (KO 5 kap)
Hur blir detta skadeskjutet bara för att en kyrkoherde har ett ansvarsområde stort som en biskop? Är det rädslan för en "konkurrent"? Eller är det bara ovanan att tänka i nya banor?

2. Biskopen är rädd att det kommer komministrar som blir församlingherdar som inte skulle klara av behörigheten som kyrkoherdar. Det är ett argument jag inte riktigt förstår. Vi ställer väl inte särskilda krav på kyrkoherden som präst som vi inte ställer på en komminister? Idag ska kyrkoherdarna ha genomgått en särskild utbildning - varför skulle det bli någon skillnad? Oavsett vad tjänsten heter? Och jag tror faktiskt inte att det räcker med 25-30 församlingsherdar. Vi har 62 kyrkor i Göteborg. Vi skulle kunna ha 62 församlingar!

3. Jag håller med om att det är ett demokratiskt problem med valet. Å andra sidan… varje församling får ett församlingsråd. Med minst fyra personer. Den övre gränsen för hur mågna som kan vara med i församlingsrådet är inte satt.
Det rådet ska tillsättas (enligt organisationsutskottets och kyrkostyrelsens förslag) efter hörande av ett medlemsmöte. För att säkerställa att församlingen har inflytande över de som kommer att leda verksamheten. Det blir en större närhet och en bättre närdemokrati på den lokala nivån.

4. Den solidaritet som idag finns inom Göteborgs kyrkliga samfällighet (och som har funnits sedan starten i mitten på 1800-talet. Svenska kyrkan i Göteborg har alltid haft samfällighet och delat på det ekonomiska och har inte haft enskilda starka församlingar) bygger på en gemensam vilja att dela uppgifterna inom Göteborg.
Möjligheten att dela den solidariteten med övriga delar av stiftet tror jag inte på något sätt kommer att öka om det blir fler pastorat. Snarare tvärtom. Och de murar som biskopen talar om har stiftet själva varit med att bygga upp genom de under lång tid ganska frostiga relationerna mellan stiftet och samfälligheten.

5. Det sista argumentet att en stiftsgemenskap skulle undermineras och omöjliggöras förefaller mig tagit ur luften. Det ligger väl på biskopen att hålla ihop stiftet? Och varför det skulle omöjliggöras genom ett stort pastorat med 30-60 små församlingar är för mig en gåta.

Stiftet uppgift är att främja och ha tillsyn över församlingslivet. Församlingslivet! Inte pastoratet. Utan just församlingen. Om det i Göteborg då finns 30-60 församlingar så är väl inte det något problem.

Jag kan lova att vi i POSK kommer att ta ansvar för att Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära kan fortsätta att gestaltas i gudstjänst och liv och att församlingarna tar ansvar för den grundläggande uppgiften (efter sin lokala förmåga).

(illustrationen från Per Eckerdals debattartikel)

Dag Sandahl: Till Tro>>

Evangelium på webben

Nu i oktober har det kommit en ny tidskrift - Evangelium, som endast ges på webben. Så här står det om tidskriften på deras webbsida:

Evangelium är en ny kulturtidskrift på nätet för svenskkyrklig idé, kultur och kritik. Tyngdpunkten ligger på text, men den digitala publiceringen erbjuder möjligheter för bild, ljud, film och läsarmedverkan.

Tidskriften planeras att utkomma i 4 nummer under första året med start hösten 2012, och vänder sig till prenumeranter.
Tidskriften Evangelium ges ut av en ideell förening med namnet Föreningen Tidskriften Evangelium.
Styrelse
Judith Fagrell judith@tidskriftenevangelium.se
Miriam Wredén Klefbeck miriam@tidskriftenevangelium.se
Pär Parbring par@tidskriftenevangelium.se
Sofia Lilly Jönsson sofia@tidskriftenevangelium.se

SvD skriver om tidskriften. Hylla Evangelium Svd.se>>

– Svenska kyrkan präglas hårt av det har varit en myndighet. Vi är en ung generation som vill något annat med kyrkan, säger chefredaktören Sofia Lilly Jönsson.
– Vi vill vara en uppstickare. För oss är gamla konflikter som kvinnoprästmotsåndet inte längre relevanta. Vi vill ställa frågan: Vad är kyrkans uppgift?

Det här är spännande. Jag har inte tecknat någon prenumeration ännu (tycker knappt jag hinner läsa de tidningar jag har redan) men ska nog ändå pröva ett år.

Det här ligger ju helt i linje med vad Sara Blom och Olof Bäckersten (från Areopagen), skriver på Kyrkans Tidning förra veckan Ge bättre stöd till tankesmedjor>>

Också detta som bubblar är en del av Svenska kyrkans sammanhang. Olika modeller kan komplettera varandra och en mångfald av forum kan bidra i samtalet. Vi behöver knappast oroa oss att det blir för många röster. Olika forum kan uppmuntra och peppa varandra, och samtidigt kritisera och föra samtal i sak.

Vi menar att det är önskvärt med flera och olika teologiska och kyrkliga röster som hörs och samtalar. Att det idag bubblar i Svenska kyrkan, i den organisatoriska strukturen och på andra sätt, är glädjande och hoppfullt. Man behöver inte gilla allt som sägs för att gilla att det sägs.
Så låt det bubbla. Och hitta vägar att uppmuntra och stödja. Både från Svenska kyrkans formella organisation och sinsemellan.
Som man brukar säga: Blås där det glöder!

Att vi behöver alla dessa olika teologiska röster är uppenbart. Det kan heta att vi lever i ett sekulariserat samhälle, men vi lever verkligen inte i ett samhälle utan religion och andligt sökande. 

Ur POSK s vision och program:

POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan – har som vision att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus.

POSK vill att Svenska kyrkan ska
•    erbjuda närvaro, gemenskap, växt och fördjupning
•    förmedla tillit, befrielse, hopp och livsmod
•    se och ta vara på varje människa som en gåva i församlingens liv
•    respektera individen och glädjas åt mångfalden
•    vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet
•    vara en brobyggare mellan kyrkor
•    sträva efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro

 Uppdaterad 2012 10 03
Kyrkans Tidning: Ny tidskrift med kyrkans identitet>>

Vad är en församling?

I morgon startar kyrkomötet på riktigt. Redan idag har flera ledamöter anlänt till Uppsala för att i olika grupper och konstellationer diskutera frågorna som kommer upp.

Den stora frågan är givetvis strukturen för Svenska kyrkan.

Om den har det skrivits mycket bara det sista dygnet:
Karin Långström Vinge: Strukturfrågor>>
Kristen Opinion: Församlingarna och framtidens kyrka>>
Stillsam: Församlingarna omdefinieras>>
Håkan Sunnliden blogg: Kungen, Drottningen och Bertil Murray>>
Frimodig kyrka: Kyrkan stöps om i tysthet>>
SvD: Brännpunkt: Kyrkan stöps om i tysthet>>
Kyrkans Tidning Debatt: Se upp för megapastorat>>

Och diskussionens vågor går höga. För eller emot? Bra eller dåligt förslag?

Jag tänker att det väl är bra att gå till sin egen församling, där man själv är aktiv. Hur kommer det att bli med den församlingen? Kommer det att finnas människor som är beredda att gå in som förtroendevalda i din församling? Och vad vill dessa förtroendevalda egentligen ta ansvar för? Är det byggnaderna, ekonomin, verksamheten, personalen, gudstjänsterna? Kan din församling ta fullt ansvar för gudstjänst, diakoni, mission och undervisning? För begravningsverksamheten?

Flera av debattörerna som är kritiska mot Närhet och samverkan ifrågasätter också kyrkoherdens roll i ett stort pastorat. Men då måste jag fråga - handen på hjärtat - hur många församlingsbor känner din kyrkoherde idag? Är din kyrkoherde den store "landsfader/moder" som jag uppfattar framställs som idealet i bland annat Anders Bexells debattartikel "Se upp för megapastorat".

Närhet, gemenskap och engagemang kräver en närvarande kyrkoherde. Detta förutsätter ett gripbart pastorat.

Vad är närhet, gemenskap och engagemang, i det här sammanhanget? Vad är en närvarande kyrkoherde? Och hur stort är ett gripbart pastorat? Är det antalet människor som bor i pastoratet? Är det längden och bredden (ytan?) Är det hur många gudstjänster det firas i veckan? 

När jag hörde talas om förslaget på de stora pastoraten första gången så höll jag på att gå i taket. Jag tyckte det var ett uselt förslag, när jag förstod att kyrkoråden skulle väljas av det gemensamma kyrkofullmäktige.

Men… ju mer jag har funderat på detta och sett på hur verkligheten ser ut så inser jag att innebär att vi istället kan få små, livskraftiga församlingar/gemenskaper runt varje kyrka. Det betyder inte att jag släppts en av POSKs hjärtefrågor - att kyrkovalet endast ska vara ett val på lokal nivå och att stift och nationell nivå ska vara indirekta val. Därför blir just den diskussionen, hur valen ska gå till, extra viktig i organisationsutskottet.

Men med det förslaget som ligger på kyrkomötets bord så kan människor som vill fira gudstjänst i sin kyrka, den som ligger närmast - få göra det om man går in och tar ansvar. Fyra personer är allt som behövs!

Där två eller fler av er församlas finns jag mitt ibland er…

Vi behöver inte ha ett helt kyrkoråd, vi behöver inte ta ansvar för hela verksamheten i den grundläggande uppgiften om vi inte mäktar med det, vi behöver inte ta allt personalansvar - men vi kan få ta ansvar för att det firas gudstjänst!

Om inte detta är att värna församlingarna, så vet jag inte vad det är! Detta måste ju ändå vara grunden för hur vi vill att församlingarna ska byggas.

För mig har det blivit mer och mer tydligt att ordet pastorat har fått en helt ny betydelse. Kanske även ordet kyrkoherde och domprost. Vi måste våga tänka utanför de ramar som vi sätter upp för vår verklighet. Och vi måste fråga oss - kommer det att kunna firas gudstjänst varje söndag i min kyrka? Är jag beredd att gå in och ta ansvar för att gudstjänst ska kunna firas i min församling? DET, mina vänner är grunden för vår Svenska kyrka, det är grunden för hur en kyrka byggs upp.

Sen är det givetvis viktigt att vi också pratar om hur vi fördelar ansvaret, hur vi tar ekonomiskt ansvar, hur vi tar hand om personalen, hur vi förvaltar kyrkans egendom - men det är inte lika viktigt som att vi faktiskt firar gudstjänster, hör ordet och delar bröd och vin tillsammans.

Som Nils Gårder skrev in sin debattartikel här:

Det bör finnas en levande kristen församling kring varje kyrka. Detta bör gälla såväl i städernas skilda stadsdelar som på mindre orter på landsbygden. Skall detta bli möjligt måste dock församlingarna samverka i pastorat, som kan fördela vissa uppgifter så att de utförs gemensamt.

Nils Gårder om församlingssyn och struktur

Efter Berth Löndalhs medverkande i tidningen Världens idag den 12 september "Sammanslagning oroar i Malmö>>" där han uttrycker en stor oro för hur församlingarna ska överleva om Malmö blir ett enda stort pastorat, svarar Nils Gårder (POSK) i tidningen 21 september.

Tyvärr hittar jag ingen länk till den artikeln i tidningen, men här kommer Nils svar på Berth Löndahls funderingar:

Att forma en struktur för framtiden
Med anledning av Berth Löndahls artikel ”Omorganisation utan perspektiv” vill jag ge några synpunkter på frågan om en ny struktur för Svenska kyrkan. Som ledamot av kyrkostyrelsen står jag bakom dess skrivelse till kyrkomötet. Dessa synpunkter är dock helt mina egna.

Jag delar i mycket Berth Löndahls  grundläggande uppfattning inte minst den om vems kyrkan är. Jag har dock en annan uppfattning om vad förslaget till ändringar i kyrkoordningen kan leda till. Jag hoppas att ändringarna kan positivt bidra till det fortsatta byggandet av Kristi kyrka. Förslagen är naturligtvis inte i allt vad jag önskar men jag tycker fördelarna överväger.

För det första är förslaget uttryck för en decentralisering. Det ges ökade möjligheter att fatta lokala beslut om indelning i församlingar. Jag ser detta som en möjlighet och hoppas att den tillvaratas. Jag har med oro sett hur antalet församlingar minskat under det senaste årtiondet. Antalet gudstjänster har minskat. Församlingen har ibland upphört att vara en lokal mänsklig gemenskap med den gemensamma gudstjänsten i centrum.

Utvecklingen kan inte sägas påtvingad utan är tyvärr ofta en bekräftelse på ett allt svagare församlingsliv. Denna negativa trend måste brytas. Det bör finnas en levande kristen församling kring varje kyrka. Detta bör gälla såväl i städernas skilda stadsdelar som på mindre orter på landsbygden. Skall detta bli möjligt måste dock församlingarna samverka i pastorat, som kan fördela vissa uppgifter så att de utförs gemensamt. 

De nya reglerna ger möjlighet att skapa detta. Jag är medveten om att det krävs kloka lokala beslut men om sådana fattas kan vi gå i en ny och positivare riktning. Om inte kyrkostyrelsens förslag antas tror jag vi tvingas se en fortsatt minskning av antalet församlingar och en fortsatt minskad delaktighet.

För det andra ser jag det som positivt att varje ekonomisk enhet blir ett pastorat , som har en kyrkoherde i sin ledning. Den nuvarande ordningen med ekonomiska samfälligheter utan prästerlig pastoral ledning är olämplig. Samfälligheterna har idag de facto givits uppgifter, som de inte är lämpade för. Hur stort ett pastorat blir beror på sakliga omständigheter.

Det är naturligt att det finns ett kyrkligt helhetsansvar, en missionsstrategi och ett diakonalt ansvarstagande för varje ort. Är det en stor stad blir pastoratet en spegel därav. Naturligtvis måste arbetet inom ett stort pastorat bedrivas decentraliserat i skilda församlingar var och en med sin inriktning.

Berth Löndahl pekar med rätta på riskerna med omflyttningar av personal. Den risken finns emellertid i ännu högre grad om vi fortsätter att sammanlägga församlingar och förlorar kopplingen mellan gudstjänstgemenskap och församlingsbegreppet.

Enligt min mening bör pastoratet bedriva all sin verksamhet genom de i pastoratet ingående församlingarna. Alla församlingar behöver inte göra allt och lika men varje församling skall ha sin gudstjänst i centrum och all dess verksamhet utgå från denna. Det är församlingarna som samverkar i pastorat.

Varje församling bör ha sin/a/ präst/er/ och besluta om sin gudstjänst och i övrigt ansvara för det som är den församlingens särskilda uppgift/er/. Mindre församlingar kan behöva hjälpa varandra i vad avser t ex vikariat men ”ambulerande personal” bör inte förekomma. Jag tror på små välutbildade och hängivna arbetslag med ansvar för sin församling. Man bör enligt min mening undvika att pastoratet driver verksamhet genom ”anstalter” direkt underställda pastoratets kyrkoråd. Det finns då risk att verksamheten förlorar sin knytning till gudstjänstgemenskapen.  För vissa specialfunktioner kan det dock vara motiverat med undantag.

Närdemokratin är en kyrklig tradition som måste värnas. Därför har bl a jag verkat för att kyrkostyrelsen i sitt förslag föreskriver att församlingens medlemmar skall ha rätt att nominera ledamöter av församlingsråden. De i församlingarna engagerade måste också engagera sig i valet till pastoratets kyrkofullmäktige. På det sättet kan vi stärka demokratin. På sikt bör hela valsystemet i kyrkan ändras så att det lokala engagemanget får bättre genomslag. I kyrkan skall den omvända ordningens princip gälla. Demokratin skall byggas nedifrån. I det arbetet måste vi vara många som samarbetar.

Lund den 18 september 2012

Nils Gårder
Ledamot av kyrkostyrelsen (POSK)

Fler pastorat är inte modellen

Med anledning av strukturutredningen och förslaget till ett pastorat i Göteborg skriver här Mats Rimborg (POSK), Tord Nordblom (FK) och Jonas Ransgård (M) en debattartikel som också publiceras i Kyrkans Tidning nr38/2012

Snart ska kyrkomötet behandla strukturutredningen Närhet och samverkan, som bland annat föreslår att flerpastoratssamfälligheter inte längre ska finnas, utan övergå till att bli pastorat. Kyrkostyrelsen har föreslagit två års respit för Göteborgs kyrkliga samfällighet.

Orsaken är att Göteborg ska hinna förbereda en uppdelning i flera pastorat, minst sex stycken men troligen åtta eller nio. En remissomgång i Göteborg med förslaget att bilda sex nya pastorat visade att församlingarna helst av allt önskade behålla samfälligheten.

Inget tyder på att kyrkomötet kommer att tillmötesgå detta. Valet står då mellan ett pastorat eller en uppdelning i ett antal nya.

Vi vill ifrågasätta behovet av en respit och nyttan med en uppdelning. Som skäl mot att låta Göteborg bli ett pastorat har anförts att det blir lika stort som ett genomsnittligt stift i Svenska kyrkan, att kyrkoherdens ställning i ett så stort pastorat som hela Göteborg blir ohållbar, och det demokratiunderskott som uppstår genom att direktval bara sker till hela pastoratets gemensamma kyrkofullmäktige. Låt oss skärskåda dessa tre invändningar.

1. Det är riktigt att det skulle bli ett stort pastorat, men det beror ju helt enkelt på att Göteborg är en stor stad. Pastoratet blir precis lika stort som Göteborgs kyrkliga samfällighet har varit. Varken ekonomiskt eller administrativt blir det någon förändring.

I stället för många församlingar och en samfällighet får vi många församlingar och ett pastorat, skillnaden är marginell och borde inte medföra några stora problem. Positivt är att Göteborg då får en pastoral ledning, låt vara att den i praktiken behöver delegeras för att inte bli en chimär.

2. Vi tror att biskopen kan tydliggöra sitt uppdrag även för en kyrkoherde i Göteborg. Uppdragen är olika och hierarkin är tydlig. Eftersom kyrkoherden är domprost har de en naturlig fortlöpande kontakt. Att även domprosten lyder under biskopen är självklart.

Naturligtvis kan inte en kyrkoherde utöva personlig pastoral omsorg om alla Göteborgare. Det kan dock knappast en kyrkoherde med ansvar för 1/6 av dem heller. Det prästerliga ansvaret för enskilda måste i huvudsak utövas av komministrar. Även ledningsansvaret måste förstås delegeras. Men en kyrkoherde borde själv kunna leda sådan verksamhet som delas mellan flera församlingar i pastoratet, exempelvis sjukhuskyrkan, och även genom att skapa kluster av församlingar kunna leda verksamheten i dessa.

Tillsynen måste kunna utövas inte bara genom personliga inspektioner utan också genom en ordning för hela pastoratet där kyrkoherdens medarbetare biträder. Fördelarna med en enhetlig tillsyn är tydliga bland annat på grund av personers rörlighet mellan olika församlingar beroende på var de bor, arbetar, har sina fritidssysselsättningar, med mera. Enskilda personer och deras familjer kan inte enkelt knytas till en viss stadsdel och det finns skäl för att alla ska behandlas lika oavsett var de söker sin gemenskap eller hjälp. Detta gynnas av ett pastorat.

3. Kyrkostyrelsens förslag till beslut innehåller, jämfört med den ursprungliga utredningen, tydliga riktlinjer för hur pastoraten ska ta hänsyn till församlingarna när de utser församlingsråd. Syftet är att garantera lokalt inflytande.
Ett kyrkofullmäktige som bortser från församlingsbornas nomineringar till sina församlingsråd kommer knappast att få förnyat förtroende i nästa val.


Problemen med en uppdelning i flera pastorat är däremot uppenbara, och har belysts i den utredning som stiftet har gjort. Solidariteten kommer att sättas på hårda prov när det gäller fortsatt stöd av gemensamma satsningar som Göteborgs kyrkliga stadsmission, sjukhuskyrkan, skolkyrkan med mera.

Begravningsverksamheten kommer att kräva en speciallösning. Bärkraften i de olika pastoraten kommer att variera kraftigt mellan resursstarka områden med hög tillhörighetsgrad, som Askim i söder, och svagare med låg tillhörighet, som Angered och Bergsjön i nordost. Stiftet kan givetvis inte stödja enskilda pastorat i Göteborg utan att erbjuda samma sak åt andra områden i stiftet som också har en svag ekonomi. Detta kan inte ske utan en höjning av kyrkoavgiften till stiftet, och någon sådan har inte föreslagits i sammanhanget. Om detta är planen så borde den redovisas öppet.

Den avgörande frågan är ändå om vi tycker att det behövs en kyrklig strategisk ledning av mission, diakoni med mera för hela Göteborg, och om vi tycker det finns något värde i att kunna tala om Svenska kyrkan i Göteborg? I så fall bör vi inte dela upp detta område i flera pastorat.

Mats Rimborg (POSK)
ledamot i stiftsstyrelsen, vice ordförande i stiftsstyrelsens församlingsutskott
Jonas Ransgård (M)
ledamot i stiftsstyrelsen, vice ordförande i stiftsstyrelsens personalutskott
Tord Nordblom (FK)
ersättare i stiftsstyrelsen, ordförande i Frimodig kyrka i Göteborgs stift

_____________________
Det är bara att konstatera att strukturutredningen orsakar diskussion på fler platser än Göteborg. I flera andra stora samfälligheter, som är den organisationsform som drabbas av störst förändring, först det diskussioner.

I Kyrkans Tidning står också en artikel på sid 8 om Örebro (som jag skrev om på bloggen här>>) Där är det Johan Unger (POSK) som är starkt emot att göra ett pastorat av de åtta församlingarna. Detta medan kyrkoherden Ingemar Söderström är för ett pastorat. Omröstningen som skedde i deras kyrkofullmäktige var oerhörd jämn. Nu ska stiftsstyrelsen besluta.

Men detta sagt så är det också tydligt att det åsikterna slår rätt igenom nomineringsgrupperna.

Ur POSKs vision och program:

Församlingen är kyrkans grundläggande enhet. Varje församling behöver personal med bred och djup kompetens för att tillsammans med frivilliga arbeta i enlighet med församlingens grundläggande uppgift att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Pastoraten behöver vara stora nog för att klara sin ekonomi och de många uppgifter som ligger på en arbetsgivare, bland annat ansvaret för en god arbetsmiljö. Många församlingar möter ekonomiska påfrestningar. Detta gäller såväl glesbygdspastorat som storstadsförsamlingar med få kyrkotillhöriga.

I hela landet ska det finnas rimliga möjligheter att delta i kyrkans gudstjänstliv och verksamhet. POSK vill verka för att kyrkans system för ekonomisk utjämning ändras så att olikheterna i kyrkoavgift för personer med samma betalningsförmåga inte blir orimligt stora. För att på sikt klara ekonomin krävs också ändringar i församlings- och pastoratsindelningen.

Uppdaterad 2012 09 20
Frimodig kyrka bloggar: mellan Scylla och Charybdis

Panel om religion och skola och möten

Tankesmedja Areopagen i Göteborg kommer under hösten att medverka i två olika panelssamtal. Läs också här>>
Det ena samtalet är redan ikväll, på Interreligiösa centret i Göteborg.

Bör religion barnförbjudas?
Tisdagen den 11 september, 18-20.30 är det panelsamtal på Interreligiösa centret i Göteborg. Rubriken är ”Bör religion barnförbjudas?”. I programmet skriver man:

Kan vi låta våra barn besöka andra religioners helgedomar? Är det lämpligt att våra barn deltar i skolundervisning om andra religioner? Vad säger våra heliga skrifter, och hur tolkas de i dagens moderna samhälle när det gäller umgänge över religionsgränserna? Skall vi låta barnen växa upp utan religion tills de blir myndiga?

I panelen sitter Rabbi Peter Borenstein, Karolina Mikhail (Koptiska ortodoxa kyrkan), Imam Rashid Mohammed (Göteborgs moské), Julia Carlberg (Hare krishna). Och moderator är Sara Blom från Tankesmedjan Areopagen.
Interreligiösa centret ligger på Södra Kyrkogatan 25 i centrala Göteborg.


Gud, vetenskapen och skolan
Den 12 november 18.00 är det panelsamtal på Folkuniversitetet i Göteborg:

Har skolan ansvar för att förmedla en viss syn på relationen mellan religion och vetenskap? Vilken bör den synen i så fall vara? Är det önskvärt att nå konsensus om hur denna relation bör uppfattas?
Det pågår en angelägen debatt om relationen mellan religion och vetenskap såväl inom landet som internationellt och då inte minst utifrån skolans roll i sammanhanget. I den nya läroplanen för gymnasieskolan, GY11, har en analys av denna relation skrivits in som ett obligatoriskt innehåll i kursen Religionskunskap 1, vilken alla elever läser. Vilka utmaningar och möjligheter medför detta?

I panelen medverkar:  Fredrik Sjögren, fil dr i statsvetenskap vid Högskolan Väst, Jonna Bornemark, fil dr i filosofi vid Södertörns högskola och Sara Blom från Tankesmedjan Areopagen.
Kvällen är gratis, men man bör anmäla sig. Det gör du här.

…för dig utgiven

Så var det dags att summera den första dagen på Världens fest. En fest som egentligen inte kom igång förrän sent på eftermiddagen. Det stod i programmet att det fanns utställningar på ett ställe från kl 12.00, som jag försökte gå på. Men de kom inte förrän efter kl 15.00 och satte upp sina grejer. Jag får gå dit imorgon istället om jag hinner.

Men jag har under dagen träffat en hel del människor från kyrkomötet och andra kyrkliga sammanhang. Och jag har förstås träffat en hel del POSKare. Det är trevligt. Jag hoppas att alla POSKare som ser mig kommer och hälsar!

Det som grep mig allra mest i kväll var två moment under inledningsmässan. Vi var i Baltiska hallen, en gigantisk idrottshall där vi alla över 3000 deltagare fick plats. Efter en del inledningsanföranden så började gudstjänsten.

Olika sorters musik var ett av inslagen. Och sen kom en mörk man i en stor vit kaftan. Och han citerade ur bibeln. Samtidigt som en sopransax spelade. Jag tror faktiskt att detta var en scen ur teaterföreställningen Bibeln som gick på Göteborgs stadsteater (men jag kan inte säga säkert). Men vackert var det. Orden gick rakt in i hjärtat.

När nattvarden skulle tillredas kom sedan fyra personer bärandes på en stor bår och på båren låg ett gigantiskt bröd. Först tyckte jag det såg helt makabert ut. De gick upp och ställde båren framför altaret som stod mitt på den korsformade scenen. När de lämnat båren där såg det ut som det stod en kista, nästan som det var begravning.

Och så kommer orden till mig. Han dog för att jag skulle få leva. Hans kropp är för mig utgiven. Jag får i nattvarden ta emot hans kropp som bröd. DÅ, där… så starkt detta talade till mig.

Sen är det fint att få dela nattvardsgemenskap med alla deltagarna. Sjunga psalmerna tillsammans och få inleda en helg med mässa.

Efter inledningsmässan tog jag mig till St Petri församlingshem för att vara med på panelsamtalet om Svenska kyrkan och webben. Jag var en av fyra som ingick i panelen. Du kan se hela samtalet här (börja titta ca 5,5 min in i sändningen)

I morgon har jag kryssat för fullt med olika programpunkter som jag ska försöka hinna med att gå på. Kanske kan jag också bambusa eller blogga under dagen. Men det beror helt och hållet på om det funkar rent praktiskt och jag hinner.

 Från Kyrkans Tidning har vi fått lov att publicera Hanna Krokssons krönika. Hanna Kroksson är vice ordförande i Svenska Kyrkans Unga.

Kyrkans Tidning: Ge oss hopp så röstar vi>>

Ge oss hopp så röstar vi

SIGNERAT Mitt under semestern, på en bar med gratis wifi i Barcelona, började jag diskutera begreppet normkritik med en vän som satt hemma i Sverige.

Envist försökte jag formulera något om nyfikenhet, medvetenhet och ett självreflekterande – för det är grunden för mig. Normkritik, att vara lite queer. Att våga ifrågasätta det som vi bara gör av farten utan att reflektera är det enda sättet att röra sig framåt. Det enda sättet att röra sig alls.

Nu är jag hemma igen. Veckan har inletts med tre fantastiska dagar på Sigtuna folkhögskola där Svenska kyrkans unga, Svenska kyrkan och Sensus har tagit stora steg för att hitta verktyg mot främlingsfientlighet. För att hitta nyfikenheten för andra människor, oavsett varifrån de kommer och oavsett vad de tror på. Det slår mig så hårt. Aldrig blir jag lika konfronterad med mitt jag som i mötet med den andre.

Veckan fortsätter att handla om det mötet, religionsdialog. I helgen bjuder Fryshuset in.  Religion – problem eller möjlighet? Jag ligger här på kvällarna och läser ur Biskopsbrevet De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext. Vilka möjligheter! Vilka krav på mig att våga möta mig själv. Precis som när min vän och jag diskuterade normkritiken så ser jag nu hur trött man kan bli – behöver jag alltid vara så där pigg på att utvecklas? På att röra mig? Kan jag inte bara stå still, en stund?

Kyrkan får aldrig stå still, och vi får aldrig glömma att kyrkan det är vi. Det är du, det är jag och det är väldigt många fler. Visst är det en utmaning, visst kan det vara tufft att ompröva sig själv och sitt agerande – men när något bryter mot vår värdegrund då måste vi ta det på allvar.

Snart är det val igen. Arbetet kring kyrkovalet har börjat och väljarna här liksom i andra val behöver få lite kött på benen. Vilka nomineringsgrupper kommer att våga tala om sina drömmar och visioner? Jag lovar att hjälpa er så mycket jag förmår i fråga om att få iväg folk till valurnorna – men vill samtidigt ruska om lite grann. Det måste bli en kampanj som ger oss hopp.

Vi som vill att Svenska kyrkan ska vara starka och stolta företrädare i frågor om människovärde. Vi som vill leva i vår kyrka och tas i anspråk för att vi är en del av Guds skapelse och bär på ett stort värde. Vi som vågar se oss själva i spegeln och gör upp med hat och förtryckande strukturer. Vilka ska vi rösta på? Du som vill något med Svenska kyrkan och ställer upp i ett demokratiskt val för att få leda den – glöm inte att berätta varför och hur. Jag tror att vi som delar den kristna värdegrunden utgör en stor del av medlemsbasen så om ni ger oss hopp så röstar vi.

Hanna Kroksson

 

Foto: Kyrkans Tidning Frida Lenholm

Hur tänker sig Frimodig kyrka lösa detta?

Efter en längre diskussion på Dag Sandahls blogg har Mats Rimborg (styrelseledamot i POSKs riksstyrelse) sammanfattat diskussionen och avslutar med att ställa några frågor till Frimodig kyrka och deras hållning i ämbetsfrågan.

Ämbets- och äktenskapsfrågorna avgjorda

Ämbetsfrågan och äktenskapsfrågan är avgjorda – vänd blad och gå vidare. Så kan man sammanfatta POSKs uppfattning i två ärenden som har vållat mycket strid inom Svenska kyrkan. I vårt program skriver vi att det är en självklarhet att det finns diakoner, präster och biskopar av båda könen i Svenska kyrkan.

POSK menar dessutom att Svenska kyrkan med sin lutherska äktenskapssyn kan rymma två olika uppfattningar i vigselfrågan utan att dessa blir kyrkoskiljande och anser att det beslut som har fattats av kyrkomötet 2009 ska stå fast. Det innebär dels att det är möjligt att ingå äktenskap mellan personer med samma kön genom vigsel i kyrkan, men också att ingen enskild präst har skyldighet att förrätta sådan vigsel.

Att POSK nu tydligt ställer sig bakom de beslut som Svenska kyrkan har fattat i dessa frågor har under den senaste tiden kritiserats häftigt av Dag Sandahl, Frimodig kyrka, på hans blogg, där han bland annat har skrivit:

Teologi är en avskriven syssla i POSK:s sammanhang, moralteologi än mer avskriven. Inför skeenden som format Svenska kyrkan blundar man - och tänker sig skapa framtid! Det är en tragisk men logisk utveckling för POSK som fordomdags faktiskt kunde hålla en egen profil men som i programmakandet vände ner sig och blev lojalt. Som de andra, fast partipolitiskt obundna. Men om det är samma kyrkopolitik som levereras så är det väl skit samma vilka man röstar på - eller ens skit samma att rösta i kyrkovalet?

Här följer de viktigaste argumenten för POSKs linje.

Ämbetsfrågan
Med avgjord menar vi helt enkelt att frågan om prästämbetet i Svenska kyrkan ska vara öppet för kvinnor är avgjord. Alla som är vigda till biskop, präst eller diakon sedan 1959 har redan från början vetat att det förhåller sig så. Nu finns inte längre några präster kvar i aktiv tjänst som kan hävda att de har hörsammat kyrkans kallelse utan att veta att de förr eller senare skulle komma att möta prästvigda kvinnliga kollegor. Att förneka resultatet av att Svenska kyrkan i över 50 år har kallat både kvinnor och män till prästämbetet är verklighetsfrånvänt.

Det handlar alltså inte om två jämbördiga uppfattningar inom Svenska kyrkan, eftersom det inte råder någon tvekan om vilken ordning som gäller. Problemet med att fortsätta underhålla denna segdragna diskussion är att den hindrar oss från att utföra kyrkans egentliga uppgift, att vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus. Det vill POSK göra i stället för att underblåsa en segdragen konflikt.

Man kan vara kritisk mot det sätt på vilket beslutet 1958 fattades utan att tvivla på att det i sak var rätt beslut. Även om det inte var det spelar det inte längre någon roll, för vi måste leva med följderna av det, och var det fel så får vi lita på att det också är inneslutet i förlåtelsen.

Ämbetsfrågan eskalerade och ur det utvecklades en fråga som handlade om det verkligen var nattvard när en kvinna celebrerade. En del gammalkyrkliga menade att det var det verkligen, men de gick ändå inte till nattvard när en kvinna celebrerade, för att kvinnorna var olydiga mot Guds ord. Andra, några högkyrkliga, påstod att det inte var ”riktig nattvard” (konstigt egentligen, andra med den ämbetssynen, till exempel en del katoliker, menar nog att kvinnorna är präster och därmed är det nattvard, det blir synligt i debatterna kring hur man ska hantera de kvinnor som vigts av katolska biskopar).

Men några i Sverige hävdade att det inte var nattvard. Då uppstod en kris i det som handlar om kyrkans absoluta centrum - och där kan vi ha lite olika syn på hur liturgin ska utformas etcetera men inte huruvida vi verkligen tar emot Jesus Kristus själv i bröd och vin.

Det smittade alltså av sig till alldeles vanliga församlingsbor som inte visste om de tog emot nattvard eller ej! Dessutom blev det märkligt att det vi beskriver som konstituerande för kyrkan och där vår gemenskap manifesteras, inte kunde delas av till exempel en chef (kyrkoherde/prost som var motståndare) och hans komminister (en kvinna).

Alltså: även om vi måste konstatera att inte hela Kyrkan delar måltidsgemenskap måste åtminstone vi i samma del av kyrkan kunna göra det.

När man inte kommer överens om ämbetsfrågan kan det leda till ohållbara konsekvenser, och det var vad som hände i Svenska kyrkan. Är en prästvigd kvinna präst? Är en biskopsvigd kvinna biskop? Är en man som prästvigts av en kvinnlig biskop präst? Är den nattvard som firas av prästvigda kvinnor en riktig nattvard? Är den nattvard som firas av män som prästvigts av en kvinnlig biskop en riktig nattvard?

Till detta kom försök att hålla vissa kyrkorum ”rena”, det vill säga inga prästvigda kvinnor fick leda gudstjänster eller predika där, som om det vore någon slags smittsam sjukdom de bar på. Alla dessa ifrågasättanden, av varandra och av sakramenten, ger ämbetsfrågan en sprängkraft som är av ett helt annat slag än äktenskapsfrågan. Den påverkar inte bara ämbetsbärarna själva och deras relationer till varandra utan även församlingsborna.

Äktenskapsfrågan
Ingen ifrågasätter däremot ett äktenskap ingånget mellan en man och en kvinna på grund av en utvidgad äktenskapssyn, det enda som händer är att inte alla präster vill viga alla par, och det är inte ens något nytt. Vissa präster vägrar viga frånskilda och vi har inte haft vigselplikt för Svenska kyrkans präster sedan 1976. Sedan dess har det varit frivilligt, och kring det har det inte varit någon problematik. Vilka homosexuella skulle vilja bli vigda av en präst som menar att äktenskap mellan personer med samma kön är fel?

Eftersom det har visat sig att relativt få par med samma kön efterfrågar kyrklig vigsel (något hundratal per år i hela landet, tror jag) behöver det aldrig bli något praktiskt problem. Tvärtom räcker de par med samma kön som vill vigas knappt åt alla präster som är ivriga att visa hur liberala de är. Så i denna fråga går det utan svårighet att hantera två olika uppfattningar. Så länge kyrkan har kvar vigselrätten är detta det allra klokaste sättet att hantera den situation vi har hamnat i. På sikt kan det kanske hända att denna myndighetsutövning kommer att tas ifrån trossamfunden.

Frimodig kyrka
POSKs grundläggande uppfattning är att de olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom, men förutsätter att alla är beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor.

Men hur tänker sig Frimodig kyrka framtiden, om ni får bestämma?

I er valplattform 2009 skrev ni att Frimodig kyrka vill att Svenska kyrkan aktivt och intensivt ska arbeta för försoning i ämbetsfrågan, att personer med olika hållning i sakfrågan behandlas lika vid till exempel tjänstetillsättningar, och att mer arbete ska läggas på att finna konstruktiva lösningar som värnar om alla inblandade. Vad betyder det egentligen?

Ska vi återigen prästviga män som inte fullt ut vill tjänstgöra tillsammans med kvinnliga kollegor? Ska vi återigen tillsätta kyrkoherdar som inte vill ta emot nattvarden av sina kvinnliga komministrar? Ska vi återigen få biskopar som inte viger kvinnor till prästämbetet, om någon sådan lyckas bli vald?

Hur tänker ni er att de konstruktiva lösningar som ni förespråkar ska se ut? Det måste väl finnas något som gör det troligt att de två uppfattningarna skulle kunna samexistera, trots att det har misslyckats tidigare. Finns det några exempel från andra samfund där man har öppnat prästämbetet för kvinnor på att man har lyckats värna om alla inblandade? Någonstans där inte de allmänpolitiska partierna styr kyrkan, kanske.

Flera kommentatorer till Dags blogg förespråkar ”ett återtåg till de gamla lärorna”, för att citera en av dem. Hur tänker Frimodig kyrka få dem att respektera den andra uppfattningen? Och hur ska ni få alla vanliga församlingsbor som tycker att diakoner, präster och biskopar av båda könen är en självklarhet att gå med på att plötsligt är det inte det längre?

Mats Rimborg
ledamot av POSKs riksstyrelse

Men vad är poängen?

Frimodig kyrka skriver på sin blogg om Sydsvenskans artikel om Gud och KG Hammar. Kristen opinion tar också upp artikeln och fortsätter att problematisera.
Frimodig kyrka: Hammar om tro och kultur>>
Kristen opinion: KG Hammar förenklar>>
Sydsvenskan: Gud som metafor>>

Alla tre har skrivit utmärkta texter. Alla tre har bra funderingar (djupa med många krångliga ord) och alla tre har kommit långt i sina teologiska resonemang. Åt olika håll och med olika inriktning. Men ändå. Precis det som efterlyses så många gånger av många. Det är spännande.

Men jag fastnar inte för samma sak som Kristen opinion och Frimodig kyrka gör i sina bloggar. Jag fastnar för en annan del av texten i Sydsvenskan.

Vi satt på en höjd vid Vättern. K G Hammar plockade fram sitt portabla nattvards-kit.
Det var sensommaren för två år sedan och vi var en löst sammanknuten grupp – författare, skribenter, artister, förlagsmänniskor, en terapeut, en litteraturvetare, en före detta ärkebiskop – som fotvandrade till Vadstena längs sjöstranden.

Det som band oss samman var länkar till förlaget Cordia och kulturtidskriften Trots Allt, båda med inriktning på religion och livsåskådningsfrågor. Själv hade jag skrivit en bok om Luther som historisk och politisk gestalt, men hade i övrigt inga pockande religiösa intressen och hade inte deltagit i någon nattvard sedan jag konfirmerats i det tidiga sjuttiotalet.

I likhet med många som inte kan så mycket om kristen tro utgick jag från att den som deltar i nattvarden är som ett edsvuret vittne i rätten: man måste kunna stå för varje ord, annars blir man finkad.

KG Hammar tog mig under vandringen ur den villfarelsen genom att påpeka att nattvarden inte är en magisk rit utan en metaforisk minnesmåltid.

Artikelförfattaren Per Svensson berättar för oss hur han vågar gå till nattvarden, kanske för första gången sedan sin konfirmation på 70-talet.

DET tycker jag är stort. DET tycker jag är fantastiskt.

Vi får läsa om KG Hammar som genom sitt personliga samtal med en medmänniska hjälper denna människa att våga ta emot nattvardens gåvor vid en enkel mässa.

Hur många av oss har förmånen eller förmågan att hjälpa en annan människa till nattvardens gåvor? Detta, om något, är ju en det vi önskar att var människa ska få uppleva. Glädjen att möta Jesus i nattvardens gåvor.

Sen kan vi gärna fortsätta att diskutera de teologiska synpunkterna också. Metaforiskt, bokstavligt och allt vad det är. Men missa inte det viktiga!

Ur POSKs Vision och program:

Det är angeläget med en bredd i gudstjänstformerna och att det finns en mångfald av uttryckssätt i gudstjänsten för olika åldrar och livssituationer. För en kristen kyrka är tron på Jesus Kristus som vår frälsare grundläggande. Detta behöver framträda tydligt så att inte evangeliet går förlorat och ersätts av enbart allmänreligiösa eller etiska frågor.

Nomineringsgrupper är inte välkomna

Nomineringsgrupper inte välkomna

I Växjö, på Världens fest 2010, hyrde Posk Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, en plats bland utställarna. Vi hade ett bord, fanns till hands och delade ut material till dem som var intresserade av oss och hur vi ställer oss i frågor som rör Svenska kyrkans internationella arbete.

Inför Världens fest i Malmö 2012 ansökte vi återigen om att få hyra ett bord bland utställarna. Men fick meddelandet att några nomineringsgrupper inte tillåts ställa ut. Ingen förklaring gavs.

Vi har sedan, efter förfrågan, fått reda på att man eventuellt planerar att göra ett demokratiskt torg och inbjuda alla nomineringsgrupper. Men detta först vid Världens fest i Karlstad 2014. Ett år efter kyrkovalet.

Detta betyder att nomineringsgrupper som vill vara med och träffa förtroendevalda och ombud och andra intresserade inte får möjlighet att göra detta, på ett av Svenska kyrkan officiella arrangemang.

Hur tänker Svenska kyrkan att nomineringsgrupperna ska få möjlighet att berätta hur de tänker om internationella frågor – eller andra frågor som rör Svenska kyrkan? Vilka arenor ska nomineringsgrupperna använda – om de inte får vara med på Svenska kyrkans egna arrangemang? Hur ska vi möta alla de intresserade som kanske vill ställa upp och ta ansvar i Svenska kyrkans demokratiska organisation?

Med ett år kvar till kyrkovalet så vore det väl högintressant att de nomineringsgrupper som är intresserade av internationella frågor får en möjlighet att tala om hur man kommer att driva de frågor som är aktuella för ombud, förtroendevalda och den verksamhet som Svenska kyrkan driver i de internationella frågorna?

Frågan som vi ställer oss är vilka arenor nomineringsgrupperna ska få möjlighet att vara på om vi inte kan få finnas med på Svenska kyrkans officiella arrangemang? Var ska vi driva våra frågor? Var ska de som röstar på oss få en möjlighet att ställa oss till svars och veta vad vi tycker?

Carina Etander Rimborg

Posk, informatör och kyrkomötesledamot.

Kyrkans Tidning: Nomineringsgrupper inte välkomna>>

POSKs vision och program>>

Det var det här med partiernas inblandning

Jag har semester och befinner mig på ett sommarläger på Hjälmareds folkhögskola. Underbara dagar med god undervisning, mycket gudstjänster, härliga samtal och umgänge med nya och gamla vänner.

Det går dock inte att helt släppa jobbet och jag känner nu att jag måste kommentera de artiklar som jag hittat och som varit publicerade på Corren.se

Niklas Adell skrev ett inlägg den 11 juli "Kyrkan måste skötas på kyrkans vis" där han skarpt kritiserar den kommande organisationsförändringen som kyrkomötet förväntas ta beslut om i höst.

För de flesta som tror och vill göra nytta åt Gud i Svenska kyrkan kommer den nya organisationen inte att fungera. Ty i en kyrka är det de kyrkliga modellerna som fungerar. Förstås.

Förändringen motiveras med bättre resursanvändning. Jag på gräsrotsnivå inser att det inte handlar om det, ty den nya organisationen försvårar de personliga relationer utan vilka en kyrka inte kan existera. "Effektiviteten" i den grundläggande personstrukturen minskar.

Det går dock inte att stoppa förändringen inom den beslutsapparat som de politiska partierna själva har krängt på Svenska kyrkan. Här hjälper nog bara utomparlamentariska metoder.

Han får svar från Sten Persson (c) den 16 juli "Svenska kyrkan en självklar del av vårt svenska samhälle" där Sten Persson försvarar partiernas närvaro i Svenska kyrkan.

För Centerpartiet har Svenska kyrkan alltid stått mitt i byn. Kyrkans centrala roll för både familj och samhälle har av tradition setts som omistligt. Vårt parti har alltid gett kyrkan vårt stöd, både ideologiskt och praktiskt, som förtroendevalda och ideellt engagerade.

Våra grundläggande värderingar - människors lika värde och rättigheter, människolivets okränkbarhet, stöd till svaga och utsatta, jämställdhet - stämmer helt överens med det vi anser att Svenska kyrkan skall omfatta och försvara. Det innebär också att vi förespråkar de många små församlingarnas tillvaro. Det krav som har funnits intill nu om att det ska firas minst en gudstjänst varje söndag för att få räknas som en församling kommer troligen att tas bort av kyrkomötet i höst.

Detta kommer att få stor betydelse särskilt för alla våra små landsbygdsförsamlingar. Sedan är det en annan fråga om ekonomin för att avlöna präster, diakoner, musiker, pedagoger, administratörer och kyrkogårdsarbetare m fl yrkeskategorier.

Då kan bildandet av stora pastorat ibland vara nödvändigt. Lösningen ligger dock inte alltid i storleken utan ibland är frivillig samverkan mellan skilda enheter inom kyrkan att föredra.

Min erfarenhet är att det inte skiljer sig i värderingar mellan de s k opolitiska nomineringsgrupperna inom Svenska kyrkan och t ex förtroendevalda från centerpartiet om att ha kyrkans bästa för ögonen.

På detta svarar Niklas Adell den 18 juli "Partiernas agenda för kyrkan uppenbar"

Redan på 1940-talet sade (S) om kyrkan: "det demokratiska samhället har ett behov av att kontrollera även denna del av samhällslivet" och att bästa sättet för det "är att behålla statskyrkan, att modernisera den, reformera den, demokratisera den, använda den så långt det är möjligt som ett det demokratiska samhällets verktyg".
(…)
Sten Perssons insändare ger fler exempel. Uppräkningen av vad Svenska kyrkan omfattar och försvarar stämmer bra med de politiska partiernas värderingar, medan huvudpersonen i kristen tro, Jesus, och varje kristen kyrkas huvudärenden, frälsningen, det eviga livet och förlåtelsen, lyser med sin totala frånvaro. Den söndagliga högmässan som livsnerv och hjärtslag i varje församling tänker "kyrkomötet" avskaffa i höst, meddelar Sten Persson, och ger därmed ytterligare ett exempel på de politiska partiernas våldtäkt på Svenska kyrkan.

Vad säga om detta?

Jo, för det första - det finns inga "opolitiska" grupperingar i kyrkovalet. Det finns däremot partipolitiskt obundna grupperingar. Det vill säga, grupperingar som inte har ett politiskt parti som dikterar vilka frågor som ska drivas eller avgöras inom kyrkan. Det är en mycket stor skillnad. Självklart är varje kyrkopolitiker politisk - det vill säga tar demokratiska beslut.

Sen anser jag att Niklas Adell har fel när han säger att organisationsförändringen kommer att försvåra för Svenska kyrkan. Jag tror istället att det kan blir mycket bättre. (För väldigt många församlingar runt om i Svenska kyrkan blir det ingen organisationsförändring alls!) Jag tror till exempel att de församlingar som de senaste åren tvingats läggas samman med närliggande församling, lägga ner sina gudstjänster och läggas i "malpåse", kan uppstå igen. Bara det finns fyra intresserade människor som vill driva församlingen, se till att där firas regelbunden gudstjänst och det finns en präst som är ansvarig.

Är inte detta precis det vi vill? Fira gudstjänst? Sprida ordet? Låta människor vara med och ta ansvar?

Det Sten Persson skriver om att kravet på söndaglig gudstjänst ska tas bort låter nog mer drastiskt än det är. Och jag kan tycka att det inte är ett särskilt lyckat förslag från utredningen att ta bort det kravet. Men… jag kan förstå det i praktiken. Det kan finnas små församlingar där det blir ogörligt att ha kravet på gudstjänst varje vecka. Där man kanske måste börja med färre gudstjänster i månaden.

Ska detta då hindra oss från att låta folk komma samman i en församling? Ska detta hindra oss från att låta människor ta ansvar för att det överhuvudtaget kommer till gudstjänster och ett gemensamt böne- och bibelliv? Nej!

Förslaget "Närhet och samverkan" är ett mycket bra förslag på organisation. Jag tror också att utredarna faktiskt har haft Svenska kyrkans bästa inför ögonen när de har lagt sitt förslag. De människorna som suttit med i utredningen är människor som går i kyrkan, vill att Svenska kyrkan ska fira gudstjänster och att gudstjänsterna ska möta människors behov och längtan efter Gud.

Sen håller jag helt med Niklas Adells kritik mot de politiska partierna. Jag anser inte att de politiska partierna har i kyrkan att göra! Och med de politiska partierna menar jag inte personerna. Jag menar att de personer som är engagerade i kyrkan absolut ska vara med och ta ansvar i kyrkan. Oavsett om de är centerpartister, socialdemokrater eller annat.

Men de ska vara valda för att de har ett förtroende i sin församling, inte för att de blivit nominerade av ett politiskt parti. De ska vara nominerade för att de har ett kyrkligt intresse. Inte för att driva en partipolitisk linje. De ska vara nominerade för att de har Svenska kyrkans intresse för ögonen. Inte för att representera ett politiskt parti.

Ur POSKs vision och program:

POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan – har som vision att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus.
(…)
POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, är en demokratisk riksorganisation för grupper och enskilda som vill ta ansvar som förtroendevalda i Svenska kyrkan utan att binda sig till något allmänpolitiskt parti. POSK är den klart största grupp som förser kyrkan med beslutsfattare och samtidigt står helt självständig från de politiska partiorganisationerna. POSK bidrar på alla nivåer aktivt till utvecklingen av Svenska kyrkan.
(…)
De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom, och förutsätter att alla är beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos alla som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK har idéer för framtiden och vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.
(…)
Centrum i kyrkans liv är gudstjänsten – utan gudstjänst ingen kyrka.

Med detta sagt ska jag återgå till min semester och lägret. Temat på lägret i år är "kallad" och vi får höra många bra föredrag och bibelstudier om att vara kallad. Det är viktigt med påfyllning!

Vad vill (S) med Svenska kyrkan?

Vad vill (S) med Svenska kyrkan? Den frågan ställer sig Annika Borg på Kristen Opinions blogg.
Läs hela inlägget här>>

Annat som surrades om var varför en del politiska partier hänger fast vid Svenska kyrkan efter den så kallade skilsmässan mellan kyrka och stat. Socialdemokraterna till exempel. Varför gör man inte som M, och säkert snart också C, och hoppar av kyrkopolitiken och lämnar kyrkan till kyrkan?

Kan det vara så att S i kyrkan ser Sveriges största ”folkrörelse” och att denna kan användas för att föra ut det egna politiska budskapet? Rikstäckande och resursstark (än så länge) är kyrkan ju också.

När man följer positioneringar och ageranden från makteliten inom Svenska kyrkan kan man ju faktiskt konstatera att socialdemokratisk partibok verkar vara en av de avgörande kriterierna för inflytande.

Frågan om de politiska partiernas fortsatta inblandning i kyrkopolitiken är alltid aktuell. För oss i POSK Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan är det fullständigt självklart att ställa frågan - vad gör de politiska partierna i kyrkan?

Hur kan socialdemokraterna motivera att de fortfarande är så djupt engagerade i just Svenska kyrkan? I vilken annan organisation eller frikyrka ställer socialdemokratiska partiet upp, satsar partiets pengar och beslutar om vilka frågor som ska drivas?

Förutom socialdemokraterna är det centerpartiet och sverigedemokraterna som är kvar som parti. Alla de övriga partierna har på ett eller annat sätt klippt navelsträngen till sina moderpartier.

Nu har ju socialdemokraterna fått sin partiledares hustru som kampanjledare för kyrkovalet. Hon sitter också i stiftsstyrelsen i Stockholm. 

Valblogg för POSK: (S) satsar inför kyrkovalet>>

Det är alldeles utmärkt och hennes erfarenheter tillför säkert mycket - men att hon måste ställa upp på en socialdemokratisk lista och driva socialdemokratisk politik i kyrkan är inte bra. Det måste vara kyrkans frågor som ska vara i första rummet - inte partiets!

Jag hoppas verkligen att kyrkovalet 2013 är det sista kyrkoval där vi kommer att ha politiska partier på kandidatlistorna!

Ur POSKs vision och program:

POSK – ett gott val

POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, är en demokratisk riksorganisation för grupper och enskilda som vill ta ansvar som förtroendevalda i Svenska kyrkan utan att binda sig till något allmänpolitiskt parti. POSK är den klart största grupp som förser kyrkan med beslutsfattare och samtidigt står helt självständig från de politiska partiorganisationerna. POSK bidrar på alla nivåer aktivt till utvecklingen av Svenska kyrkan.

(…)

POSK strävar efter att våra representanter ska vara kunniga och kompetenta. De har ambitionen att leda utvecklingen av Svenska kyrkan, drivs av sitt engagemang för kyrkan och har förmåga att stimulera andra att stiga fram och ta ansvar. POSK driver fram förändring genom att sätta kyrkans frågor på agendan, reflektera över kyrkans roll, och göra kyrkan synlig i samhället. POSK är med och bygger den kyrka som Sverige behöver, och ser till att den finns där den behövs.

EFS idag: Ja, vad vill S med Svenska kyrkan>>

Att komma ut ur garderoben

– Det finns en beröringsskräck hos journalister som är blandad med ointresse, men givetvis inte hos hela journalistkåren. Att skiva om religiositet är lite som att komma ut ur garderoben, då kommer kollegor fram och säger att det är kul att läsa och att de nu själva tänker skriva. Men det finns också en skräck som beror på postkolonial stress. Religiositet är ett svårt ämne och medier älskar rak och tydlig konflikt med ett offer och en gärningsman.

Så säger Erik Helmersson, DN:s ledarskribent, vid sitt seminarium i Almedalen häromdagen. Läs hela artikeln hos Dagens Media här>>

Signum.se skriver också om seminariet. Har svensk media religiös beröringsskräck?>>

Omkring en miljon människor deltar varje vecka i någon form av religiös aktivitet i Sverige, men det förblir obeaktat. Journalisterna är i allmänhet inte negativt inställda, men de är ”livsstilsliberaler” och ser inte vad som försiggår. Religiösa värderingar som lever vidare också i det sekulariserade samhället och är något som man till och med kan ta med sig i valbåset. Men en attitydförändring är på gång med intresse för religionernas konkreta existens.

Antje Jackelén diskuterade detta i sin debattartikel i Sydsvenskan Opinion den 1 juli. "Sverige har ett samtalsklimat om religion som inte gagnar tillväxt">>

"Jag lärde mig snabbt vad man inte talar om i Sverige" sa en invandrare från före detta Jugoslavien, "man får inte tala om Gud, man säger inte att någon är tjock och man pratar inte om döden".
En affärsman konstaterade: "Enda gången vi tänker religion är när det hänt något riktigt tragiskt, då säger vi: tänd ett ljus och ta hit en präst så vi får ordning på det."
En annan deltagare påstod att det är lättare att komma ut som homosexuell än som troende.
(…)
En modern, demokratisk stat ska vara sekulär. Men samhället är inte sekulärt så länge det finns troende människor. Samtidigt mår den sekulära, demokratiska staten gott av att dess medborgare vårdar sina kulturella och religiösa rötter. Rotlösa människor är sämre demokrater. De faller lättare offer för extrema och fundamentalistiska rörelser.

Hur kan vi bidra till att ändra på det här? Hur kan vi få kyrkans frågor att vara en naturlig del av samhällsdebatten och det som journalister på ett objektivt och konstruktivt skriver om?

Genom att våga prata om vår tro - skulle jag gissa.
Genom att våga säga varför jag tar olika beslut för eller emot, att det är min tro och gemenskapen i gudstjänsten och församlingen som vägleder mig och hjälper mig ta ställning för eller emot. Det tror jag kan vara en väg.

Ur POSKs vision och program:

POSK vill att Svenska kyrkan ska
•    erbjuda närvaro, gemenskap, växt och fördjupning
•    förmedla tillit, befrielse, hopp och livsmod
•    se och ta vara på varje människa som en gåva i församlingens liv
•    respektera individen och glädjas åt mångfalden
•    vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet
•    vara en brobyggare mellan kyrkor
•    sträva efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro

Uppdaterad 2012 07 12
Dagen: Som att komma ut ur garderoben>>

När ska kyrkan lägga sig i politiken?

Igår var det ett seminarie i Almedalen ordnat av bland annat kyrkan Gemensam framtid, som handlade om kyrkan och politiken.

Hela seminariet sändes över bambuser och du kan se det här. Jag har inte hunnit se hela ännu - men det är ett mycket spännande ämne.

Den första sändningen: börja se 42 minuter in i sändningen (allt innan är bara förberedelser)


Här ser du resten av diskussionen.

Medverkande: Anna Ardin (tankesmedjan Sektor3), Marie Demker (Göteborgs Universitet), Ulla Marie Gunner (Immanuelskyrkans församling, Stockholm), Erik Helmerson (DN), Mats Lindgren (Kairos Future), Anders Mellbourn (Tidningen Sändaren), Lasse Svensson (Gemensam Framtid), Sofia Walan (Kristna Fredsrörelsen), Peter Örn (rådgivare). Moderator: Andreas Linderyd (doktorand vid Åbo akademi).
Uppdaterad 20120704
Världen idag: När bör kyrkan lägga sig i politiken? Alltid!

Berättartips

Storytelling - hur man berättar en berättelse eller förpackar ett budskap, är en av de stora förmågorna som många reklambyråer lever på.

Och vi, som kyrka, har ju världens bästa budskap att berätta. Om Jesus Kristus och en personlig Gud.

Bibeln är en skatt och ledstjärna att ösa ur.

Från USA prenumererar jag på ett nyhetsbrev som heter Chuch Relevance. I senaste nyhetsbrevet skickade de med tips på Storytelling enligt Pixar (filmbolaget som bla gjort "Hitta Nemo" och "Toy Story")

Så här skriver de (min översättning med hjälp av google translate)

Teamet på Pixar anses vara några av de största berättarna i denna tid. Med framgångar som Toy Story, Cars och Hitta Nemo, har de lärt sig vad som fungerar och inte.

En Pixar storyboardartist som heter Emma Kappor (@lawnrocket) delade nyligen med sig på Twitter några av de största berättande insikter hon lärt sig genom åren.

Vi har anpassat sju av våra favoriter för kyrkor och predikanter.

Sju Storytelling tips från Pixar

• Du måste tänka på vad som är intressant (och har mest värde) till din målgrupp, inte vad är roligt att göra som författare. Det kan vara mycket olika.
• Olika temat är viktigt, men du kommer inte se vad berättelsen egentligen handlar om, tills du är i slutet av den. Skriv om.
• Skriv din avslutning innan du räknat ut allt du ska ha med i mitten. Allvarligt. Bra slut är svåra, se till att arbeta med helheten framför dig.
• Avsluta din berättelse, låt gå även om det inte perfekt. I en perfekt värld har du båda, men gå vidare. Gör bättre nästa gång.
• Dra isär historierna som du gillar. Vad du gillar och vill i dem är en del av dig, du har att erkänna det innan du kan använda den.
• Om du var din karaktär i denna situation, hur skulle du känna? Ärlighet ger trovärdighet till oanade situationer.
• Inget arbete är någonsin bortkastat. Om det inte funkar, låt gå och gå vidare - du kan komma tillbaka till det senare och finna det användbart, eller ändra det.
• Glöm inte, tro kommer genom att höra Guds ord och evangeliet predikas. Detta är grundläggande viktigt för den Helige Ande som förändrar liv. Utan skriften och evangeliet, spelar designen roll hur stor berättare du är. Men med evangeliet, bra berättat, så kan locka fler att höra Skriften.

Att bibeln innehåller de stora berättelserna vet vi. Vi måste bara bli bra på att tala om dem. Att låta berättelserna leva, få eget liv och genomsyra vårt och andras liv.
Den historielöshet som idag finns i samhället - där de stora berättelserna försvunnit ur människornas medvetande är ett stort problem. Vi kan vara en del av lösningen genom att bli än bättre på att berätta.

Ur POSKs vision och program:

POSK verkar för den för nationell nivå, stiften och församlingarna gemensamma och långsiktiga satsningen på lärande och undervisning i alla åldrar. 

Kunskapen om kristen tro och Svenska kyrkans liv och uppdrag försvagas snabbt i vårt land vilket betyder att många människor saknar ett språk för en andlig längtan och för religiösa erfarenheter. POSK vill att församlingarna ska vara öppna och välkomnande för alla som söker sig dit. För dem som i vuxen ålder närmar sig kyrkan ska församlingarna kunna erbjuda en genomtänkt och inbjudande undervisning där människor möts med respekt och erbjuds stöd att växa i kyrkans gemenskap. På detta sätt rustas människor att leva sin tro i vardagen.
(…)
Bibel och bekännelse är grundläggande och omistliga för Svenska kyrkans identitet. Liksom i kristenheten i övrigt ryms inom Svenska kyrkan och därmed inom POSK skilda syner på hur bibeln och Guds fortsatta uppenbarelse ska tolkas i vår tid. POSK stöder och uppmuntrar därför samtal mellan företrädare för olika riktningar inom kyrkan. För kyrkans trovärdighet är det nödvändigt att skapa goda förutsättningar för att hantera interna meningsmotsättningar. Detta ger bättre möjligheter att verka ekumeniskt, både nationellt och internationellt. 

Areopagen.se Bryt tystnaden - tala om tro!>>
Sydsvenskan: Antje Jackélen, Sverige har ett samtalsklimat om religion som inte gagnar tillväxt>>
Dagen: Lundabiskopen: Troende mobbas

(G) som i Gud

Tidningen Dagen och Frälsningsarmen har också ett program under Almedalen, precis som Svenska kyrkan, som jag skrev om häromdagen här>>.

TIdningen Dagen och Frälsningsarmens program heter (G) som i Gud och i dagens papperstidning skriver redaktionschefen Thomas Österberg på sistasidan att SVT har planerat in en debatt på TV under  nästa vecka.

SVT har använt en av rubrikerna, "Får man tro på Gud i Sverige", och debattörer från Dagens och Frälsningsarmens seminarium kommer att vara med i studion.

Nu är jag personligen inget stort fan av programmet Debatt. De få gånger jag har sett på det blir jag bara irriterad över den ytlighet som speglar sig, att folk inte får tala till punkt, att ämnet inte får diskuteras klart, att vissa får ta så stor plats, att folk blir avbrutna osv osv.

Om det går att göra det här ämnet "Får man tro på Gud i Sverige" rättvisa i SVT Debatt tvivlar jag på - men det är ju bra att frågan ändå kommer upp.

För var går gränsen för individens rätt att uttrycka sin tro och leva efter sina övertygelser samt samtala med andra om detta - jämfört med att vi lever i en sekulär stat och vi inte ska bli påtvingade någons annans övertygelse? Var går gränsen? Och vem sätter egentligen upp den gränsen? Du? Jag? Samhället?

Någon av er kommer omedelbart att tänka "Det är Gud och det är bibeln som är mitt rättesnöre!" - och visst kan det vara rätt… men med tanke på hur olika Guds ord tolkas och bibeln läses så är det inte ett enkelt svar.

Öppenheten mot andras synsätt måste få råda. Mångfalden är viktig, det svåra är att gemensamt dra de yttersta gränserna i mångfalden.

Ur POSKs vision och program:

Mångfald – en möjlighet

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns det en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka och konkretisera vad kristen tro och kristet liv innebär i ord och handling. Hela församlingen har del i ansvaret för kyrkans lära. Det är fråga om ett gemensamt uppdrag att förkunna det kristna budskapet. Ett särskilt ansvar har de förtroendevalda, liksom de som är vigda till tjänst inom kyrkan.

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom, och förutsätter att alla är beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos alla som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK har idéer för framtiden och vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.

Uppdaterad 20120705
Det blev som jag trodde - en inte särskilt bra debatt i TV. Det skriver i alla fall tidningen Dagen om debatten i SVT den 6 juli.
Dagen Ledarrblogg: Rörig religionsdebatt i SVT>>