- ”Gudstjänsten är församlingens centrum, där vi möter Gud i Ordet och sakramenten.”
- ”Gudstjänsten är centrum i församlingens liv, en mötesplats med Gud, människor och det egna livet.”
- ”Vi vill att gudstjänsten är församlingslivets centrum, fungerar som kraftkälla och ger stöd åt vår bön.”
- ”Gudstjänsten är den centrala mötesplatsen i Svenska kyrkan.”
- ”Gudstjänsten är ett tecken på gemenskap. Den är själva kärnan i Svenska kyrkans liv och är öppen för alla, både troende och sökare.”
För visst är det ord som vi alla kan skriva under på, som vi självklart håller med om. Gudstjänsten är centrum i vårt församlingsliv, den är kärnan i allt det vi gör, hjärtpunkten där vi andas in ny kraft för att kunna leva våra liv. Gudstjänsten är utgångspunkten för allt annat vi gör i våra församlingar.
Eller? Är det verkligen så? Vad betyder egentligen alla de fina orden som vi gärna säger om gudstjänsten? Hur ser tankarna bakom orden ut, om vi skrapar lite på ytan? Tål orden det skrapandet? Ibland tvivlar jag på det.
Ibland tvivlar jag faktiskt på att gudstjänsten är vårt centrum, att det är den centrala mötesplatsen, för att återvända till ett av de inledande citaten. För mig, personligen, är gudstjänsten livsluften, den rytm som mitt liv byggs kring. Jag känner mig inte riktigt hel om jag av någon anledning inte kan gå i mässan på söndagen, och jag firar gärna mässa flera gånger under en vecka om jag får möjlighet, men jag vet också, naturligtvis, att det här är någonting som jag långt ifrån delar med alla, så ibland funderar jag över vad som ligger i våra fina ord.
Fredrik Modéus skriver i sin bok Längta efter liv, om den grundton i synen på gudstjänst som han tycker sig finna i de församlingar han har undersökt när han har studerat församlingstillväxt i Svenska kyrkan. Han säger att gudstjänsten i dessa församlingar verkar vara något som är på liv och död, att man helt enkelt inte kan låta bli att gå dit, och jag frågar mig hur man når dit.
Hur kan vi alla komma dit att vi känner så, att gudstjänsten är livsnödvändig för oss alla, vare sig vi är lekfolk, förtroendevalda eller anställda? För om vi menar något med orden om att gudstjänsten är centrum i vårt församlingsliv, då måste väl det vara målet? Då måste väl gudstjänsten bli livsnödvändig, men är den det?
Utifrån min rubrik tänker jag också en hel del på hur vi ser på gudstjänsten, vi som på olika sätt befinner oss i positioner där vi kanske har viss makt i församlingarna, där det syns och märks vad vi tänker. För det är ju självklart, att våra tankar och attityder sprids vidare till dem vi möter. Signalerar vi, i ord och handling, att gudstjänsten är församlingens centrum?
Lyfter vi fram söndagens gudstjänst som något stort och viktigt? Visar vi att mässan är det bästa vi har, det festligaste och samtidigt det mest innerliga?
Ju mer jag tänker på det här, desto fler frågor dyker det upp i mitt huvud. Frågor som jag säkert inte är ensam om, och som jag tror måste besvaras på ett eller annat sätt för att vi ska kunna möta framtidens utmaningar på bästa sätt. Vi vet att det finns församlingar som verkligen lyckas ha gudstjänsten i centrum, som får den att blomstra och bli hela församlingens hjärtpunkt, så det är ju ingen omöjlighet, men jag tror att det kräver en hel del arbete.
Vi behöver vrida och vända på vad vi tänker, vi behöver dela funderingar, åsikter och upplevelser och vi behöver söka gemensamma svar på en mängd frågor. Vi behöver gå i samma riktning i det sammanhang där vi har vårt engagemang, och vi behöver ta i sådant som kan kännas svårt. Vad är gudstjänst egentligen?
Hur vill vi att vår gudstjänst ska vara? Hur kan vi komma dit? Grundläggande frågor måste få utrymme, tillsammans med allt det som handlar om vår ekonomiska verklighet, det som handlar om att prioritera. Vad händer då, när vi kanske måste ställa gudstjänsten mot församlingens olika verksamheter?
Frågorna är många, men svaret är inte ett, och jag hoppas att både frågorna och svaren ständigt får utrymme i våra församlingar. I en tid när många församlingar arbetar med förslaget till ny kyrkohandbok är det extra viktigt att ta tillfället i akt och låta gudstjänsterna – deras form och innehåll – vara hela församlingens angelägenhet.
Emma Hedlundh
Präst och kyrkomötesombud för POSK
Ur POSKs Vision och program:
För en öppen folkkyrka är det angeläget att skapa relationer med så stora delar av befolkningen som möjligt. Detta sker genom de kyrkliga handlingarna vid avgörande tidpunkter i människors liv – dop, konfirmation, vigsel, begravning – och genom själavård, diakonal/social verksamhet, undervisning, kulturaktiviteter samt delaktighet och ansvarstagande i samhället. Centrum i kyrkans liv är gudstjänsten – utan gudstjänst ingen kyrka.
(…)
Kyrkans tro tar sig uttryck i en församlingsgemenskap med ett levande gudstjänstliv som centrum. Att bygga levande och missionerande församlingar på dopets grund är kyrkans viktigaste uppgift och en gemensam kallelse för alla som tillhör kyrkan. Gudstjänsten är hela församlingens gåva och ansvar. Frivilligas ansvarstagande i gudstjänsten ska uppmuntras.
Det är angeläget med en bredd i gudstjänstformerna och att det finns en mångfald av uttryckssätt i gudstjänsten för olika åldrar och livssituationer. För en kristen kyrka är tron på Jesus Kristus som vår frälsare grundläggande. Detta behöver framträda tydligt så att inte evangeliet går förlorat och ersätts av enbart allmänreligiösa eller etiska frågor.
Foto: IKON
1 kommentar:
Frågan är om det enligt Svenska kyrkans självbild numera är så att demokratin står i centrum, inte gudstjänsten och verkligen inte Jesus.
Skicka en kommentar