Eva-Maria bloggar

En av våra POSKare i kyrkomötet, Eva-Maria Munck, bor i Sollentuna och har den senaste veckan gästbloggat på Sollentuna församlings egen blogg "Kyrkporten i Sollentuna"

Läs hennes blogginlägg här:
4 december: Sweet december>>
7 december: Vilken roll har kyrkan i Sollentunas integrationsarbete?>>
9 december: Ring klocka ring>>

Eva-Maria är en av alla POSKare som välkomnar oss andra till kyrkodagarna i ett av deras församlingshem.
Så glöm inte att anmäla dig till POSKs kyrkodagar den 12-13 januari 2012.

Nåden gäller även mig

Med tillstånd av Kyrkans Tidning och artikelförfattaren publicerar vi här Hannah Krokssons krönika i Kyrkans Tidning nr 48/12.

Nåden gäller även mig

Synd. Det tog många år innan jag överhuvudtaget ville befatta mig med det ordet. Jag begrep det inte. Runt omkring mig på ungdomsläger blev det viktigare och viktigare för mina nära men jag, jag begrep ingenting.

Överhuvudtaget var jag nog ett naivt barn. Mina medmänniskor gjorde väl sitt bästa i sin givna situation? Kunde Gud begära mer? När det blev fel så fick vi lära oss och göra bättre i framtiden, det var väl inte hela världen? Synden, den tror jag inte ens att jag ville förstå eftersom den mest verkade såra folk.

Länge har jag varit rädd för det som gör ont. Och vad var egentligen en synd?
Brita skriver att Barnkonsekvensanalysen blir en påminnelse för remissarbetet. Visst är det så. Det är också en påminnelse i vartenda annat beslut som fattas i församlingen. Det är en påminnelse om att en gång så ville jag inte förstå vad synden är. Om att vi måste se världen som ett barn.

I dag tror jag att jag har en lite mer modig syn på livet. Kanske utspelar den sig dock på samma sätt. Jag får pröva min Gudsbild och be om förlåtelse för de gånger jag inte mäktar med, då jag inte lyckas trots mina försök att göra gott. De gånger som jag ville väl, men det bara blev helt fel. Jag får överlåta mig åt något större och gå vidare, trots min osmidighet. Nåden gäller även mig. Och det är väl just det som är poängen med syndabekännelsen?
Blir det enklare att förklara vad nåd är om vi räds synden? Är det bara en pedagogisk utmaning – eller är vi inte tillräckligt modiga i vår överlåtelse?

Hannah Kroksson

Hannah Kroksson är vice ordförande i Svenska Kyrkans Unga. Hon var också med som en av programledarna i Kyrkomötestv.se

Nu smäller det!

Torvald Johansson, domkyrkoorganist i Strängnäs, berättar här om sin församlings arbete med den nya kyrkohandboken.
Torvald sitter också i kyrkomötet för POSK.

Nu smäller det!

Det var kanske att ta i, men åtminstone en liten puff blir det väl? Jag tänker på året som kommer med försöksordningar enligt förslaget till ny kyrkohandbok. Hur har detta tagits emot hittills? Ja, förmodligen väldigt olika. Efter vad jag hört kommer en del församlingar att pröva en till två musikserier, andra allihop.

Förslaget blev bekant i juni detta år, alldeles innan vi gick på semester, vilket kanske har betytt att arbetet med att sätta sig in i alla alternativ har forcerats fram från mitten och slutet av augusti. Mitt personliga första intryck i juni var: Va? blev det inte mera än så! Var finns allt nyproducerat i musikväg? Vismässan – känns den nyskapande och fräsch? Hur hade en genomkomponerad serie av S-D Sandström eller någon annan låtit?

I vår församling började en grupp förbered sig redan under vintern 2011-2012 med att läsa det som dittills hade publicerats om handboksarbetet, men även andra skrifter om liturgik. Vi bestämde oss sedan för att lägga upp en plan för att på bästa sätt förankra det som komma skulle. Gruppen utökades med KR:s och KF:s ordförande, som var intresserade. Vi fastslog också att den mässmusik som vi musiker i församlingen har komponerat och som församlingen hittills använt med domkapitlets tillstånd skall få vila under detta försöksår.

I början av hösten åkte vi till stiftsgården och gick igenom allt material under 1,5 dag. Vi sjöng igenom musikserierna B-E på längden och tvären. A-serien känner vi ju ganska bra sedan 1986. Redan dagen efter fick vi presentera materialet vid ett kontraktskonvent. Medarbetarlaget fick ett antal presentationer och fick ge sina synpunkter och det anordnades några församlingsaftnar där alla fick möjlighet att lufta sina åsikter, liksom kyrkorådet, som ju så småningom avger en remiss.

Vi testade dessutom att vid en medarbetarsamling sjunga igenom de nya serierna i kyrkan och med orgelackompanjemang för att få en mer autentisk upplevelse. Det gick förvånansvärt bra. Vid församlingsaftnarna fick vi bl. a. lära oss att det finns ett behov av tystnad för egen reflektion i gudstjänsten. Det behöver inte betyda att det blir longörer, som hindrar flödet. Vidare anordnade stiftet två studiedagar, som belyste förslaget från olika utgångspunkter.

Våra gudstjänstdeltagares erfarenheter måste under året tillvaratas. Vi tänker oss att vid några tillfällen intervjua vid kyrkkaffet direkt efter gudstjänsten men också sätta upp en brevlåda i domkyrkan och skapa ett formulär på hemsidan. Allt för att ge kyrkorådet underlag till remissen.

Nu, i början av oktober, var det dags att sätta ner foten! Vi kom fram till att vad gäller högmässan, (vi firar alltid högmässa på söndagar) behöver vi agendor och ordningar för advent, jul, fasta, påsk och två trefaldighetsserier. Två, för att få omväxling under den långa trefaldighetstiden.

Som tur var fick vi veta att man kan blanda och inte endast vara bunden till en enda musikserie i en t. ex. adventsserie. Å andra sidan bör ju stilarna inte sticka ut mot varandra. Man kan t. ex. enligt vår uppfattning, kombinera Lovsägelsens inledning (Sursum corda) i musikserie A med Sanctus enligt serie C. Det öppnar möjligheterna.

Vilka val har vi gjort då? Vi använder oss främst av musikserierna A-D. Högmässan i vår domkyrka, med dess akustiska förutsättningar, församlingsbornas ålder mm ställer vissa krav. Veckomässorna på olika platser i katedralen ger andra möjligheter, liksom ungdomsmässorna i högkoret. Inte helt förvånande vann musikserie D gehör hos våra yngre medlemmar.

Vi bestämde också att under året några gånger prova en musikserie genomgående, d.v.s. att inte blanda olika alternativ. Detta för att få en uppfattning om hur det upplevs och eventuellt håller.
Jag har hittills, av naturliga orsaker, mest uppehållit mig vid musiken i förslaget, men vi har också diskuterat böner, val av trosbekännelser mm. Nattvardsbönernas antal har ju ökat markant. Hos oss har vi stannat vid dem som har en tydlig bön om Andens närvaro i brödet och vinet (epikles).

Äntligen, ropar jag, har vi gjort oss av med den nuvarande Lovprisningen (Benedicamus) i slutet av gudstjänsten. Ett moment som inte bara orsakat celebranten frustration utan också de som tvingats lyssna till försök att hitta rätt melodi. Tänk så många olika melodier vi hört under tidernas lopp, melodier som inte står i mässboken och som vi inte trodde fanns!

Vi har också i våra val försökt öka delaktigheten genom att vid många moment skriva P/D/L (Präst, Diakon, Ledare). Har man t.ex. ingen sjungande präst kan ju D eller L sjunga prefationen, litanian etc. eller man kanske alltid skall ha en lekman som gör det?

Hos oss har vi bestämt att alla tjänstgörande utom diakonen går ut i procession under sista psalmen. Efter ”Avslutande musik” (vi kallar det inte längre postludium) uttalar diakonen sändningsorden och går sedan ner till de övriga. Våra diakoner är mycket glada över detta!

Vi kommer successivt att införa nya ordningar för de kyrkliga handlingarna. Direkt efter 1 advent börjar vi med ”nya” dopgudstjänstordningar, efter nyår följer begravningsgudstjänster o.s.v.
Eventuellt kan jag återkomma under året med reflektioner som vi i vår församling gör.

Gott Nytt Kyrkoår!
Torvald Johansson

Läs mer om kyrkohandboksförslaget här>>

Guldgrävare i centrum på MR-dagarna i Göteborg

Från Svenska kyrkans webbsida hittar jag följande nyhet, om Svenska kyrkans medverkan i MR-dagarna i Göteborg.

Guldgrävare i fokus på dagar om mänskliga rättigheter

Svenska kyrkan lyfter fram mänskliga rättigheter i Colombia under årets MR-dagar. Foto: Magnus Aronson/IKON

Svenska kyrkan är en av arrangörerna för Mänskliga rättighetsdagarna, Nordens största forum för mänskliga rättigheter. I år hålls de så kallade MR-dagarna i Göteborg och vi medverkar med seminarier och filmvisning. Vi fokuserar bland annat på mänskliga rättigheter för afro-colombianska guldgrävare.

Under två¨dagar, 12-13 november, hålls en stor mängd samtal, debatter, workshops och seminarier och även musik och teater på temat mänskliga rättigheter i Göteborg. Programmet - läs programtidningen på nätet, är öppet för allmänheten. Boka biljetter här.

Människorättsadvokat från Dagestan om civilkurage
Varje år delar Forum för levande historia ut Per Anger-priset på MR-dagarna. I år går priset till ryska människorättsadvokaten Sapiyat Magomedova från Dagestan. Integrationsminister Erik Ullenhag delar ut priset på måndagen.
Sapiyat Magomedova får utmärkelsen ”för sitt modiga och riskfyllda arbete som advokat och som orädd försvarare av mänskliga rättigheter i en våldsam och hotfull miljö.” Hon kommer att medverka i ett samtal om civilkurage. Läs om pristagaren i Svenska Dagbladet.

Bloggare från Yemen om att förändra världen
Svenska kyrkan är också med och arrangerar fyra seminarier. I How to change the world (nr 18, sidan 27 i programtidningen) medverkar bland andra Afrah Nasser, journalist och bloggare från Yemen och i Se människan! (nr 31, sidan 28 i programtidningen) medverkar KG Hammar biskop emeritus.

I seminariet Social security programmes – the quiet revolution, (nr 32, sidan 28 i programtidningen) argumenteras för att sociala trygghetssystem är ett effektivt verktyg för att utrota extrem fattigdom.

Film om livsfarlig kamp för guldgrävare
Colombiagruppen och Svenska kyrkan arrangerar tillsammans ett seminarium med rubriken Big business in Colombia (nr 91, sidan 34 i programtidningen). Där medverkar bland andra Patricia Tobón som är jurist och expert på hur gruvdrift påverkar afro-colombianska samhällen i Chocó, Colombia.
Afro-colombianer i Cauca har arbetat med småskalig guldgrävning sedan slavtiden på 1600-talet. Men de senaste tio åren har den colombianska regeringen givit tillstånd till 7 500 gruvexploatörer.

Filmen visar hur afro-colombianerna hotas och hur de för en ibland livsfarlig kamp mot gruvexploatörerna. Men den visar också på människors glädje och stolthet över guldgrävningen som hör så nära ihop med deras kultur.
Läs om Svenska kyrkans stöd till mänskliga rättigheter för afro-colombianer och ursprungsbefolkning i Colombia.

Se en trailer (4 minuter lång) för filmen:

Maria Sandell
Kontakta redaktionen

Kyrkomötet behöver inte tänka mer - men oj, vilket mod och stöd som krävs lokalt!

Med tillåtelse av Kyrkans Tidning och artikelförfattaren publicerar vi här Hannah Krokssons krönika från Kyrkans Tidning v 44.

Över är tiden då det gick att tänka om huruvida kyrkomötet tänkte besluta sig för förändringarna i Närhet och samverkan. Vissa mindre förändringar kommer att diskuteras, men jag är övertygad om att vi nu har det förslag som går igenom framför oss..

Jag tycker, precis som jag skrivit tidigare, att det är ett välarbetat och spännande förslag. Jag tror på det. Men visst går det att dra paralleller till andra. Varningen från ungdomsorganisationen var redan i remissen att förenklingar alltid är lockande – inte behöver väl vi på nationell nivå besluta om det här och det?

Roligare är det om den lokala församlingen själva gör det. Förenklingarna i kyrkoordningen kan, precis som kyrkostyrelsen vill, ge enorma möjligheter för pastoratets församlingar – men det kan också sluta med att ingenting händer. Inga nya strukturer, inga lokala viljor hörs.

Ibland står vi som lamslagna för att ingen frågar vad vi tycker. Risken är att den förlamningen sker i församlingarna när det inte finns tydliga riktlinjer om vilka råd som ska fyllas, vilken organisation som krävs för starkt medlemsinflytande.

I Svenska kyrkans unga valde vi att förenkla. Ibland är jag rädd att vi förenklade för mycket. Genom att föreslå andra demokratiska sätt att styra än den traditionella styrelsen så riskerar lokalavdelningarnas demokrati att förenklas så att den ibland tycks rinna ut i sanden. Det är farligt.

Samtidigt är det ju just detta som är så fantastiskt! I en församling som ges frihet att delegera till de råd och de grupper som vill vara med och forma kyrkans framtid och nutid så får det plats.

Det finns inget som hindrar att stora församlingar återgår till sina mindre församlingar – och reder sig administrativt med hjälp av smidiga pastorat.

Kyrkomötet behöver inte fundera mer – men oj, vilket mod och stöd som krävs lokalt!

Hanna Kroksson
vice ordförande i Svenska Kyrkans Unga
_______________________________
Hannah Kroksson tar upp något väldigt centralt i själva strukturutredningen. Det kommer att krävas att man tar ansvar lokalt. Det kommer att krävas att man tänker själv. Och det kommer att krävas stöd bland annat från stiften, som har som sin främsta uppgift att främja församlingarna.

Jag tror, precis som Hannah Kroksson att det i grunden är ett bra förslag som ligger på kyrkomötets bord i november. Det finns vissa delar som kan bli ännu bättre - tillexempel valet av församlingsråd.

Men jag tror att just mångfalden har en stor chans att leva och blomstra i Svenska kyrkan. Och vi som är valda för POSK kommer att ta vårt ansvar för att det kommer att bli just så. Mångfalden är viktig.

Ur POSKs vision och program:

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns det en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka och konkretisera vad kristen tro och kristet liv innebär i ord och handling. Hela församlingen har del i ansvaret för kyrkans lära. Det är fråga om ett gemensamt uppdrag att förkunna det kristna budskapet. Ett särskilt ansvar har de förtroendevalda, liksom de som är vigda till tjänst inom kyrkan.

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom, och förutsätter att alla är beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK har idéer för framtiden och vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt. 

Därför är också kyrkohandboksarbetet så viktigt i Svenska kyrkan. Det är gudstjänsterna som binder oss samman. Det är kyrkohandboken som manifesterar grunden för vår tro. Vi i POSK kommer att ta ansvar på alla de nivåer som vi finns på, för att handboksarbetet ska bli bra, genomarbetat och förankrat.

Gudstjänst

 Med tillåtelse från författaren har vi fått låna en text från Sollentunas församlingsblad.

Flera gånger i veckan är det gudstjänst i kyrkorna. Inte bara i Svenska kyrkan ut
an i alla kyrkor i Sollentuna, och i stockholmstrakten. Inne i stan dundrar kyrkklockorna ungefär på samma gång varje söndag.

De flesta tycker det är vackert, andra gillar det inte. Varje gång klockorna ringer – och det sker över snart sagt hela världen – påminner de oss om ”Nu är det gudstjänst”. När sedan gudstjänsten startar kan det vara väldigt olika.

Inte ens i Svenska kyrkan i Sollentuna är gudstjänsterna lika. Hur skulle de då kunna vara det i ett världsperspektiv eller ens i ett svenskt sammanhang? Rummen är olika, vi människor är olika, instrumenten är olika, de som leder gudstjänsterna är olika! Hur skulle då gudstjänsterna vara lika?

Gudstjänsterna har skiftat ansikte genom åren. Jag tror inte att vi skulle vara särskilt nöjda om vi firade gudstjänst som man gjorde på 1800-talet, eller på 1700-talet. Inte ens om vi gjorde det som på 1940-talet. Varje tid och varje plats och varje människa präglar gudstjänsten. För några veckor firade vi en gudstjänst med 130 ungdomar. Ibland var det alldeles tyst, men ibland fylldes kyrkorummet av ett högljutt sorl. Inte var det samma sånger som ”normalt” sjungs på en 11-gudstjänst en söndag. Men gudstjänst var det – en härlig gudstjänst!

Man känner igen sig. (Ja, det vill säga om det nu inte vara väldigt länge sedan man gick i kyrkan!) På något sätt finns det en ordning och ett centrum, sedan kan variationerna vara väldigt stora. En del säger kanske ”det vara bättre förr” men menar kanske att en gudstjänst ska vara tråkigt igenkännande. Men man vill känna igen sig. Det skapar trygghet. Samtidigt vill man ha en spänning, en överraskning, något som berör. Det får inte vara helt identiskt. Om man vet hur allt börjar och slutar blir det långt, tråkigt och utan värme.

Vi har funderat mycket över hur en gudstjänst borde vara – försökt hitta kärnord som kort uttrycker hur vi tror och vill att det ska vara. Det är nog inte alltid gudstjänsterna blir sådana det måste nog erkännas, men försöken är tappra och ärliga!

Några säger att man upplever Gud – eller något heligt – starkare i naturen eller på annat sätt. Det kan vara så. Men jag vill inte sätta den upplevelsen i motsats till det som vi får uppleva i gudstjänsten i kyrkorummet. Det är två sidor av samma mynt och det är nog klokt att titta på båda sidorna av ett mynt. De brukar se olika ut, men det är samma mynt! Så är det också i mötet med Gud. Det kan vara värt att pröva både i naturen (eller annan plats) och i kyrkan.

Under flera år har vi i Svenska kyrkan funderat över och försökt formulera hur vi på vår tids språk kan fira gudstjänst, berätta om Gud, lovsjunga Gud. Det är ett spännande och viktigt arbete. Nu har vi kommit så långt att vi vill pröva materialet i ”skarpt läge”. Vi gör det från början av december i år och ett år framåt!

Lugn!! Du kommer att känna igen dig. Ordningen är densamma, innehållet detsamma, men ibland blir orden och musiken litet annorlunda.

Du får gärna vara med att uppleva, tänka, säga din mening! En gudstjänst är inte en föreställning. Den är något vi firar tillsammans – ja, just firar. Inget man gör eller går till som vilken teater som helst. Det är Du och Jag och Gud som firar tillsammans.

Centrum i gudstjänsten är som alltid – JESUS!
Vi ses!

Anders Roos
Kyrkoherde i Sollentuna församling
Ombud för POSK i kyrkomötet

Ny struktur gör mig hoppfull

Med tillåtelse av artikelförfattaren och Kyrkans Tidning publicerar vi här Hannah Krokssons artikel från 18 oktober.

Kanske  borde jag vara en av de stora skeptikerna till Strukturutredningen? En del menar ju att det är vi – engagerade, men ovalda, medlemmar som kommer i kläm. Maktlösa, förutom i kyrkovalet. Det sägs att det kommer att toppstyras över våra huvuden, och att jag aldrig mer kommer att kunna känna mig som tillhörig eller inkluderad i en församlingsgemenskap.

SIGNERAT Att vi maktlösa dessutom tycks bli fler bäddar väl för tragedi – ja, för så blir det väl nu när kyrkoråden ska basa över större geografisk yta? Att färre får vara med och bestämma?
Dessutom har jag nu i tio års tid engagerat mig i en organisation som känt hur illa det kan gå när det bildas större enheter, större församlingar. ”Jaha, ni ville ha tre lokalavdelningar här i församlingen? Men vi har ju bara två pedagogtjänster kvar nu. Ni borde nog gå samman till en. Hur ska de annars veta vem de ska prata med om Svenska kyrkans unga?”. Ur ekonomi- och självständighetssynpunkt är det förödande.

Men jag är ju inte skeptisk. Inte ett dugg. Jag är nyfiken och hoppfull om att det kommer en utmanande tid där vi allihop behöver fundera över vad vi egentligen vill i vår församling. Och vad är en församling? Ibland får jag frågan hur många som är det minsta antalet medlemmar för en aktiv lokalavdelning – vi har bestämt att det är fem stycken. Men vad är egentligen minsta antalet för en församling? Där två eller tre är samlade står det i Bibeln. Spännande, eller hur?
Några har förstått redan att det är i församlingsinstruktionen det händer. Det är där församlingen får formulera visioner, instruktioner och drömmar. Men det räcker inte! ropar en del – för vad händer om pastoratet säger nej?

Jag önskar mig smidiga och trygga pastorat. Enförsamlingspastorat eller flerförsamlings spelar ingen som helst roll. Svenska kyrkan behöver kyrkoherdar och kyrkoråd som låter församlingarna få utvecklas dit de vill, med stor och tydlig delegation så att de också vågar ta för sig. Våga vara frikostiga med makten och framförallt med att släppa in alla medarbetare i processen. Vi är ju många som väljer att tillhöra Svenska kyrkan. Många som arbetar för den varje vecka – avlönat eller ideellt. Nu är tid för utmaning – det kan hända stora saker om vi vill.

Jag önskar också att vi för den sakens skull inte glömmer att saker får ta tid. Omställningsprocesser är tufft och måste förankras. Svenska kyrkans unga ska diskutera framtiden nu i helgen – vem vet vart vi är på väg? Men förhoppningsvis färdas vi dit som ett enat folk.

Hanna KrokssonVice ordförande i Svenska Kyrkans Unga

Svenska Kyrkans Unga Ett enat folk - demokratiprojekt>>
I helgen träffas Svenska Kyrkans Unga och diskuterar demokrati.

Satsa eller förtvina!

Följande artikel var publicerad i Svensk Pastoraltidskrift nr 20 och 21 2012. Vi har här, med tillstånd av SPT och artikelförfattaren fått lov att publicera texten.
Denna artikel är en omarbetad och utbyggd version av en artikel som tidigare har publicerats i Svensk Kyrkotidning, SKT, 34-35/2008.

Erik Eckerdal kommer att vara en av huvudtalarna på POSKs kyrkodagar 12-13 januari 2013.

Satsa eller förtvina! – exempel: S:ta Maria Alsike

Erik Eckerdal

Den 4 september 2010 invigde ärkebiskop Anders Wejryd S:ta Maria Alsike i samband med en utomhusmässa med ca 900 deltagare,

och drottning Silvia klippte bandet och öppnade byggnaden för allmänheten. Invigningen var kulmen på en mångårig offensiv satsning av Knivsta pastorat i Uppsala Ärkestift att bygga ett helt kvarter för 135 miljoner kronor. Komministern i Knivsta pastorat och projekt-ledaren för S:ta Maria Alsike, Erik Eckerdal, redogör i denna artikel (se också Eckerdals presentation av S:ta Maria Alsike i SPT nr 10/2010) för bakgrunden till det som blev S:ta Maria Alsike – i grunden ett missionsprojekt som många församlingar kan ta efter.



Redan från allra första tid har kyrkan haft en gemensam ekonomi och förvaltning. Evangelierna berättar att Judas hade hand om lärjungarnas kassa, Apostlagärningarna skildrar hur människor sålde allt de ägde och skänkte till kyrkan, som avskilde sju män och vigde dessa till diakoner för att förvalta och administrera den gemensamma ekonomin. I Apostlagärningarna 2:42 möter vi också de välkända fyra B:na som beskriver gudstjänstens struktur och väsen där Brödrahjälpen, eller offergåvan är ett av de fyra. Följaktligen ger också vi kollekt varje söndag när vi firar vår gudstjänst och därutöver skänker vi vår offergåva genom kyrkoavgiften.

Denna institutionalisering av varje kyrkotillhörigs gåva och offer har fördelen att den säkerställer kyrkoavgiftens uppbörd. Nackdelen är att den naturliga relationen till eukaristin inte är självklar och att det kan bli oklart vad offergåvan handlar om. Inte sällan behandlas den som en medlemsavgift, och glada (eller desperata?) utrop från församlingar om att »detta får du för medlemsavgiften», riskerar att fördunkla inte bara kyrkoavgiften utan även kyrkan som sådan, då relationen mellan kyrkoavgift och kyrkotillhörighet är den motsatta. Vi betalar vår kyrkoavgift som en konsekvens av vår kyrkotillhörighet, inte tvärtom.

Duktiga förvaltare?

Att betala kyrkoavgift är med andra ord en religiös handling som bidrar till kyrkans gemensamma liv och säkerställer evangeliets förkunnelse. Detta var anledningen till att jord avskildes och skänktes till kyrka och prästgård, vilket är grunden för prästlönetillgångarna, och har genom historien givetvis påverkat med vilken kraft och framgång kyrkan har lyckats. Så var t.ex. en av orsakerna till cistercienserordens remarkabla framgång och tillväxt att en av ordens tidiga ledare, abboten Stephan Harding, förstod att han måste förbättra de materiella villkoren för munkarna.

Detta är ett förhållande som inte har ändrats. Kyrkan är andlig, inte i motsats till det materiella, utan i motsats till det världsliga, och hennes materiella resurser skall användas som ett vittnesbörd om skapelsens godhet och förvaltas på ett sätt som ger andlig tillväxt. Frågan är dock hur väl kyrkan förvaltar sina ekonomiska och materiella tillgångar. Eller annorlunda uttryckt, vilket förhållningssätt har vi till kyrka och pengar?

När frågan om kyrka och ekonomi diskuteras framträder inte sällan en kluven inställning, som att pengar, det vill säga symbolen för ett materiellt värde, per definition skulle vara tveksamt och vinst i än högre grad. Skulle förlust vara mer etiskt riktigt? Denna tveksamhet finns samtidigt som Svenska kyrkan hanterar medel värda mångmiljardbelopp. Den kritiska fråga vi ställde i Knivsta var om vi kunde använda våra medel på ett bättre sätt. Är vi goda förvaltare eller är det snarare så att vi förhåller oss till ekonomi som den förlorade sonen? Vi tar in pengar via kyrkoavgiften och gör av med dem. Om än inte på festande och prostituerade så ändå. Är det verkligen detta förhållningssätt som vår Herre Jesus Kristus menar med att vara goda förvaltare? (Matt. 25:14-30).

Dessa frågor är ännu angelägnare eftersom pastoratets kostnader ökar snabbare än dess kyrkoavgiftsintäkter trots att antalet kyrkotillhöriga genom inflyttning i Knivsta blir fler, även om de procentuellt minskar. Situationen är inte unik för Knivsta utan delas av de flesta församlingar i Svenska kyrkan. Antingen följer vi med utvecklingen och får kontinuerligt minskade resurser eller så bemöter kyrkan utvecklingen så att hon återigen blir självförsörjande och mindre beroende av kyrkoavgiften.  Arbetet med att bygga upp nya områden av verksamhet och nya autonoma institutioner måste få ta både tid och resurser från det löpande arbetet sam-tidigt som vi måste våga ifrågasätta, omvärdera och lägga ner etablerad verksamhet.

Den fråga vi ställde oss när vi på allvar började arbeta med Alsikeprojektet, det vill säga det som skulle bli S:ta Maria Alsike, var: Hur kan vi använda kyrkans resurser på ett bättre sätt, så att de inte bara används utan också förmeras och ger ett både pastoralt och ekonomiskt mervärde? En annan fråga var hur vi skulle förhålla oss till den faktiska situationen i Knivsta kommun och i nya Alsike.

Den nya staden Alsike

Alsikeprojektet har en historia som går mer än 20 år tillbaka i tiden. Uppsala kommun planerade att bygga en ny stadsdel för 30 000 personer, Alsike stad, beläget mellan Uppsala och Stockholm. Svenska kyrkan blev tidigt involverad och gav projektmedel till arbetet med »Framtidens kyrka i framtidens stad». När den finansiella krisen kom i början av 1990-talet kunde dock inte planerna realiseras vilket även innebar att kyrkans planerade Alsikeprojekt lades i malpåse. Det skulle dröja innan nya Alsike började växa och denna gång i mindre skala.

Den typiska personen som flyttar in i området är sjuttiotalist med 1-3 barn, pendlar till arbetet och bor i villa. Detta ger området en speciell karaktär med åldersmässig och ekonomisk segregering. Knivsta kommun har i dag Sveriges yngsta befolkning och för var tjugonde villa som byggs behövs en ny förskoleavdelning. Den stora inflyttningen ställer både kyrka och kommun inför stora utmaningar.

Barnen tar det första spadtaget

S:ta Maria Alsike - ett komplement

När Knivsta pastorat återupptog Alsikeprojektet 2005 ägde pastoratet mark i det nya området och en insikt om en förändrad ekonomisk situation. Tomten kunde endast bebyggas genom att lägga ner verksamhet i de andra församlingarna i pastoratet eller genom att finansiera en satsning med externa medel. Av dessa valde Knivsta pastorat det senare alternativet. Projektet är som sådant ett pastoralt affärsprojekt som finansieras genom gåvor och de intäkter som fastigheten genererar, medan kyrkoavgiftsmedel används till annan verksamhet. Genom projektet vill pastoratet utveckla en tydligt kyrklig verksamhet i en tydligt kyrklig miljö med pastoralt och ekonomiskt mervärde. De människor som berörs skall kunna erfara att de befinner sig i kyrkans lokaler och deltar i kyrkans verksamhet.

Byggnationen av S:ta Maria Alsike har möjliggjort främst sex verksamheter: Förskola för 40-80 barn, skola för ca 125-150 barn, gruppboende för fem boende, 24 hyresrättslägenheter, en liten konferensanläggning med 11 övernattningsrum och upp till 22 bäddar, samt lokaler för annan kyrklig verksamhet. Gemensamma lokaler för dessa verksamheter är gymnastiksal, restaurangkök, matsal, café och kapell. Cirka 40-45 anställda beräknas arbeta med dessa verksamheter.

Projektet syftade inte till att bygga en traditionell distriktskyrka, eftersom pastoratet redan har sju kyrkor och firar minst sex huvudgudstjänster varje söndag. S:ta Maria Alsike skall i stället ses som ett komplement till pastoratets gudstjänstliv och övriga verksamhet. Detta är ett medvetet val som syftar till att koncentrera pastoratets resurser och gudstjänstfirare snarare än att sprida ut dem på allt fler platser. I stället för att fira gudstjänst på ytterligare en plats kan församlingarna fira fler gudstjänster i de kyrkor som redan finns. Målet är alltså inte att fira färre gudstjänster utan fler. Samtidigt innebär detta att det krävs ett större mått av engagemang och egeninsats av de människor som firar gudstjänsten. Det är rimligt att människor gör denna uppoffring för att ta sig till kyrkan likaväl som de kör för att handla eller träna.

Genom sin satsning har Knivsta pastorat blivit en tyngre aktör i lokalsamhället. Detta motverkar kyrkans marginalisering och för den närmare människor och deras vardag, vilket kan bidra till att människor motiveras att vara med och upptäcka kyrkan. Genom att starta förskola och skola når pastoratet mångdubbelt fler barn och familjer än genom »traditionell» dag- och kvällsverksamhet. Genom denna verksamhet kan kyrkans personal tillbringa 15–50 timmar i veckan tillsammans med ca 200 barn – att jämföra med en till två timmar i veckan i en vanlig barntimmeverksamhet, oavsett hur bra denna än må vara.

Integrerande miljö

Genom kvarterets lägenheter kan pastoratet bidra till en åldersmässig och social integration i ett socialt och åldershomogent område. Far- och morföräldrar ges möjlighet att flytta närmre sina barn och barnbarn och avlasta dem i deras vardag. Pensionärer i kommunen ges möjlighet att bo kvar på orten i stället för att flytta till annan ort när de säljer sin villa. Frånskilda ges möjlighet att bo kvar i området nära sin ex-partner och barnen slipper byta skola och kan ges en mer enhetlig uppväxt. Gruppboendet visar på livets mångfald och ger erfarenhet och kunskap om ett område av samhället som kyrkan sedan 1862 i stort har förlorat möjligheten att påverka. Gruppboendet leds av en diakon med sjuksköterskekompetens.

Genom kyrkans historia har det visat sig vara viktigt att skapa andliga miljöer som kan vara ett tecken för omvärlden och en plats för människor att komma till. Klostren är sådana platser liksom miljöerna med kyrka, prästgård och skola har haft denna funktion. Genom lägenheterna ges människor möjlighet att bo enskilt och samtidigt delta och bidra till ett gemensamt liv i kapell och kvarterets övriga lokaler. Dessa personer kan utifrån intresse och gåvor bli en resurs för skola, boende i området, bönelivet i kapellet och för Knivsta pastorat som helhet. Denna vision är under uppbyggnad och vi hälsar varje bedjande person välkommen att flytta till denna gemenskap.

Ledord i planeringen av projektet har varit långsiktighet och flexibilitet. Fastighetens dryga 5 100 m2 är byggda så att de kan konverteras till annan verksamhet om det skulle behövas i framtiden. Vid sidan om lokaler för förskola, skola, lägenheter, gruppboende och konferens samutnyttjas vissa lokaler för att bedriva annan verksamhet som öppen förskola, barntimmar, soppluncher för daglediga m.m. Endast 38 m2 av fastighetens lokalyta saknar hyresintäkt, andra ytor har i gengäld flera hyresintäkter genererade från olika verksamheter. Tillsammans med kapell, öppen förskola, gymnastiksal och café skapas en miljö som föräldralediga och boende kan besöka och utnyttja.

Även restaurangkök och matsal servar flera olika verksamheter. Förutom mat till förskola, skola, boende och förskolor med andra huvudmän kan människor i området köpa mat och äta i matsalen eller ta med sig hem. Sistnämnda verksamheter kan tyckas vara perifera i ett kyrkligt sammanhang och är en bieffekt av projektets huvudverksamheter, men öppnar upp för människor att hitta till kyrkans lokaler, samt skänker goodwill. Att köket ger familjer möjlighet att köpa med sig färdig husmanskost samtidigt som de hämtar sina barn från förskola eller skola är både en konkurrensfördel i förhållande till andra skolaktörer och ett sätt för kyrkan att hjälpa barnfamiljer att få ihop sin vardag. Samtidigt ställer detta krav på att både verksamheterna och miljön har den tydliga kyrkliga förankring som projektet syftar till.

Att profilera byggnaden

För arkitekten har den stora frågan varit hur de olika verksamheterna kan integreras i samma byggnad utan att de stör varandra. Lisa Melin vid White arkitekter i Stockholm har löst detta genom att skapa ett antal innergårdar kring byggnadens centrum som utgörs av kök, matsal, café och kapell. Miljön är inspirerad av Berget och S:t Davidsgården i Rättvik, där varje verksamhet kan fungera för sig, avskild från de andra, samtidigt som samtliga verksamheter är lätt nåbara. Byggnadens kyrkliga profilering har skapats i en samverkan mellan arkitektur, ute­ och innemiljö och utsmyckning. Krav på arkitekturen var att den inte skulle vara nostalgisk eller romantisk utan modern och förankrad i kyrkans kulturarv. Utsmyckningen skall som en integrerad del av helheten bidra till byggnadens harmoni och profilering.

Förankring och kompetens

Förutsättningen för att en verksamhet skall vara motiverad i kyrkan är att den är förankrad i kyrkan. Detta gäller inte bara »ny» verksamhet som begravningsbyråer, förskola, skola, vård och omsorg utan i lika hög grad öppen förskola, babysång, pensionärsresor eller vad det kan tänkas vara. Den avgörande förutsättningen för att detta skall lyckas är att de människor som bedriver en verksamhet själva är förankrade i kyrkan och lever kyrkans liv. Detta står inte i motsättning till en mångfald hos dessa kyrkliga företrädare, det vill säga anställda och ideellt arbetande.

Personalen skall inte endast vara förankrade i kyrkan, de skall härutöver ha rätt kompetens och genom sina personligheter bidra till förverkligandet av projektets vision. Undervisningen får inte betraktas som delad mellan kyrklig och annan undervisning. I stället är all undervisning lika viktig och ett uttryck för människans sökande efter sanning som ytterst ges och garanteras av Gud själv. Kyrkans skolverksamhet kan ses som en slags intellektuell och kulturell diakoni som bidrar till att barnen utvecklas, mognar och fullkomnas som människor och därigenom får kunskap om och förbereds för evangeliet.

För pastoratet räcker det inte bara med att rekrytera personal. Denna måste också vidareutbildas och andligen formeras till en gemenskap som återspeglar visionen om en tydligt kyrklig verksamhet i en tydligt kyrklig miljö och kultur. I kapellet firas i dagsläget mässan varje fredag och personalen inleder sina möten med att be med och för varandra. Regelbundet träffas lärare och personal och undervisas i och fördjupar sig i kyrkans tro och liv. I detta behöver kyrkan som helhet arbeta tillsammans för att utveckla fördjupande utbildningar och program för kyrkans skolpersonal såväl som för all kyrkans personal.

Det är anmärkningsvärt att S:ta Maria skola är endast den tredje skolan i Svenska kyrkans regi och den första som rubriceras som konfessionell! Detta i kontrast till att Svenska kyrkan är den största organisationen i Sverige sett till antalet tillhöriga. Detta är ett av många exempel på att kyrkan fortfarande mentalt ser sig själv som statskyrka, fastän vi i praktiken i mångt och mycket befinner oss i samhällets marginal. S:ta Maria Alsike syftar till att förändra detta i vår lokala situation och är som så-dant att förstås som ett missionsprojekt som går utöver de verksamheter som bedrivs i kvarteret.

Vägen till beslut

Framväxten av S:ta Maria Alsike har varit en omfattande process internt i Knivsta pastorat. Många frågor har dryftats och paradoxalt nog var en »framgångsfaktor» i denna process den vikande ekonomin. Denna har fått oss alla att inse att vi är vid ett vägskäl, att satsa eller att förtvina. När väl den insikten sjönk in var det ett tämligen kort steg till att se att det inte är fel att tala om vinst, om den verksamhet som denna görs på samtidigt är pastoralt försvarbar eller till och med nödvändig.

En annan avgörande faktor har varit den i det närmaste totala frånvaron av partipolitik bland pastoratets förtroendevalda. Hade pastoratets olika organ varit tillsatta av partipolitiska företrädare hade S:ta Maria Alsike inte funnits i dag. Det är tankeväckande och ställer på allvar frågan om hur vi förvaltar kyrkans medel att kostnaden för S:ta Maria Alsike motsvarar kostnaden för det partipoliskt baserade kyrkovalet! Ett nytt S:ta Maria var fjärde år, utan en krona i upplåning, om vi reformerar kyrkovalssystemet, det är väl ingen dum vision!

Avgörande har också samarbetet med Knivsta kommun varit. Detta var inte självklart från början, utan det tog lång tid att arbeta upp kontakter och få en insikt om den ömsesidiga vinsten av ett samarbete. Därefter var Knivsta kommun en drivande faktor i samarbetet, vilket pastoratet också har nytta av även i andra frågor.

Var skaffa kapital?

Tre tankar har varit ledande i S:ta Maria Alsike: 1. Kyrkan bygger en fastighet som finansieras av de hyror som fastighetens verksamhet genererar. 2. Dessa pastoralt motiverade verksamheter finansieras av externa medel, som exempelvis skolpeng, och bedrivs av pastoratet. 3. Härigenom uppnås en pastoral vinst genom verksamheten såväl som en kapitalackumulering i form av byggnaden och en intäkt från denna byggnad. Även verksamheterna ger i sig en avkastning som kan återinvesteras i pastoratet.

Ytterligare en tanke är att skapa ett system där människors vardagliga ekonomiska utgifter, som t.ex. bostadshyra eller betalningen för en lunch, bidrar till kyrkans gemensamma ekonomi. Detta bidrar till kyrkans ekonomi utan några merkostnader för dessa personer, eftersom de hur som helst redan har en boendekostnad. Dessutom ges dessa personer möjlighet till en fördjupad spiritualitet genom att de lägenheter som erbjuds är byggda i anslutning till ett gemen-samt kapell, vilket samtidigt kan bidra till ett fördjupat andligt liv i kyrkan som helhet och har betydelse för övriga verksamheter i kvarteret.

Under de 5 år vi planerade och projekterade S:ta Maria Alsike har ekonomin varit en ständig följeslagare. Inte minst har frågan om anskaffning av kapital varit en svårighet. Förutom med banker har vi haft en kontinuerlig dialog med Uppsala stiftskansli och Kyrkokansliet i Uppsala. I båda fallen blev svaret att »vi arbetar inte på det sättet». Frågan är dock om vi inte måste börja använda kyrkans gemensamma medel på ett mer flexibelt sätt, så att de verkligen investeras i verksamheter som ger pastorala vinster.

Självklart skall en sådan förvaltning ske på affärsmässiga grunder så att inte medlen försvinner. Men snarare än att investera i fonder som är svåröverblickbara är det önskvärt att mer av kyrkans samlade resurser investeras i projekt som inte bara ger ekonomisk avkastning, utan även pastorala vinster i det lokala sammanhanget. Därigenom kan de samlade medlen bidra till att pastorala projekt som annars inte hade varit genomförbara kan realiseras, genom att föra över kapital och i vissa fall även under en övergångsperiod ge förmånliga villkor. Många gånger räcker det med att biskop och stiftsorganisation går in med borgensåtagande för att få med sig en finansiär.

Det är dags att Svenska kyrkan startar en bank som kan arbeta med dessa frågor och som kan vara till nytta för kyrkan som helhet genom rådgivning och finansieringshjälp.  Kyrkan behöver vidare lära sig att med bevarad integritet använda sig av den kommersiella mekanismen, eftersom vi lever i ett kommersialiserat samhälle, för att visa på ett liv i Kristi efterföljd. Därigenom tar vi Jesu ord om att vara goda förvaltare och att använda oss av den ohederliga mammon för Guds rike på allvar.

Hur har det gått?

Ovan har jag skildrat en del av de tankar och planerade effekter som är S:ta Maria Alsike. I dag efter nära två års verksamhetsdrift, beroende på vilken av S:ta Marias verksamheter vi talar om, kan vi se många goda effekter av satsningen.

Några siffror:
Pastoratet har mer än fördubblat sin omsättning, och nära tredubblat antalet anställda, från 24 till i dag dryga 70.
Vi står i dag på solid ekonomisk grund.
Pastoratets ledningsstruktur har förstärkts, konsoliderats och byggts ut med en personaladministratör, vilket avlastar kyrkoherden och har tillfört nödvändig arbetsgivarkompetens, prästkollegiet har vuxit från fem till sju präster.
En del av de kostnader som tidigare bars av kyrkoavgiften bärs i dag av S:ta Maria Alsike.

Verksamheten har lokalt mycket gott rykte. Vi fyller skolan underifrån via förskolan som i sin tur fylls bl.a. via vår öppna förskola. Till hösten 2012 välkomnar vi barn i fyra förskoleavdelningar och elever i F-klass och upp till 6:e klass. Gruppboendet är fullt och samtliga lägenheter är uthyrda med en god tillströmning av intressenter. Konferensverksamheten är under uppbyggnad och vi har skapat en god grund för expansion. Antalet gudstjänstfirare ökar i flera av våra sex församlingar.

Mycket arbete återstår dock att göra för att målsättningen skall kunna sägas vara fullt ut realiserad. Personalen behöver fortbildas och i än högre grad bli bärare av kyrkans kultur, vision, spiritualitet och hopp. Detta gäller inte enbart personalen i S:ta Maria Alsike, utan all personal i kyrkan – liksom alla döpta – behöver medvetandegöras om sitt missionerande uppdrag.

Verksamheterna behöver genomlysas och analyseras utifrån kyrkan som huvudman, så att det blir tydligt både för kyrkan, dess personal och för det omgivande samhället på vilket sätt kyrkan som huvudman sätter sin prägel på respektive verksamhet och ger ett mervärde som världen inte kan ge (vilket självklart inte står i motsättning till allt det goda enskilda kristna eller alla människor av god vilja gör genom sina respektive arbeten).

Detta arbete tar tid, då flera av de verksamheter som vi har startat är nya för oss, men det ger samtidigt mycket tillbaka eftersom vi tvingas att reflektera över vår relation till samhället – inte minst över den kritik som också finns mot att kyrkan skall vara huvudman för skola, gruppboende eller ta en sådan tydlig plats i lokalsamhället med många gemensamma frågor i relation till den lokala kommunen. Just dessa relationer ger samtidigt en utmärkt grund för evangelisation!

Erik Eckerdal
komminister

Bilderna hämtade från S:ta Maria Alsike webbsida>>

Not
 1. I sammanhanget kan det vara värt att notera att innan den Romersk katolska kyrkan i Sverige fick hjälp med uppbörden av kyrkoavgift fick den in motsvarande 17 % av den summa den idag tar in med hjälp av Skatteverket. Det finns ingen anledning att tro att detta inte skulle gälla även Svenska kyrkan om hon förlorade uppbördshjälpen. Tanken är hissnande. Vad skulle hända om Svenska kyrkan förlorade 4/5 av sin inkomst? Eller till och med mer än 4/5?
 
2. Alsikeprojektet leddes av min företrädare i Alsike km. G unnar Göranzon, som tillsammans med Sune Sagström, Per Harling och Karl-Gunnar Elversson och Ulla Brobäck och många andra la ner mycket tid, arbete och resurser. Arbetet dokumenterades och publicerades i en skriftserie och har sammanfattats i två böcker: Vänd mot Guds framtid, Knivsta 1993 och Omvänd till verklighet - Gudstjänst for 2000-talet, Origo 1994.

3. Frågan om att starta en Svenska kyrkans bank har tagit upp i kyrkomötet ett flertal gånger, men som i så många andra frågor är de de politiska partierna som säger nej, då de inte vill ha konkurrens för den bankverksamhet de själva bedriver. Ändå borde en kyrkans bankverksamhet vara självklar och ge många fördelar för kyrkans interna kapitalflöde, dess försäkrings- och pensionshantering liksom kyrkans biståndsarbete. Svenska kyrkans internationella arbete har ju sedan många år valt att arbeta med mikro-finans. Enbart i minskade kostnader för kollekthanteringen skulle kyrkan spara många miljoner årligen genom en egen bank.

Slutet som statskyrka öppnade för ett nytt ansvartagande

Slutet som statskyrka öppnade för ett nytt ansvarstagande

Martin Garlöv är poskare i Uppsala. Genom sitt jobb kommer han i kontakt med många församlingar och flera stift. Den här hösten har han engagerats av Västerås stift i ett större projekt om social ekonomi. Om det handlar hans gästbloggpost.

När statskyrkosystemet i Sverige avskaffades och Svenska kyrkan vid millenieskiftet blev fri som de andra trossamfunden i Sverige, då öppnades möjligheter till ett nytt slags ansvarstagande och församlingarna i Svenska kyrkan kunde bli en annan slags aktör i det som kommit att kallas för den sociala ekonomin. En annan sektor än den offentliga ekonomin och den näringslivet.

Redan på den korta tid som gått sedan 2000 har mycket hänt. Och det trots att Svenska kyrkan i sin nya form först nästa år fyller tonåring. Församlingar runt om i landet har gått in i olika slags verksamheter som syftar till att göra det möjligt för människor att lämna ett socialt och ekonomiskt utanförskap.

I år har i Västerås stift inletts en omfattande satsning på kompetensutveckling för arbete med social ekonomi i stiftets församlingar. Projektet har getts namnet Aktör för välfärd och kommer att pågå under tre år. Europeiska Socialfonden stöder satsningen.

Under vårens mobiliseringsfas har fler än 800 anställda medarbetare svarat på en enkät som gett underlag för en kartläggning. 1 oktober samlades över 200 människor från stiftets församlingar, plus stiftsmedarbetare, människor från kyrkans samarbetspartners och intresserade från andra delar av Svenska kyrkan. En öppningskonferens hölls i den anrika gruvorten Grängesberg. Här ifrån gick det sista malmtåget 1990. Idag är största arbetsgivaren Spendrups bryggeri.

Aktör för välfärds öppningskonferens följs av inspirationsdagar i stiftets alla kontrakt i oktober och november.  Ett utbildningsprogram kommer att presenteras med möjlighet till fortbildning för alla yrkesgrupper i församlingarna. Meningen är att uppmuntra församlingarna att starta eller vara aktiv part i nya verksamheter inom social ekonomi och erbjuda sina medarbetare nya arbetsuppgifter.

Social ekonomi är diakoni i nya former. Och Aktör för välfärd är ett projekt som också handlar om att ge människor arbete och nya inkomster. Det är är ett projekt för det goda samhället.

Västerås stift har flera församlingar som är pionjärer inom olika delar av den sociala ekonomin. I Norrbärke finns familjecentralen Arken, i Leksands församling sköter man trädgårdar, snickrar och syr på beställning,  i Gränges-Säfnäs finns ett fritis på kommunuppdrag, i Grytnäs samordnas stöd till vuxna genom egna bolaget Gateway och i Lindesberg tog man över kommunens café.

Församlingar i andra stift har gått in i likande verksamheter och ännu fler har planer på att starta. Luleå stift har nyligen get ut ett specialmagasin med titeln Därför att ingen har lejt oss, som en del av projektet Svenska Kyrkan öppnar portarna.

Aktör för välfärd på webben www.svenskakyrkan.se/aktorforvalfard

Aktör för välfärd på Facebook www.facebook.com/AktorForValfard

Svenska Kyrkan öppnar portarna på webben www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=856225

Magasinet Därför att ingen har lejt oss www.issuu.com/luleastift/docs/ingenharlejtoss

Handbok för samarbete med socialt företagande www.sofisam.se

Martin Garlöv



En annan församling som varit tidigt framme i Västerås stift när det gäller social ekonomi och Svenska kyrkans sociala roll är Västanfors Västervåla som bedriver näringsverksamhet i form av bland annat skola och begravningsbyrå.

Sensus Nya möjligheter>>

Ur POSKs Vision och program:

Svenska kyrkans sociala roll

Vi lever i ett samhälle som snabbt förändras. Det finns nu möjligheter för Svenska kyrkan att på ett nytt sätt vara aktör i samhället och därigenom möta människor i nya sammanhang. Staten och SKL (Sveriges kommuner och landsting) har slutit en överenskommelse med organisationer inom den ideella sektorn i syfte att underlätta och öka det samhälleliga ansvarstagandet från dessa och här finns stora förväntningar på att kyrkan tar ansvar som aktör. Svenska kyrkan är i dag den klart största organisationen inom denna sektor.

POSK vill verka för att församlingar och pastorat noga följer denna utveckling och utifrån sitt uppdrag som kyrka överväger på vilket sätt man kan ta ansvar och finnas närvarande i samhällslivet. Exempel på detta är verksamhet inom förskola, fritidsgård, hemtjänst och boenden av olika slag. POSK anser att även begravningsbyråverksamhet har en naturlig anknytning till församlingens grundläggande uppgift med dess diakonala och liturgiska dimension. Begravningsbyråverksamhet i Svenska kyrkans regi bör därför vara tillåten.

Svenska kyrkan har en lång tradition av engagemang inom bland annat sjukvård och skola. Det är fortsatt en angelägenhet för kyrkan att, när det finns förutsättningar, själv bedriva sådan verksamhet. För verksamhet som kräver större investeringar och mycket personal bör man finna organisatoriska former som inte riskerar att sådan verksamhet sammanblandas med och urholkar de lokala enheternas ekonomi. Sådana verksamheter bör därför normalt bedrivas organisatoriskt fristående från, men i nära samverkan med församlingar och pastorat.

Kyrkan måste ta medierna till hjälp i missionsarbetet!

KYRKAN MÅSTE TA MEDIERNA TILL HJÄLP I MISSIONSARBETET!

Äntligen skall vår kyrka satsa – såvitt det kan förstås – fullödigt på mission (evangelisation) och undervisning! Alltså på huvuduppgiften för en kyrka, där många företrädare dessvärre inte riktigt har förstått allvaret i den ständiga minskningen av antalet tillhöriga: en minussiffra på ungefär en miljon under de senaste femton (15) åren! Inriktningen från kyrkostyrelsens sida är riktig och synnerligen angelägen!

Varje flyktad kyrkotillhörig är en för mycket! Den mörka utträdestrenden måste hejdas och förbytas i sin motsats. Alla krafter i kyrkan måste inriktas på detta! Insikten om situationens allvar måste få ordentligt genomslag i alla kyrkliga led, eftersom det är allas i kyrkan verksamma huvuduppgift att arbeta efter Missionsbefallningens ord att göra ”alla folk till lärjungar! Låt oss aldrig glömma detta. Därför kan Svenska kyrkan aldrig vara passiv, slå sig till ro och tro att den lever i den bästa av världar och att (exempelvis) åderlåtningen av tillhöriga inte är något att bekymra sig över.

Når tusentals personer

På POSK:s hemsida berättas om ett seminarium under kyrkomötet rörande att via sociala medier verka för just befallningen. Vilka förslagen och rekommendationerna därifrån än var, är naturligtvis initiativet utmärkt och ett viktigt led i kyrkans arbete.

Men varför inte också på ett helt annat sätt, än vad som nu är fallet, utnyttja de traditionella medierna, de som garanterat når många fler än vad de nätbaserade förmår? Inte minst tidningarna, regionala och lokala, borde intressera kyrkfolket. Här följande exempel, som enkelt illustrerar skillnaden mellan antalet mottagare av det kristna budskapet:
-En gudstjänst i kyrkan samlar kanske – i de flesta kyrkor på landsbygden och i mindre städer en ”vanlig” söndag – mellan tjugo och fyrtio personer. Så många (eller få) går alltså därifrån med de förhoppningsvis kloka och vägledande orden i predikan ringande i öronen.

Men om prästen skriver en artikel – på sin regionala eller lokala tidnings debatt- eller insändarsida - når budskapet tusentals mottagare, låt vara att alla inte läser den vid morgonkaffet. Men de har möjlighet att efter hemkomsten från jobbet göra det. Inte nog härmed: prästen eller någon i kyrkorådet, kan å kyrkans vägnar reagera på en aktuell händelse i bygden, be nyhetsredaktionen att få kommentera densamma och då markera var kyrkan står och önskar i frågan.

Moraldebatter

Inte minst i s k moraldebatter och etiska frågor, som rör exempelvis girigheten i näringslivet eller politikers uppenbarligen aldrig sinande intresse att sko sig eller att i trängda situationer ta till lögnen, är förstås kyrkans röst central; sanningskravet är odelbart, lögnen och falskheten förödande och rätten den lysande ledstjärnan!

Med andra ord måste vår kyrka, särskilt på det lokala församlingsplanet, bli mer aktiv, våga mer, lämna rädslan i garderoben för att i stället – inte minst genom att alltså bli delaktig i den dagliga samhällsdebatten via tidningar och etermedierna – frimodigt räta på ryggen, öppet, ärligt samt utan reservationer stå för Ordet, Kristi budskap. Till detta hör naturligtvis att även i samhälls- och den internationella debatten (Svenska kyrkan är ju en del av den världsvida kyrkan) alltid och konsekvent försvara frihet, demokrati och brännmärka regimer – oavsett ideologisk kulör – där förtryck råder och de mänskliga rättigheterna kränks.

Kyrkans röst är frihetens, fredens, sanningens och rättvisans röst!
Kyrkan för alltid, utan minsta reservation, det okränkbara människovärdets talan!

Allt detta kan Svenska kyrkan bli mer aktiv i genom de (nästan) totalspridda medierna!

BENGT OLOF DIKE
Kyrkomötesledamot 1989-2005,
Kyrkoråds- och kyrkofullmäktigeledamot (för POSK) i
Mörrum-Elleholms församling.

Nils Gårder om församlingssyn och struktur

Efter Berth Löndalhs medverkande i tidningen Världens idag den 12 september "Sammanslagning oroar i Malmö>>" där han uttrycker en stor oro för hur församlingarna ska överleva om Malmö blir ett enda stort pastorat, svarar Nils Gårder (POSK) i tidningen 21 september.

Tyvärr hittar jag ingen länk till den artikeln i tidningen, men här kommer Nils svar på Berth Löndahls funderingar:

Att forma en struktur för framtiden
Med anledning av Berth Löndahls artikel ”Omorganisation utan perspektiv” vill jag ge några synpunkter på frågan om en ny struktur för Svenska kyrkan. Som ledamot av kyrkostyrelsen står jag bakom dess skrivelse till kyrkomötet. Dessa synpunkter är dock helt mina egna.

Jag delar i mycket Berth Löndahls  grundläggande uppfattning inte minst den om vems kyrkan är. Jag har dock en annan uppfattning om vad förslaget till ändringar i kyrkoordningen kan leda till. Jag hoppas att ändringarna kan positivt bidra till det fortsatta byggandet av Kristi kyrka. Förslagen är naturligtvis inte i allt vad jag önskar men jag tycker fördelarna överväger.

För det första är förslaget uttryck för en decentralisering. Det ges ökade möjligheter att fatta lokala beslut om indelning i församlingar. Jag ser detta som en möjlighet och hoppas att den tillvaratas. Jag har med oro sett hur antalet församlingar minskat under det senaste årtiondet. Antalet gudstjänster har minskat. Församlingen har ibland upphört att vara en lokal mänsklig gemenskap med den gemensamma gudstjänsten i centrum.

Utvecklingen kan inte sägas påtvingad utan är tyvärr ofta en bekräftelse på ett allt svagare församlingsliv. Denna negativa trend måste brytas. Det bör finnas en levande kristen församling kring varje kyrka. Detta bör gälla såväl i städernas skilda stadsdelar som på mindre orter på landsbygden. Skall detta bli möjligt måste dock församlingarna samverka i pastorat, som kan fördela vissa uppgifter så att de utförs gemensamt. 

De nya reglerna ger möjlighet att skapa detta. Jag är medveten om att det krävs kloka lokala beslut men om sådana fattas kan vi gå i en ny och positivare riktning. Om inte kyrkostyrelsens förslag antas tror jag vi tvingas se en fortsatt minskning av antalet församlingar och en fortsatt minskad delaktighet.

För det andra ser jag det som positivt att varje ekonomisk enhet blir ett pastorat , som har en kyrkoherde i sin ledning. Den nuvarande ordningen med ekonomiska samfälligheter utan prästerlig pastoral ledning är olämplig. Samfälligheterna har idag de facto givits uppgifter, som de inte är lämpade för. Hur stort ett pastorat blir beror på sakliga omständigheter.

Det är naturligt att det finns ett kyrkligt helhetsansvar, en missionsstrategi och ett diakonalt ansvarstagande för varje ort. Är det en stor stad blir pastoratet en spegel därav. Naturligtvis måste arbetet inom ett stort pastorat bedrivas decentraliserat i skilda församlingar var och en med sin inriktning.

Berth Löndahl pekar med rätta på riskerna med omflyttningar av personal. Den risken finns emellertid i ännu högre grad om vi fortsätter att sammanlägga församlingar och förlorar kopplingen mellan gudstjänstgemenskap och församlingsbegreppet.

Enligt min mening bör pastoratet bedriva all sin verksamhet genom de i pastoratet ingående församlingarna. Alla församlingar behöver inte göra allt och lika men varje församling skall ha sin gudstjänst i centrum och all dess verksamhet utgå från denna. Det är församlingarna som samverkar i pastorat.

Varje församling bör ha sin/a/ präst/er/ och besluta om sin gudstjänst och i övrigt ansvara för det som är den församlingens särskilda uppgift/er/. Mindre församlingar kan behöva hjälpa varandra i vad avser t ex vikariat men ”ambulerande personal” bör inte förekomma. Jag tror på små välutbildade och hängivna arbetslag med ansvar för sin församling. Man bör enligt min mening undvika att pastoratet driver verksamhet genom ”anstalter” direkt underställda pastoratets kyrkoråd. Det finns då risk att verksamheten förlorar sin knytning till gudstjänstgemenskapen.  För vissa specialfunktioner kan det dock vara motiverat med undantag.

Närdemokratin är en kyrklig tradition som måste värnas. Därför har bl a jag verkat för att kyrkostyrelsen i sitt förslag föreskriver att församlingens medlemmar skall ha rätt att nominera ledamöter av församlingsråden. De i församlingarna engagerade måste också engagera sig i valet till pastoratets kyrkofullmäktige. På det sättet kan vi stärka demokratin. På sikt bör hela valsystemet i kyrkan ändras så att det lokala engagemanget får bättre genomslag. I kyrkan skall den omvända ordningens princip gälla. Demokratin skall byggas nedifrån. I det arbetet måste vi vara många som samarbetar.

Lund den 18 september 2012

Nils Gårder
Ledamot av kyrkostyrelsen (POSK)

"Ni är bara ett gäng nördar…"

Med tillåtelse av artikelförfattaren och Kyrkans Tidning publicerar vi här Hannah Krokssons text från Kyrkans Tidning 20 september>>

Utmaning nå unga medlemmar

Publicerad 2012-09-19

Signerat. ”Ni är bara ett litet gäng nördar hela bunten”, fick Svenska Kyrkans Ungas företrädare höra medan popcorn och debattinlägg delades ut i foajén till kyrkomötet förra hösten.

 Jag har funderat en del på det där, det blir väl lätt så när man får höra något som man inte riktigt förstår. Vad borde jag ha svarat? ”Ehm, nä?” … eller det lite mer självklara svaret: ”Jajemän! Det är väl du också?”
Det kräver en hel del av en person att lägga ner minst en helg i månaden på att ha sammanträde som syftar till att det ska vara lätt, roligt och meningsfullt att vara ung i Svenska kyrkan. I lördags träffade jag en medlem som berättade att alla helger hela hösten var bokade – förutom första advent, då skulle han hem och gå i kyrkan.

Själv gick jag upp och tog tåget i morse 06.29 efter att jag köpt med mig en fairtradekaffe. Förra veckan var jag både i Malmö, Höör, Göteborg, Stockholm och Uppsala. Det klart att det är nördigt. Nördigt i ordets bästa bemärkelse. Jag har ju ett uppdrag – jag jobbar utifrån ett syfte och det är galet roligt för det mesta.
De flesta av våra medlemmar är ju trots detta inte upptagna med att ordna läger eller sammanträde varje helg hela hösten. De flesta av våra medlemmar har nog med att ordna för sig själva, och det är helt okej. Livet är fullt av val för framtiden, brottning med tonårskroppar och läxläsning. Unga människor hittar Svenska kyrkan just där när det händer som mest – om de blir sedda. Då först blir församlingshemmet eller kyrkan något heligt. Några nördar på kyrkomötesmotioner är de dock oftast inte.

Nästa vecka är det dags igen. Kyrkomötet ska högtidligt öppnas och därefter följer en instängd vecka av utskottsförhandlingar för ledamöterna. Som traditionen nuförtiden bjuder har de unga redan setts för att gå igenom vuxenkyrkans motioner och ge sina tankar. De Ungas Kyrkomöte hölls i år via videokonferensanläggning och under en dag drabbade de samman med varandra och sina olika synpunkter. Det är så klart inte lätt. Bara för att man är ung så tycker man inte som en annan ung person.
Utvecklingsarbetet för att hitta ett nytt ungt kyrkomöte som ger reell påverkan är i gång sedan februari. Nästa år hoppas vi sjösätta det. Då blir så klart en huvudfråga: Hur når vi de unga medlemmarna som inte är med i Svenska Kyrkans Unga? Vi vet att de finns - men hur ska deras röst bli hörd? För mig vore det så klart bra om de blev medlemmar i Svenska Kyrkans Unga och deltog i våra demokratiska strukturer. Då skulle min röst bli lite starkare ­– men vad är alternativet?

Hanna Kroksson

 

Ur POSKs vision och program:

Barn och ungdomar

Svenska kyrkan har ett ansvar för dopuppföljning och POSK menar att det är nödvändigt att prioritera barn och ungdomar. Känslan av samhörighet med Svenska kyrkan beror mycket på de kyrkliga kontakterna under barn- och ungdomstiden. Arbetet med konfirmander behöver stärkas och de unga ledarna lyftas fram.

Vi behöver ständigt utveckla nya vägar att möta unga människor. Det behövs vuxna som är närvarande där ungdomarna befinner sig, till exempel i skolan och i gemenskapen på internet.

Gudstjänstlivet behöver erbjuda möjligheter för familjer och ungdomar att delta. Kyrkan behöver föryngras och använda många olika former för att göra barn och ungdomar delaktiga. POSK menar att starka barn- och ungdomsrörelser är viktiga för kyrkan och vill lyssna till och stärka Svenska Kyrkans Unga, Salt, Credo, Kriss med flera.

Debattinlägg om kyrkans struktur

Martin Garlöv, POSK, Uppsala skriver här ett debattinlägg med anledning av det kommande beslutet i kyrkomötet i höst.
Om kyrkomötet utan ändringar i höst skulle komma att anta kyrkostyrelsens förslag att fundamentalt ändra Svenska kyrkans grundläggande organisation, och det utan bärande motiveringar hämtade ur kyrkans bekännelse och lära, då finns bara förlorare.

Det aktuella förslaget att i ett slag strukturomvandla hela Svenska kyrkan på lokalplanet bärs upp av en felaktig argumentation. Det riskerar att leda till att motiven för kyrkomötets beslut också blir fel och får konsekvenser som ingen kyrkovän kan önska sig.

Det kan bli så att en majoritet av de 251 ledamöterna och 14 närvarande biskopar ser sig som vinnare, ja rent av räddare, då de kan få för sig att de nu drivit fram en problemlösning som ska stå sig länge och ge Svenska kyrkans arbetsro. Men de kommer att bli besvikna. Liksom kyrka-statreformen och den då tillkomna kyrkoordningen till stor del var bakåtblickande, så är kyrkostyrelsens förslag tillbakablickande och kommer därför att rasande snabbt bli otidsenligt.

Det lär ha varit Strukturutredningens önskan att ett teologiskt studium skulle ha ingått i det stöd kyrkokansliet och lett fram till att en teologisk reflektion och motivering blivit en betydande del av betänkandet. Men så blev det inte, vilket framgår av kyrkostyrelsens skrivelse.

Kyrkostyrelsens förslag att församlingsmedlemmar inte längre skulle välja sin styrelse, utan att den ska ges dem uppifrån, är med rätta en mycket ifrågasatt. Bara om det som i skrivelsen kallas pastorat av kyrkomötet definieras som församling, så skulle organisationsförändringen i alla fall på papper bli demokratiskt hållbar. Och fortfarande bara på papper.

Flerpastoratssamfälligheter saknar i realiteten med kyrkostyrelsens förslag alternativ. Risken att många förtroendevalda inte ställer sig till förfogande som kandidater i kyrkovalet 2013 är för stor för att kyrkomötet ska spela med tanken att en samlad god vilja ska gör det bästa av deras beslut. Omorganisationen får då administreras av de helt nya som träder till.

Man har sagt mig att motioner om ny utredning av begravningsverksamheten kan vinna gehör över partigränserna i kyrkomötet, och att det här skulle öppna sig en väg. Ska historien skrivas så: det var kring kyrkogårdarna man kunde enas. Alltså inte kring gudstjänstens bön, lovsång och delande, som centrum i församlingens liv?

En förnyelse av Svenska kyrkans organisation behövs. Ett betydande antal medlemmar i Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan har gjort hedersamma insatser för att driva reformarbetet i rätt riktning, med stöd i bärande argument. I vår förenings ledning finns de som gjort särskilt förtjänstfulla ansträngningar. 

Nu när avgörandet närmar sig, så ska allt vägas samman. Att då komma fram till att det som såg så bra ut för en tid sedan, ändå inte bär, det kan mycket väl vara den realistiska hållning som leder till krav på direkta förändringar i kyrkostyrelsens förslag. I det korta perspektivet kan det kännas genant och sannolikt också mötas med mycket negativ kritik. Men i det längre perspektivet, som är den kristna kyrkans kännetecken, kommer det att tas emot med stor tacksamhet.

Martin Garlöv
bor i Uppsala stad
medlem i POSK 
Uppsala stift

Gudstjänsten i centrum - myt eller verklighet?

Gudstjänsten i centrum – myt eller verklighet?

• ”Gudstjänsten är församlingens centrum, där vi möter Gud i Ordet och sakramenten.”
• ”Gudstjänsten är centrum i församlingens liv, en mötesplats med Gud, människor och det egna livet.”
• ”Vi vill att gudstjänsten är församlingslivets centrum, fungerar som kraftkälla och ger stöd åt vår bön.”
• ”Gudstjänsten är den centrala mötesplatsen i Svenska kyrkan.”
• ”Gudstjänsten är ett tecken på gemenskap. Den är själva kärnan i Svenska kyrkans liv och är öppen för alla, både troende och sökare.”

Det här var några exempel på vad jag hittade när jag googlade på gudstjänst och gudstjänsten i centrum. Citaten är hämtade från svenskkyrkliga församlingar som är spridda över hela landet, och när man läser den inledande meningen till kyrkoordningens 17:e kapitel, som handlar om gudstjänsten, så blir det tydligt varifrån man i de här församlingarna har fått sin inspiration: ”Gudstjänsten är kyrkolivets centrum, där församlingen möter Gud i Ordet och sakramenten.” Jag är ganska säker på att ni som läser detta dessutom skulle finna liknande formuleringar, om ni bläddrade i er egen församlings församlingsinstruktion.

För visst är det ord som vi alla kan skriva under på, som vi självklart håller med om. Gudstjänsten är centrum i vårt församlingsliv, den är kärnan i allt det vi gör, hjärtpunkten där vi andas in ny kraft för att kunna leva våra liv. Gudstjänsten är utgångspunkten för allt annat vi gör i våra församlingar.

Eller? Är det verkligen så? Vad betyder egentligen alla de fina orden som vi gärna säger om gudstjänsten? Hur ser tankarna bakom orden ut, om vi skrapar lite på ytan? Tål orden det skrapandet? Ibland tvivlar jag på det.

Ibland tvivlar jag faktiskt på att gudstjänsten är vårt centrum, att det är den centrala mötesplatsen, för att återvända till ett av de inledande citaten. För mig, personligen, är gudstjänsten livsluften, den rytm som mitt liv byggs kring. Jag känner mig inte riktigt hel om jag av någon anledning inte kan gå i mässan på söndagen, och jag firar gärna mässa flera gånger under en vecka om jag får möjlighet, men jag vet också, naturligtvis, att det här är någonting som jag långt ifrån delar med alla, så ibland funderar jag över vad som ligger i våra fina ord.

Fredrik Modéus skriver i sin bok Längta efter liv, om den grundton i synen på gudstjänst som han tycker sig finna i de församlingar han har undersökt när han har studerat församlingstillväxt i Svenska kyrkan. Han säger att gudstjänsten i dessa församlingar verkar vara något som är på liv och död, att man helt enkelt inte kan låta bli att gå dit, och jag frågar mig hur man når dit.

Hur kan vi alla komma dit att vi känner så, att gudstjänsten är livsnödvändig för oss alla, vare sig vi är lekfolk, förtroendevalda eller anställda? För om vi menar något med orden om att gudstjänsten är centrum i vårt församlingsliv, då måste väl det vara målet? Då måste väl gudstjänsten bli livsnödvändig, men är den det?

Utifrån min rubrik tänker jag också en hel del på hur vi ser på gudstjänsten, vi som på olika sätt befinner oss i positioner där vi kanske har viss makt i församlingarna, där det syns och märks vad vi tänker. För det är ju självklart, att våra tankar och attityder sprids vidare till dem vi möter. Signalerar vi, i ord och handling, att gudstjänsten är församlingens centrum?

Lyfter vi fram söndagens gudstjänst som något stort och viktigt? Visar vi att mässan är det bästa vi har, det festligaste och samtidigt det mest innerliga?

Ju mer jag tänker på det här, desto fler frågor dyker det upp i mitt huvud. Frågor som jag säkert inte är ensam om, och som jag tror måste besvaras på ett eller annat sätt för att vi ska kunna möta framtidens utmaningar på bästa sätt. Vi vet att det finns församlingar som verkligen lyckas ha gudstjänsten i centrum, som får den att blomstra och bli hela församlingens hjärtpunkt, så det är ju ingen omöjlighet, men jag tror att det kräver en hel del arbete.

Vi behöver vrida och vända på vad vi tänker, vi behöver dela funderingar, åsikter och upplevelser och vi behöver söka gemensamma svar på en mängd frågor. Vi behöver gå i samma riktning i det sammanhang där vi har vårt engagemang, och vi behöver ta i sådant som kan kännas svårt. Vad är gudstjänst egentligen?

Hur vill vi att vår gudstjänst ska vara? Hur kan vi komma dit? Grundläggande frågor måste få utrymme, tillsammans med allt det som handlar om vår ekonomiska verklighet, det som handlar om att prioritera. Vad händer då, när vi kanske måste ställa gudstjänsten mot församlingens olika verksamheter?

Frågorna är många, men svaret är inte ett, och jag hoppas att både frågorna och svaren ständigt får utrymme i våra församlingar. I en tid när många församlingar arbetar med förslaget till ny kyrkohandbok är det extra viktigt att ta tillfället i akt och låta gudstjänsterna – deras form och innehåll – vara hela församlingens angelägenhet.

Emma Hedlundh
Präst och kyrkomötesombud för POSK

Ur POSKs Vision och program:

För en öppen folkkyrka är det angeläget att skapa relationer med så stora delar av befolkningen som möjligt. Detta sker genom de kyrkliga handlingarna vid avgörande tidpunkter i människors liv – dop, konfirmation, vigsel, begravning – och genom själavård, diakonal/social verksamhet, undervisning, kulturaktiviteter samt delaktighet och ansvarstagande i samhället. Centrum i kyrkans liv är gudstjänsten – utan gudstjänst ingen kyrka.
(…)
Kyrkans tro tar sig uttryck i en församlingsgemenskap med ett levande gudstjänstliv som centrum. Att bygga levande och missionerande församlingar på dopets grund är kyrkans viktigaste uppgift och en gemensam kallelse för alla som tillhör kyrkan. Gudstjänsten är hela församlingens gåva och ansvar. Frivilligas ansvarstagande i gudstjänsten ska uppmuntras.

Det är angeläget med en bredd i gudstjänstformerna och att det finns en mångfald av uttryckssätt i gudstjänsten för olika åldrar och livssituationer. För en kristen kyrka är tron på Jesus Kristus som vår frälsare grundläggande. Detta behöver framträda tydligt så att inte evangeliet går förlorat och ersätts av enbart allmänreligiösa eller etiska frågor.

Foto: IKON

Vidare i Livet!

Från Anders Roos, kyrkoherde i Sollentuna har vi fått lov att publicera följande krönika som också har publicerats i församlingens tidning Kyrkporten.

Vidare i Livet!

Sommaren är över! OS är över! Ja, inte när jag skriver detta men förmodligen när du läser. Klagomålen har varit många. För mycket regn, för lite sol. För få guld eller andra medaljer!  Ekonomierna i sydeuropa hotar hela eurosamarbetet – men vi vill gärna åka på semester dit där det är varmt och soligt. Presidentkandidater i ”de stora länderna” lovar runt men håller tunt!

Syrien brinner!

Här hemma går Tillväxtverket på fest! Kallar det förmodligen personalutveckling. I Båstad sprutade ungdomarna fortfarande champagne för tiotusentals kronor tros att det är förbjudet. Det kallas kanske idrottskultur!

De spännande bilderna från OS virvlar förbi i rutan. Människor med olika ursprung gråter av glädje eller besvikelse. Vår dom över misslyckanden är hård. Varför? Inte för att vi själva skulle lyckats bättre! Kanske anser vi oss kunna kräva omöjliga prestationer av dem som vi själva ”anställt” för den skatt vi betalar. Och så var det ju Jan Gunnarsson som tycker att det går för lite pengar till tennisen – de går ju i stället till somaliska flyktingar. Eller hur var det nu han sa?

Facebook bjöd på en tänkvärd händelse. Lilla syster A var hemma hos en romsk familj i går och en av de små killarna frågade henne: Är du helsvensk? A svarade: VAD är det? En sundare reaktion än vad som hörs från regeringshåll och Migrationsverk!

Kanske är det bara kantarellerna som är helsvenska? Om du inte köper dem på Hötorget – då är de ofta från Balticum. Man kan aldrig vara säker!

Syrien brinner fortfarande! Och i delar av Afrika är det hungerkatastrof  - igen!

Men här hemma går livet vidare som om inget hänt! Ibland saknar jag verkligen det stora engagemang som fanns på 1960-talet. Då brann vi! Då kämpades det på barrikaderna. Ibland naivt och dumt – men det fanns ett engagemang! Och i kyrkorna var det väckelse och Jesusrörelsen.

Jag har varit på konfirmandläger. Där blev Sanningssången:

Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor.
Jag kan inte ens stå när du inte ser på och genomskinlig, grå blir jag utan dina andetag.
Vad vore jag utan dina andetag?

För oss handlade det om Guds närhet i oss. Gud som vill förändra oss och världen! Tack ungdomar för att ni lärde mig den sången!

Det finns mycket och många att kämpa för i denna världen. Tillsammans kan vi göra skillnad! Gud, ge oss mod och inspiration till det!

En annan vän på fb ger följande visdom. Använd den när det känns hopplöst:

Solen skiner starkt genom det piskande regnet!

(Tack Knut och Anna för era inspirationer på fejjan)

Anders Roos
Kyrkoherde i Sollentuna församling
ledamot av POSKs riksstyrelse

Ur POSKs vision och program:

POSK vill att Svenska kyrkan ska

•    erbjuda närvaro, gemenskap, växt och fördjupning
•    förmedla tillit, befrielse, hopp och livsmod
•    se och ta vara på varje människa som en gåva i församlingens liv
•    respektera individen och glädjas åt mångfalden
•    vara en profetisk röst i samhället och visa på ett liv i rättvisa och frihet
•    vara en brobyggare mellan kyrkor
•    sträva efter en sann och öppen dialog mellan människor av olika tro

 Från Kyrkans Tidning har vi fått lov att publicera Hanna Krokssons krönika. Hanna Kroksson är vice ordförande i Svenska Kyrkans Unga.

Kyrkans Tidning: Ge oss hopp så röstar vi>>

Ge oss hopp så röstar vi

SIGNERAT Mitt under semestern, på en bar med gratis wifi i Barcelona, började jag diskutera begreppet normkritik med en vän som satt hemma i Sverige.

Envist försökte jag formulera något om nyfikenhet, medvetenhet och ett självreflekterande – för det är grunden för mig. Normkritik, att vara lite queer. Att våga ifrågasätta det som vi bara gör av farten utan att reflektera är det enda sättet att röra sig framåt. Det enda sättet att röra sig alls.

Nu är jag hemma igen. Veckan har inletts med tre fantastiska dagar på Sigtuna folkhögskola där Svenska kyrkans unga, Svenska kyrkan och Sensus har tagit stora steg för att hitta verktyg mot främlingsfientlighet. För att hitta nyfikenheten för andra människor, oavsett varifrån de kommer och oavsett vad de tror på. Det slår mig så hårt. Aldrig blir jag lika konfronterad med mitt jag som i mötet med den andre.

Veckan fortsätter att handla om det mötet, religionsdialog. I helgen bjuder Fryshuset in.  Religion – problem eller möjlighet? Jag ligger här på kvällarna och läser ur Biskopsbrevet De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext. Vilka möjligheter! Vilka krav på mig att våga möta mig själv. Precis som när min vän och jag diskuterade normkritiken så ser jag nu hur trött man kan bli – behöver jag alltid vara så där pigg på att utvecklas? På att röra mig? Kan jag inte bara stå still, en stund?

Kyrkan får aldrig stå still, och vi får aldrig glömma att kyrkan det är vi. Det är du, det är jag och det är väldigt många fler. Visst är det en utmaning, visst kan det vara tufft att ompröva sig själv och sitt agerande – men när något bryter mot vår värdegrund då måste vi ta det på allvar.

Snart är det val igen. Arbetet kring kyrkovalet har börjat och väljarna här liksom i andra val behöver få lite kött på benen. Vilka nomineringsgrupper kommer att våga tala om sina drömmar och visioner? Jag lovar att hjälpa er så mycket jag förmår i fråga om att få iväg folk till valurnorna – men vill samtidigt ruska om lite grann. Det måste bli en kampanj som ger oss hopp.

Vi som vill att Svenska kyrkan ska vara starka och stolta företrädare i frågor om människovärde. Vi som vill leva i vår kyrka och tas i anspråk för att vi är en del av Guds skapelse och bär på ett stort värde. Vi som vågar se oss själva i spegeln och gör upp med hat och förtryckande strukturer. Vilka ska vi rösta på? Du som vill något med Svenska kyrkan och ställer upp i ett demokratiskt val för att få leda den – glöm inte att berätta varför och hur. Jag tror att vi som delar den kristna värdegrunden utgör en stor del av medlemsbasen så om ni ger oss hopp så röstar vi.

Hanna Kroksson

 

Foto: Kyrkans Tidning Frida Lenholm

Måttligt med motioner mottagna

Tidsfristen för att motionera till årets kyrkomöte gick ut den 25 juli och på Svenska kyrkans webbplats kan man se våra representanters förslag om vad de vill göra med vår kyrka.

Sammanlagt har det kommit in 62 motioner, vilket är ovanligt få, enligt en sammanställning gjord av tidningen Dagen.Kyrkokansliet har sorterat dem stiftsvis, men det är varken särskilt konstigt eller intressant att Stockholm och Göteborg står bakom betydligt fler motioner än Visby, Strängnäs och Härnösand.

Synen på kyrkomötet som en samling av stiftsrepresentanter ligger ganska långt från hur det egentligen förhåller sig, när alla stora nomineringsgrupper har riksorganisationer som arbetar nationellt, men två motioner är ändå skrivna stiftsvis.

Alla ledamöter från Västerås stift utom en, samt biskopen, har samlat sig kring en motion om ett programarbete för kyrkliga handlingar (2012:13). Från Göteborgs stift kommer en motion undertecknad av elva (av trettio) ledamöter från sju nomineringsgrupper samt biskopen som förespråkar ett samverkansorgan med rätt att debitera begravningsavgift (2012:34). Att inte fler har skrivit under kan bero på att den kom till sent, och att motivtexten förutsätter att man instämmer i att Svenska kyrkan bör behålla huvudmannaskapet för begravningsverksamheten.

I övrigt är det bara två motioner som är underskrivna av ledamöter från mer än en nomineringsgrupp. Det finns ett förslag om kyrkotillhörighet för medlem av utlandsförsamling (2012:35) som kommer från några av ledamöterna i Rådet för Svenska kyrkan i utlandet samt ett om att stödja flykting- och asylgrupper (2012:12) som är underskrivet av tre miljöpartister och en vänsterpartist.

Om man räknar ut hur många motioner som en eller flera representanter för en viss nomineringsgrupp står bakom så vinner Frimodig kyrka både när det gäller sammanlagt antal motioner (14) och antal motioner per mandat i kyrkomötet (1,08).

Centerpartiet kommer tvåa när det gäller antalet motioner och Kristdemokraterna trea, men om man räknar motioner per mandat hamnar i stället Öppen kyrka och Miljöpartisterna tvåa och trea. Sverigedemokraterna har inte brytt sig om att motionera alls i år. Behovet av att skriva motioner för att få genomslag för sina idéer är naturligtvis större för de små partierna, och från POSKare kommer bara sju motioner.

Viktigast är förstås vad motionerna handlar om. Det är inte så lätt att kategorisera dem entydigt, men den största gruppen består av 19 stycken som har någon form av anknytning till kyrkans grundläggande uppgift; att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

Det handlar till exempel om att utöka antalet psalmer i psalmboken (2012:04), en motion från Frimodig kyrka om pastorala strukturer (2012:45), flera motioner om konfirmandarbete (2012:01, 17, 18 och 62), en om social ekonomi (2012:54) och två stycken om mission i Sverige (2012:22 och 23).

Tio motioner handlar om kyrkans personal, oftast dess präster och diakoner. Några folkpartister vill att kyrkliga utbildningar inte bara ska finnas i Mälardalen (2012:37), och det kan det nog finnas fler som instämmer i. Olle Burell, gruppledare för socialdemokraterna, gillar inte att några församlingar har ställt sig utanför Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation (2012:48).

Nio motioner hänger ihop med strukturutredningen. Frimodig kyrka vill ha direktval till församlingsnivån även i fortsättningen (2012:16), precis som Öppen kyrka (2012:52), och så tycker POSK också att det bör vara. Det behövs några till för att kyrkostyrelsens förslag om att församlingsråd ska utses av pastoratens kyrkofullmäktige ska falla, men låt oss hoppas på att det går att ändra på det.

Fem motioner handlar om att införa partiella samfälligheter eller liknande lösningar för att hantera åtminstone begravningsverksamheten i framtiden när de stora samfälligheterna försvinner (2012:21, 34, 36, 41 och 56).Andra ämnen som berörs är utrikesfrågor, ekonomi och miljövård. Öppen kyrka vill förenkla biskopsvalen (2012:39).

Enstaka motioner handlar till exempel om lärofrågor (2012:14 och 43), att avskaffa domkapitlen (2012:26), att avskaffa lagen om Svenska kyrkan (2012:29), och att byta ut ordet nomineringsgrupp mot partigrupp (2012:50).

 Det vanliga är att motioner till kyrkomötet avslås. Det ska bli intressant att se hur det går i år. Några av de som har kommit in är värda ett bättre öde.

Mats Rimborg
POSKs riksstyrelse

Ämne	Antal
Grundläggande	19
Personalfrågor	10
Strukturfrågor	9
Utrikesfrågor	7
Ekonomi	6
Övrigt	5
Miljövård	4
Lärofrågor	2
	62

Nomineringsgrupp	Mandat	Förstanamn	Medmotionär	Summa	Kvot
(FK)	13	13	1	14	1,08
(ÖKA)	8	7	1	8	1,00
(MPSK)	8	5	1	6	0,75
(ViSK)	3	1	1	2	0,67
(KR)	18	8	2	10	0,56
(C)	34	10	3	13	0,38
(FiSK)	13	2	2	4	0,31
(POSK)	33	6	1	7	0,21
(M)	41	5	2	7	0,17
(S)	71	5	1	6	0,08
(SD)	7			0	0,00
(KSV)	1			0	0,00
(SPI)	1			0	0,00
	251	62	15	77	0,31

Kyrkans Tidning: Sista dagen för kyrkomötesmotioner>>
Frimodig kyrka bloggar: Motionera mera…>>
BloggarDag: ÖKA-d muntration>>
Håkan Sunnliden blogg: Sju motioner till årets kyrkomöte>> 
Karin Långström Vinge: Nu ska det barnkonsekvensanalyseras>> 

Uppdaterad 2012 08 01
Kyrkans Tidning: http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/arets-motioner-till-kyrkomotet

Uppdaterad 2012 08 02
BloggarDag: Motion>>
Karin Långström Vinge: Motion till kyrkomötet 2012>>

Uppdaterad 2012 08 08
Dagen: Få motioner till kyrkomötet>>
Kristen Opinion: Motionstider>>