Satsa eller förtvina!

Följande artikel var publicerad i Svensk Pastoraltidskrift nr 20 och 21 2012. Vi har här, med tillstånd av SPT och artikelförfattaren fått lov att publicera texten.
Denna artikel är en omarbetad och utbyggd version av en artikel som tidigare har publicerats i Svensk Kyrkotidning, SKT, 34-35/2008.

Erik Eckerdal kommer att vara en av huvudtalarna på POSKs kyrkodagar 12-13 januari 2013.

Satsa eller förtvina! – exempel: S:ta Maria Alsike

Erik Eckerdal

Den 4 september 2010 invigde ärkebiskop Anders Wejryd S:ta Maria Alsike i samband med en utomhusmässa med ca 900 deltagare,

och drottning Silvia klippte bandet och öppnade byggnaden för allmänheten. Invigningen var kulmen på en mångårig offensiv satsning av Knivsta pastorat i Uppsala Ärkestift att bygga ett helt kvarter för 135 miljoner kronor. Komministern i Knivsta pastorat och projekt-ledaren för S:ta Maria Alsike, Erik Eckerdal, redogör i denna artikel (se också Eckerdals presentation av S:ta Maria Alsike i SPT nr 10/2010) för bakgrunden till det som blev S:ta Maria Alsike – i grunden ett missionsprojekt som många församlingar kan ta efter.



Redan från allra första tid har kyrkan haft en gemensam ekonomi och förvaltning. Evangelierna berättar att Judas hade hand om lärjungarnas kassa, Apostlagärningarna skildrar hur människor sålde allt de ägde och skänkte till kyrkan, som avskilde sju män och vigde dessa till diakoner för att förvalta och administrera den gemensamma ekonomin. I Apostlagärningarna 2:42 möter vi också de välkända fyra B:na som beskriver gudstjänstens struktur och väsen där Brödrahjälpen, eller offergåvan är ett av de fyra. Följaktligen ger också vi kollekt varje söndag när vi firar vår gudstjänst och därutöver skänker vi vår offergåva genom kyrkoavgiften.

Denna institutionalisering av varje kyrkotillhörigs gåva och offer har fördelen att den säkerställer kyrkoavgiftens uppbörd. Nackdelen är att den naturliga relationen till eukaristin inte är självklar och att det kan bli oklart vad offergåvan handlar om. Inte sällan behandlas den som en medlemsavgift, och glada (eller desperata?) utrop från församlingar om att »detta får du för medlemsavgiften», riskerar att fördunkla inte bara kyrkoavgiften utan även kyrkan som sådan, då relationen mellan kyrkoavgift och kyrkotillhörighet är den motsatta. Vi betalar vår kyrkoavgift som en konsekvens av vår kyrkotillhörighet, inte tvärtom.

Duktiga förvaltare?

Att betala kyrkoavgift är med andra ord en religiös handling som bidrar till kyrkans gemensamma liv och säkerställer evangeliets förkunnelse. Detta var anledningen till att jord avskildes och skänktes till kyrka och prästgård, vilket är grunden för prästlönetillgångarna, och har genom historien givetvis påverkat med vilken kraft och framgång kyrkan har lyckats. Så var t.ex. en av orsakerna till cistercienserordens remarkabla framgång och tillväxt att en av ordens tidiga ledare, abboten Stephan Harding, förstod att han måste förbättra de materiella villkoren för munkarna.

Detta är ett förhållande som inte har ändrats. Kyrkan är andlig, inte i motsats till det materiella, utan i motsats till det världsliga, och hennes materiella resurser skall användas som ett vittnesbörd om skapelsens godhet och förvaltas på ett sätt som ger andlig tillväxt. Frågan är dock hur väl kyrkan förvaltar sina ekonomiska och materiella tillgångar. Eller annorlunda uttryckt, vilket förhållningssätt har vi till kyrka och pengar?

När frågan om kyrka och ekonomi diskuteras framträder inte sällan en kluven inställning, som att pengar, det vill säga symbolen för ett materiellt värde, per definition skulle vara tveksamt och vinst i än högre grad. Skulle förlust vara mer etiskt riktigt? Denna tveksamhet finns samtidigt som Svenska kyrkan hanterar medel värda mångmiljardbelopp. Den kritiska fråga vi ställde i Knivsta var om vi kunde använda våra medel på ett bättre sätt. Är vi goda förvaltare eller är det snarare så att vi förhåller oss till ekonomi som den förlorade sonen? Vi tar in pengar via kyrkoavgiften och gör av med dem. Om än inte på festande och prostituerade så ändå. Är det verkligen detta förhållningssätt som vår Herre Jesus Kristus menar med att vara goda förvaltare? (Matt. 25:14-30).

Dessa frågor är ännu angelägnare eftersom pastoratets kostnader ökar snabbare än dess kyrkoavgiftsintäkter trots att antalet kyrkotillhöriga genom inflyttning i Knivsta blir fler, även om de procentuellt minskar. Situationen är inte unik för Knivsta utan delas av de flesta församlingar i Svenska kyrkan. Antingen följer vi med utvecklingen och får kontinuerligt minskade resurser eller så bemöter kyrkan utvecklingen så att hon återigen blir självförsörjande och mindre beroende av kyrkoavgiften.  Arbetet med att bygga upp nya områden av verksamhet och nya autonoma institutioner måste få ta både tid och resurser från det löpande arbetet sam-tidigt som vi måste våga ifrågasätta, omvärdera och lägga ner etablerad verksamhet.

Den fråga vi ställde oss när vi på allvar började arbeta med Alsikeprojektet, det vill säga det som skulle bli S:ta Maria Alsike, var: Hur kan vi använda kyrkans resurser på ett bättre sätt, så att de inte bara används utan också förmeras och ger ett både pastoralt och ekonomiskt mervärde? En annan fråga var hur vi skulle förhålla oss till den faktiska situationen i Knivsta kommun och i nya Alsike.

Den nya staden Alsike

Alsikeprojektet har en historia som går mer än 20 år tillbaka i tiden. Uppsala kommun planerade att bygga en ny stadsdel för 30 000 personer, Alsike stad, beläget mellan Uppsala och Stockholm. Svenska kyrkan blev tidigt involverad och gav projektmedel till arbetet med »Framtidens kyrka i framtidens stad». När den finansiella krisen kom i början av 1990-talet kunde dock inte planerna realiseras vilket även innebar att kyrkans planerade Alsikeprojekt lades i malpåse. Det skulle dröja innan nya Alsike började växa och denna gång i mindre skala.

Den typiska personen som flyttar in i området är sjuttiotalist med 1-3 barn, pendlar till arbetet och bor i villa. Detta ger området en speciell karaktär med åldersmässig och ekonomisk segregering. Knivsta kommun har i dag Sveriges yngsta befolkning och för var tjugonde villa som byggs behövs en ny förskoleavdelning. Den stora inflyttningen ställer både kyrka och kommun inför stora utmaningar.

Barnen tar det första spadtaget

S:ta Maria Alsike - ett komplement

När Knivsta pastorat återupptog Alsikeprojektet 2005 ägde pastoratet mark i det nya området och en insikt om en förändrad ekonomisk situation. Tomten kunde endast bebyggas genom att lägga ner verksamhet i de andra församlingarna i pastoratet eller genom att finansiera en satsning med externa medel. Av dessa valde Knivsta pastorat det senare alternativet. Projektet är som sådant ett pastoralt affärsprojekt som finansieras genom gåvor och de intäkter som fastigheten genererar, medan kyrkoavgiftsmedel används till annan verksamhet. Genom projektet vill pastoratet utveckla en tydligt kyrklig verksamhet i en tydligt kyrklig miljö med pastoralt och ekonomiskt mervärde. De människor som berörs skall kunna erfara att de befinner sig i kyrkans lokaler och deltar i kyrkans verksamhet.

Byggnationen av S:ta Maria Alsike har möjliggjort främst sex verksamheter: Förskola för 40-80 barn, skola för ca 125-150 barn, gruppboende för fem boende, 24 hyresrättslägenheter, en liten konferensanläggning med 11 övernattningsrum och upp till 22 bäddar, samt lokaler för annan kyrklig verksamhet. Gemensamma lokaler för dessa verksamheter är gymnastiksal, restaurangkök, matsal, café och kapell. Cirka 40-45 anställda beräknas arbeta med dessa verksamheter.

Projektet syftade inte till att bygga en traditionell distriktskyrka, eftersom pastoratet redan har sju kyrkor och firar minst sex huvudgudstjänster varje söndag. S:ta Maria Alsike skall i stället ses som ett komplement till pastoratets gudstjänstliv och övriga verksamhet. Detta är ett medvetet val som syftar till att koncentrera pastoratets resurser och gudstjänstfirare snarare än att sprida ut dem på allt fler platser. I stället för att fira gudstjänst på ytterligare en plats kan församlingarna fira fler gudstjänster i de kyrkor som redan finns. Målet är alltså inte att fira färre gudstjänster utan fler. Samtidigt innebär detta att det krävs ett större mått av engagemang och egeninsats av de människor som firar gudstjänsten. Det är rimligt att människor gör denna uppoffring för att ta sig till kyrkan likaväl som de kör för att handla eller träna.

Genom sin satsning har Knivsta pastorat blivit en tyngre aktör i lokalsamhället. Detta motverkar kyrkans marginalisering och för den närmare människor och deras vardag, vilket kan bidra till att människor motiveras att vara med och upptäcka kyrkan. Genom att starta förskola och skola når pastoratet mångdubbelt fler barn och familjer än genom »traditionell» dag- och kvällsverksamhet. Genom denna verksamhet kan kyrkans personal tillbringa 15–50 timmar i veckan tillsammans med ca 200 barn – att jämföra med en till två timmar i veckan i en vanlig barntimmeverksamhet, oavsett hur bra denna än må vara.

Integrerande miljö

Genom kvarterets lägenheter kan pastoratet bidra till en åldersmässig och social integration i ett socialt och åldershomogent område. Far- och morföräldrar ges möjlighet att flytta närmre sina barn och barnbarn och avlasta dem i deras vardag. Pensionärer i kommunen ges möjlighet att bo kvar på orten i stället för att flytta till annan ort när de säljer sin villa. Frånskilda ges möjlighet att bo kvar i området nära sin ex-partner och barnen slipper byta skola och kan ges en mer enhetlig uppväxt. Gruppboendet visar på livets mångfald och ger erfarenhet och kunskap om ett område av samhället som kyrkan sedan 1862 i stort har förlorat möjligheten att påverka. Gruppboendet leds av en diakon med sjuksköterskekompetens.

Genom kyrkans historia har det visat sig vara viktigt att skapa andliga miljöer som kan vara ett tecken för omvärlden och en plats för människor att komma till. Klostren är sådana platser liksom miljöerna med kyrka, prästgård och skola har haft denna funktion. Genom lägenheterna ges människor möjlighet att bo enskilt och samtidigt delta och bidra till ett gemensamt liv i kapell och kvarterets övriga lokaler. Dessa personer kan utifrån intresse och gåvor bli en resurs för skola, boende i området, bönelivet i kapellet och för Knivsta pastorat som helhet. Denna vision är under uppbyggnad och vi hälsar varje bedjande person välkommen att flytta till denna gemenskap.

Ledord i planeringen av projektet har varit långsiktighet och flexibilitet. Fastighetens dryga 5 100 m2 är byggda så att de kan konverteras till annan verksamhet om det skulle behövas i framtiden. Vid sidan om lokaler för förskola, skola, lägenheter, gruppboende och konferens samutnyttjas vissa lokaler för att bedriva annan verksamhet som öppen förskola, barntimmar, soppluncher för daglediga m.m. Endast 38 m2 av fastighetens lokalyta saknar hyresintäkt, andra ytor har i gengäld flera hyresintäkter genererade från olika verksamheter. Tillsammans med kapell, öppen förskola, gymnastiksal och café skapas en miljö som föräldralediga och boende kan besöka och utnyttja.

Även restaurangkök och matsal servar flera olika verksamheter. Förutom mat till förskola, skola, boende och förskolor med andra huvudmän kan människor i området köpa mat och äta i matsalen eller ta med sig hem. Sistnämnda verksamheter kan tyckas vara perifera i ett kyrkligt sammanhang och är en bieffekt av projektets huvudverksamheter, men öppnar upp för människor att hitta till kyrkans lokaler, samt skänker goodwill. Att köket ger familjer möjlighet att köpa med sig färdig husmanskost samtidigt som de hämtar sina barn från förskola eller skola är både en konkurrensfördel i förhållande till andra skolaktörer och ett sätt för kyrkan att hjälpa barnfamiljer att få ihop sin vardag. Samtidigt ställer detta krav på att både verksamheterna och miljön har den tydliga kyrkliga förankring som projektet syftar till.

Att profilera byggnaden

För arkitekten har den stora frågan varit hur de olika verksamheterna kan integreras i samma byggnad utan att de stör varandra. Lisa Melin vid White arkitekter i Stockholm har löst detta genom att skapa ett antal innergårdar kring byggnadens centrum som utgörs av kök, matsal, café och kapell. Miljön är inspirerad av Berget och S:t Davidsgården i Rättvik, där varje verksamhet kan fungera för sig, avskild från de andra, samtidigt som samtliga verksamheter är lätt nåbara. Byggnadens kyrkliga profilering har skapats i en samverkan mellan arkitektur, ute­ och innemiljö och utsmyckning. Krav på arkitekturen var att den inte skulle vara nostalgisk eller romantisk utan modern och förankrad i kyrkans kulturarv. Utsmyckningen skall som en integrerad del av helheten bidra till byggnadens harmoni och profilering.

Förankring och kompetens

Förutsättningen för att en verksamhet skall vara motiverad i kyrkan är att den är förankrad i kyrkan. Detta gäller inte bara »ny» verksamhet som begravningsbyråer, förskola, skola, vård och omsorg utan i lika hög grad öppen förskola, babysång, pensionärsresor eller vad det kan tänkas vara. Den avgörande förutsättningen för att detta skall lyckas är att de människor som bedriver en verksamhet själva är förankrade i kyrkan och lever kyrkans liv. Detta står inte i motsättning till en mångfald hos dessa kyrkliga företrädare, det vill säga anställda och ideellt arbetande.

Personalen skall inte endast vara förankrade i kyrkan, de skall härutöver ha rätt kompetens och genom sina personligheter bidra till förverkligandet av projektets vision. Undervisningen får inte betraktas som delad mellan kyrklig och annan undervisning. I stället är all undervisning lika viktig och ett uttryck för människans sökande efter sanning som ytterst ges och garanteras av Gud själv. Kyrkans skolverksamhet kan ses som en slags intellektuell och kulturell diakoni som bidrar till att barnen utvecklas, mognar och fullkomnas som människor och därigenom får kunskap om och förbereds för evangeliet.

För pastoratet räcker det inte bara med att rekrytera personal. Denna måste också vidareutbildas och andligen formeras till en gemenskap som återspeglar visionen om en tydligt kyrklig verksamhet i en tydligt kyrklig miljö och kultur. I kapellet firas i dagsläget mässan varje fredag och personalen inleder sina möten med att be med och för varandra. Regelbundet träffas lärare och personal och undervisas i och fördjupar sig i kyrkans tro och liv. I detta behöver kyrkan som helhet arbeta tillsammans för att utveckla fördjupande utbildningar och program för kyrkans skolpersonal såväl som för all kyrkans personal.

Det är anmärkningsvärt att S:ta Maria skola är endast den tredje skolan i Svenska kyrkans regi och den första som rubriceras som konfessionell! Detta i kontrast till att Svenska kyrkan är den största organisationen i Sverige sett till antalet tillhöriga. Detta är ett av många exempel på att kyrkan fortfarande mentalt ser sig själv som statskyrka, fastän vi i praktiken i mångt och mycket befinner oss i samhällets marginal. S:ta Maria Alsike syftar till att förändra detta i vår lokala situation och är som så-dant att förstås som ett missionsprojekt som går utöver de verksamheter som bedrivs i kvarteret.

Vägen till beslut

Framväxten av S:ta Maria Alsike har varit en omfattande process internt i Knivsta pastorat. Många frågor har dryftats och paradoxalt nog var en »framgångsfaktor» i denna process den vikande ekonomin. Denna har fått oss alla att inse att vi är vid ett vägskäl, att satsa eller att förtvina. När väl den insikten sjönk in var det ett tämligen kort steg till att se att det inte är fel att tala om vinst, om den verksamhet som denna görs på samtidigt är pastoralt försvarbar eller till och med nödvändig.

En annan avgörande faktor har varit den i det närmaste totala frånvaron av partipolitik bland pastoratets förtroendevalda. Hade pastoratets olika organ varit tillsatta av partipolitiska företrädare hade S:ta Maria Alsike inte funnits i dag. Det är tankeväckande och ställer på allvar frågan om hur vi förvaltar kyrkans medel att kostnaden för S:ta Maria Alsike motsvarar kostnaden för det partipoliskt baserade kyrkovalet! Ett nytt S:ta Maria var fjärde år, utan en krona i upplåning, om vi reformerar kyrkovalssystemet, det är väl ingen dum vision!

Avgörande har också samarbetet med Knivsta kommun varit. Detta var inte självklart från början, utan det tog lång tid att arbeta upp kontakter och få en insikt om den ömsesidiga vinsten av ett samarbete. Därefter var Knivsta kommun en drivande faktor i samarbetet, vilket pastoratet också har nytta av även i andra frågor.

Var skaffa kapital?

Tre tankar har varit ledande i S:ta Maria Alsike: 1. Kyrkan bygger en fastighet som finansieras av de hyror som fastighetens verksamhet genererar. 2. Dessa pastoralt motiverade verksamheter finansieras av externa medel, som exempelvis skolpeng, och bedrivs av pastoratet. 3. Härigenom uppnås en pastoral vinst genom verksamheten såväl som en kapitalackumulering i form av byggnaden och en intäkt från denna byggnad. Även verksamheterna ger i sig en avkastning som kan återinvesteras i pastoratet.

Ytterligare en tanke är att skapa ett system där människors vardagliga ekonomiska utgifter, som t.ex. bostadshyra eller betalningen för en lunch, bidrar till kyrkans gemensamma ekonomi. Detta bidrar till kyrkans ekonomi utan några merkostnader för dessa personer, eftersom de hur som helst redan har en boendekostnad. Dessutom ges dessa personer möjlighet till en fördjupad spiritualitet genom att de lägenheter som erbjuds är byggda i anslutning till ett gemen-samt kapell, vilket samtidigt kan bidra till ett fördjupat andligt liv i kyrkan som helhet och har betydelse för övriga verksamheter i kvarteret.

Under de 5 år vi planerade och projekterade S:ta Maria Alsike har ekonomin varit en ständig följeslagare. Inte minst har frågan om anskaffning av kapital varit en svårighet. Förutom med banker har vi haft en kontinuerlig dialog med Uppsala stiftskansli och Kyrkokansliet i Uppsala. I båda fallen blev svaret att »vi arbetar inte på det sättet». Frågan är dock om vi inte måste börja använda kyrkans gemensamma medel på ett mer flexibelt sätt, så att de verkligen investeras i verksamheter som ger pastorala vinster.

Självklart skall en sådan förvaltning ske på affärsmässiga grunder så att inte medlen försvinner. Men snarare än att investera i fonder som är svåröverblickbara är det önskvärt att mer av kyrkans samlade resurser investeras i projekt som inte bara ger ekonomisk avkastning, utan även pastorala vinster i det lokala sammanhanget. Därigenom kan de samlade medlen bidra till att pastorala projekt som annars inte hade varit genomförbara kan realiseras, genom att föra över kapital och i vissa fall även under en övergångsperiod ge förmånliga villkor. Många gånger räcker det med att biskop och stiftsorganisation går in med borgensåtagande för att få med sig en finansiär.

Det är dags att Svenska kyrkan startar en bank som kan arbeta med dessa frågor och som kan vara till nytta för kyrkan som helhet genom rådgivning och finansieringshjälp.  Kyrkan behöver vidare lära sig att med bevarad integritet använda sig av den kommersiella mekanismen, eftersom vi lever i ett kommersialiserat samhälle, för att visa på ett liv i Kristi efterföljd. Därigenom tar vi Jesu ord om att vara goda förvaltare och att använda oss av den ohederliga mammon för Guds rike på allvar.

Hur har det gått?

Ovan har jag skildrat en del av de tankar och planerade effekter som är S:ta Maria Alsike. I dag efter nära två års verksamhetsdrift, beroende på vilken av S:ta Marias verksamheter vi talar om, kan vi se många goda effekter av satsningen.

Några siffror:
Pastoratet har mer än fördubblat sin omsättning, och nära tredubblat antalet anställda, från 24 till i dag dryga 70.
Vi står i dag på solid ekonomisk grund.
Pastoratets ledningsstruktur har förstärkts, konsoliderats och byggts ut med en personaladministratör, vilket avlastar kyrkoherden och har tillfört nödvändig arbetsgivarkompetens, prästkollegiet har vuxit från fem till sju präster.
En del av de kostnader som tidigare bars av kyrkoavgiften bärs i dag av S:ta Maria Alsike.

Verksamheten har lokalt mycket gott rykte. Vi fyller skolan underifrån via förskolan som i sin tur fylls bl.a. via vår öppna förskola. Till hösten 2012 välkomnar vi barn i fyra förskoleavdelningar och elever i F-klass och upp till 6:e klass. Gruppboendet är fullt och samtliga lägenheter är uthyrda med en god tillströmning av intressenter. Konferensverksamheten är under uppbyggnad och vi har skapat en god grund för expansion. Antalet gudstjänstfirare ökar i flera av våra sex församlingar.

Mycket arbete återstår dock att göra för att målsättningen skall kunna sägas vara fullt ut realiserad. Personalen behöver fortbildas och i än högre grad bli bärare av kyrkans kultur, vision, spiritualitet och hopp. Detta gäller inte enbart personalen i S:ta Maria Alsike, utan all personal i kyrkan – liksom alla döpta – behöver medvetandegöras om sitt missionerande uppdrag.

Verksamheterna behöver genomlysas och analyseras utifrån kyrkan som huvudman, så att det blir tydligt både för kyrkan, dess personal och för det omgivande samhället på vilket sätt kyrkan som huvudman sätter sin prägel på respektive verksamhet och ger ett mervärde som världen inte kan ge (vilket självklart inte står i motsättning till allt det goda enskilda kristna eller alla människor av god vilja gör genom sina respektive arbeten).

Detta arbete tar tid, då flera av de verksamheter som vi har startat är nya för oss, men det ger samtidigt mycket tillbaka eftersom vi tvingas att reflektera över vår relation till samhället – inte minst över den kritik som också finns mot att kyrkan skall vara huvudman för skola, gruppboende eller ta en sådan tydlig plats i lokalsamhället med många gemensamma frågor i relation till den lokala kommunen. Just dessa relationer ger samtidigt en utmärkt grund för evangelisation!

Erik Eckerdal
komminister

Bilderna hämtade från S:ta Maria Alsike webbsida>>

Not
 1. I sammanhanget kan det vara värt att notera att innan den Romersk katolska kyrkan i Sverige fick hjälp med uppbörden av kyrkoavgift fick den in motsvarande 17 % av den summa den idag tar in med hjälp av Skatteverket. Det finns ingen anledning att tro att detta inte skulle gälla även Svenska kyrkan om hon förlorade uppbördshjälpen. Tanken är hissnande. Vad skulle hända om Svenska kyrkan förlorade 4/5 av sin inkomst? Eller till och med mer än 4/5?
 
2. Alsikeprojektet leddes av min företrädare i Alsike km. G unnar Göranzon, som tillsammans med Sune Sagström, Per Harling och Karl-Gunnar Elversson och Ulla Brobäck och många andra la ner mycket tid, arbete och resurser. Arbetet dokumenterades och publicerades i en skriftserie och har sammanfattats i två böcker: Vänd mot Guds framtid, Knivsta 1993 och Omvänd till verklighet - Gudstjänst for 2000-talet, Origo 1994.

3. Frågan om att starta en Svenska kyrkans bank har tagit upp i kyrkomötet ett flertal gånger, men som i så många andra frågor är de de politiska partierna som säger nej, då de inte vill ha konkurrens för den bankverksamhet de själva bedriver. Ändå borde en kyrkans bankverksamhet vara självklar och ge många fördelar för kyrkans interna kapitalflöde, dess försäkrings- och pensionshantering liksom kyrkans biståndsarbete. Svenska kyrkans internationella arbete har ju sedan många år valt att arbeta med mikro-finans. Enbart i minskade kostnader för kollekthanteringen skulle kyrkan spara många miljoner årligen genom en egen bank.

Lärofrågor och biskoparna

Från SPT, Svensk Pastoraltidskrift, har vi fått lov att publicera följande artikel, skriven av Hans-Olof Andren.

I en artikel i SPT nr 20/2011 skriver Gunnar Carlsson om ”Biskopens och läroämbetets ställning genom 1982 års kyrkomötesreform”. Budskapet är att läroämbetet i realiteten avskaffades genom 1982 års kyrkomötesreform. I en intressant genomgång av litteraturen om biskopsämbetet fram till 2006 finner Gunnar Carlsson stöd för sina slutsatser. Vad Gunnar Carlsson tycks ha missat är den mycket betydelsefulla ändring i kyrkoordningen som gjordes nyligen. Från och med 1 januari 2011 har biskoparna i realiteten en vetorätt i kyrkomötet vad gäller lärofrågor. Denna stora förändring har uppmärksammats mycket lite, varför jag med denna artikel vill fästa SPT:s läsekrets uppmärksamhet på förändringen.

Demokratiutredningen, som arbetade under åren 2005-2008 och som jag tillhörde, hade bland annat som uppgift att behandla frågan om biskoparnas ställning i kyrkomötet. Bakgrunden var naturligtvis återkommande motioner i kyrkomötet med förslag att biskoparna skulle ha fullt ledamotskap av kyrkomötet, inte bara ha förslags- och yttranderätt och delta i läronämndens och utskottens arbete. Utskottet konstaterade i sitt slutbetänkande ”Styra och leda” (Svenska kyrkans utredningar 2008:1), att frågan hade en direkt koppling till lärofrågors behandling över huvud taget i kyrkomötet. En särskild beslutsordning med krav på kvalificerad majoritet fanns ju för sådana lärofrågor där läronämnden i sitt yttrande hade angett att ett visst beslut i en lärofråga skulle strida mot ”Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära”. Men det fanns flera problem med den då gällande ordningen.

För det första är läronämnden ett beredande organ, som gör sina yttranden innan ärendena behandlas i utskott. Det går därför inte alltid att veta exakt vilka förslag till beslut som utskottsbehandlingen kommer fram till, än mindre vilka utskottsreservationer som kan komma att finnas och vilka särskilda yrkanden i plenum som kan komma att göras. Undantagsvis står det förstås redan innan utskottsbehandlingen klart att ett visst beslutsförslag strider mot läran. Ett exempel är en motion till 2005 års kyrkomöte med förslaget att nattvardsbordet skulle öppnas också för odöpta. Här yttrade sig läronämnden att ”Det skulle strida mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära att skilja dop och nattvard åt.” Om kyrkomötet skulle ha bifallit motionen (vilket inte var aktuellt) skulle därför den då gällande särskilda beslutsordningen sannolikt inträtt. Den innebar, att ärendet skulle sändas tillbaks till läronämnden för förnyat yttrande, och sedan till utskottet för ny behandling, och det är inte säkert att detta hade varit tidsmässigt möjligt under resterande tid av kyrkomötessessionen. Ärendet hade i så fall blivit uppskjutet ett år. Tanken med en förnyad beredning är naturligtvis att man skall komma fram till ett beslutsförslag som överensstämmer med läran. Skulle kyrkomötet likväl gå emot läronämnden – ett högst osannolikt scenario – skulle det krävas 2/3 majoritet för beslut.

Men så klara ställningstaganden från läronämnden är rätt sällsynta. Ofta har det snarast blivit ett uttalande om vad som bör uppmärksammas vid ärendets vidare behandling – ett yttrande som i och för sig enligt min erfarenhet (som sträcker sig från 1983) alltid vägt mycket tungt vid utskottets behandling. För det andra fanns det ett annat problem. Läronämnden var skyldig att yttra sig i frågor om bland annat gudstjänsten och Svenska kyrkans vigningstjänst. Men gränsdragningen mellan vilka ärenden läronämnden skall yttra sig över och i vilka läronämnden kan avstå från yttrande har varit flytande. Vid kyrkomötet 2004 fanns en motion om ”Riks- och stiftskollekternas avskaffande” där läronämnden yttrade sig, men också en motion ”Flytt av riks- och stiftskollekter samt småskrift om kollektens betydelse i gudstjänsten” där läronämnden inte yttrade sig. Båda handlade om gudstjänsten men bedömdes olika ur lärosynpunkt. Vid 2007 års kyrkomöte yttrade sig läronämnden över ”Förändrade regler för tillsättning av domprost”, medan motionen ”Kyrkoherdens valbarhet till kyrkofullmäktige i större kyrkliga samfälligheter” till 2002 års kyrkomöte inte föranledde något läronämndens yttrande. Båda motionerna handlar otvivelaktigt om vigningstjänsten.

Det fanns alltså ett behov av att skilja lärofrågor i en mer kvalificerad bemärkelse från de många frågor som har ”läromässiga implikationer”. För samtliga är läronämndens yttrande av stor betydelse för utskottsbehandlingen och kyrkomötets beslut, men för de mer kvalificerade frågorna borde ett starkare skydd skapas. Utredningen fastnade för att definiera de ”kvalificerade” lärofrågorna på ett nytt sätt, och att införa ett slags veto för biskoparna vid beslut i sådana frågor. Det är alltså vid beslutstillfället ”vetorätten” utövas, inte vid beredningen, och det är biskoparna, inte läronämnden, som har vetorätten. Den praktiska och tekniska utformningen av bestämmelserna var dock inte enkel att komma fram till. Utredningen brottades längs med frågan, men slutligen under ett sammanträde i Växjö (på inbjudan av ledamoten biskop Sven Thidevall) föll alla pusselbitar på plats. Vår otrolige sekreterare Gunnar Edqvist hade natten innan skrivit tänkta propositionsordningar för olika möjliga lärofrågors behandling, och äntligen stod det klart för oss hur det hela skulle kunna gå till. Efteråt kallade vi i utredningen detta för ”undret i Växjö”.

Utredningen föreslog alltså att biskoparna skulle få rätten att stoppa ett förslag till beslut i en lärofråga som de ansåg stred mot Svenska kyrkans lära. Vårt förslag fann nåd hos remissinstanserna, kyrkostyrelsen och kyrkomötet, som fattade ett vilande beslut 2009 och det definitiva beslutet år 2010. (Lärofrågors behandling är en sådan fråga som måste beslutas vid två på varandra följande kyrkomöten.) Två omständigheter kan ha bidragit till att denna betydelsefulla ändring inte uppmärksammats ordentligt: dels att frågan kom i skuggan av vigselfrågan år 2009, dels att ikraftträdandet inte skedde förrän 2011 på grund av ordningen med två kyrkomötesbeslut. Desto större anledning att nu se lite närmare på förändringen.

Liksom tidigare skall lärofrågor i kyrkomötet beredas av läronämnden, som fortfarande består av biskoparna och 8 valda ledamöter. Så här står det i kyrkoordningens 11 kapitel:

16 § Läronämnden ska bestå av stiftens biskopar och åtta andra ledamöter valda av Kyrkomötet.

Ärkebiskopen är ordförande i Läronämnden. Läronämnden ska inom sig välja en vice ordförande.

17 § Läronämnden ska yttra sig innan Kyrkomötet beslutar i ärenden som gäller

1. grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,

2. att anta eller ändra Svenska kyrkans böcker,

3. bestämmelser om gudstjänster, sakrament och övriga handlingar,

4. bestämmelser om kyrkans vigningstjänst, och

5. ekumeniska överenskommelser.

Läronämnden ska beredas tillfälle att yttra sig i övriga lärofrågor.

Läronämnden ska, om den avger yttrande enligt andra stycket, ange om det gäller en sådan lärofråga där den särskilda beslutsordningen enligt 18 § kan bli tillämplig.

Vad skiljer dessa paragrafer från den tidigare formuleringen? I första hand att punkterna 2, 3 och 4 i paragraf 17 gjorts mer kvalificerade. Förut stod exempelvis bara ”Svenska kyrkans böcker”, nu står det ”att anta eller ändra Svenska kyrkans böcker”. Det är ändringarna i psalmboken eller handboken som är den verkliga lärofrågan, inte motioner om att göra psalmboken tillgänglig på internet eller önskemål om en utredning om gladare mässmusik eller en ny bönbok.

Liksom tidigare kan läronämnden yttra sig över ”övriga lärofrågor”, vilket i praktiken är de flesta frågor – ofta kan man hitta någon läromässig anknytning i nästan alla ärenden. Men om läronämnden menar att ett visst beslut i en sådan övrig lärofråga kan komma att strida mot kyrkans tro, bekännelse och lära måste den ange detta redan i sitt yttrande. Tidigare gällde att läronämnden alltid måste ange i sitt yttrande att ett visst beslut skulle strida mot läran, och det gjorde läronämnden alltså mycket sällan, eftersom beslutsförslagen inte var kända för läronämnden när den skulle yttra sig. För de mer kvalificerade lärofrågorna (punkterna 1-5) behövs därför inte längre något ställningstagande från läronämnden redan i beredningsskedet.

Vad innebär då det nya läroskyddet? Det innebär att om biskoparna, oberoende av läronämndens yttrande, finner att ett föreslaget beslut skulle strida mot läran vidtar en komplicerad och tidskrävande process, ”den särskilda beslutsordningen”:

18 § När Kyrkomötet skall besluta i något ärende som anges i 17 § första stycket eller i ett ärende där Läronämnden i sitt yttrande enligt 17 § tredje stycket har angett att en särskild beslutsordning kan bli tillämplig gäller följande.

1. När det har fastställs vilka beslutsförslag som föreligger men innan Kyrkomötet fattar beslut ska biskoparna besluta om den särskilda beslutsordningen i punkt 2 ska tillämpas om Kyrkomötet bifaller ett visst förslag. Biskoparna får fatta ett sådant beslut om de finner att ett förslag inte bör genomföras därför att det strider mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.

2. Om Kyrkomötet bifaller ett förslag för vilket biskoparna har beslutat att en särskild beslutsordning ska gälla ska det förslaget tas upp på nytt vid Kyrkomötets andra sammanträde året efter att val till Kyrkomötet har ägt rum. Läronämnden ska då åter yttra sig och ärendet på nytt beredas i utskott innan Kyrkomötet fattar ett slutligt beslut.

3. Om Kyrkomötet vid det slutliga beslutet bifaller ett förslag för vilket biskoparna har beslutat att den särskilda beslutsordningen ska gälla, måste minst tre fjärdedelar av de röstande bifalla förslaget för att det ska genomföras.

Biskoparna har alltså fått en helt ny funktion vid beslut i lärofrågor. Biskoparna – inte läronämnden – får alltså lägga in veto i lärofrågor. Praktiskt går det till så, att om det under debatten yrkas bifall till förslag i en lärofråga – ett utskottsförslag, en reservation i utskottsbetänkandet eller ett under överläggningen framställt särskilt yrkande – har biskoparna tiden fram till nästa dags plenum på sig att säga ifrån att detta förslag strider mot läran. Om biskoparna skulle vara oeniga, gäller enkel majoritet i biskopskollegiet. Om kyrkomötet trots detta beslutar till förmån för ett sådant förslag – ett mycket osannolikt beslut, enligt min erfarenhet – skjuts hela frågan upp till nästa mandatperiod. Och om då det nyvalda kyrkomötet, efter ny behandling i läronämnd och utskott, skulle framhärda, vilket är helt otroligt, krävs tre fjärdedels majoritet. Tala om hängslen och livrem!

Min uppfattning är att Svenska kyrkan med denna nya beslutsordning i lärofrågor har fått en mycket bättre och säkrare behandling av lärofrågor, där biskoparna fått en ny och central roll. Jämfört med att ge biskoparna rösträtt i kyrkomötet är detta ett mycket bättre sätt att försäkra oss om att beslut i lärofrågor tas på ett betryggande sätt. Sedan är det en helt annan sak att jag av andra skäl hade önskat att biskoparna hade fått rösträtt i kyrkomötet. Engagemanget och arbetsglädjen blir annorlunda om man ställs inför kravet att ta ställning. Under en period var biskoparna rätt passiva i kyrkomötet, men detta har glädjande nog förändrats under senare år. Men om man har varit delaktig i ett beslut är det lättare att känna sig lojal med det, även om man inte alltid vinner gehör för den egna uppfattningen. Biskoparna är förstås också nyckelpersoner för den så kallade receptionen av besluten i stift och församlingar. Men trots avsaknaden av rösträtt för biskoparna är jag faktiskt stolt över vår nya ordning för behandling av lärofrågor. Jag tror att den står sig rätt väl i en internationell jämförelse.

Hans-Olof Andrén

POSKs ledamot i Demokratiutredningen 2005-2008