Med tillåtelse av artikelförfattaren och Kyrkans Tidning publicerar vi här Hannah Krokssons artikel från 18 oktober.Kanske borde jag vara en av de stora skeptikerna till Strukturutredningen? En del menar ju att det är vi – engagerade, men ovalda, medlemmar som kommer i kläm. Maktlösa, förutom i kyrkovalet. Det sägs att det kommer att toppstyras över våra huvuden, och att jag aldrig mer kommer att kunna känna mig som tillhörig eller inkluderad i en församlingsgemenskap.
SIGNERAT Att vi maktlösa
dessutom tycks bli fler bäddar väl för tragedi – ja, för så blir det
väl nu när kyrkoråden ska basa över större geografisk yta? Att färre får
vara med och bestämma?
Dessutom har jag nu i tio års tid engagerat mig i en organisation som känt hur illa det kan gå när det bildas större enheter, större församlingar. ”Jaha, ni ville ha tre lokalavdelningar här i församlingen? Men vi har ju bara två pedagogtjänster kvar nu. Ni borde nog gå samman till en. Hur ska de annars veta vem de ska prata med om Svenska kyrkans unga?”. Ur ekonomi- och självständighetssynpunkt är det förödande.
Men jag är ju inte skeptisk. Inte ett dugg. Jag är nyfiken och hoppfull om att det kommer en utmanande tid där vi allihop behöver fundera över vad vi egentligen vill i vår församling. Och vad är en församling? Ibland får jag frågan hur många som är det minsta antalet medlemmar för en aktiv lokalavdelning – vi har bestämt att det är fem stycken. Men vad är egentligen minsta antalet för en församling? Där två eller tre är samlade står det i Bibeln. Spännande, eller hur?
Några har förstått redan att det är i församlingsinstruktionen det händer. Det är där församlingen får formulera visioner, instruktioner och drömmar. Men det räcker inte! ropar en del – för vad händer om pastoratet säger nej?
Jag önskar mig smidiga och trygga pastorat. Enförsamlingspastorat eller flerförsamlings spelar ingen som helst roll. Svenska kyrkan behöver kyrkoherdar och kyrkoråd som låter församlingarna få utvecklas dit de vill, med stor och tydlig delegation så att de också vågar ta för sig. Våga vara frikostiga med makten och framförallt med att släppa in alla medarbetare i processen. Vi är ju många som väljer att tillhöra Svenska kyrkan. Många som arbetar för den varje vecka – avlönat eller ideellt. Nu är tid för utmaning – det kan hända stora saker om vi vill.
Jag önskar också att vi för den sakens skull inte glömmer att saker får ta tid. Omställningsprocesser är tufft och måste förankras. Svenska kyrkans unga ska diskutera framtiden nu i helgen – vem vet vart vi är på väg? Men förhoppningsvis färdas vi dit som ett enat folk.
Dessutom har jag nu i tio års tid engagerat mig i en organisation som känt hur illa det kan gå när det bildas större enheter, större församlingar. ”Jaha, ni ville ha tre lokalavdelningar här i församlingen? Men vi har ju bara två pedagogtjänster kvar nu. Ni borde nog gå samman till en. Hur ska de annars veta vem de ska prata med om Svenska kyrkans unga?”. Ur ekonomi- och självständighetssynpunkt är det förödande.
Men jag är ju inte skeptisk. Inte ett dugg. Jag är nyfiken och hoppfull om att det kommer en utmanande tid där vi allihop behöver fundera över vad vi egentligen vill i vår församling. Och vad är en församling? Ibland får jag frågan hur många som är det minsta antalet medlemmar för en aktiv lokalavdelning – vi har bestämt att det är fem stycken. Men vad är egentligen minsta antalet för en församling? Där två eller tre är samlade står det i Bibeln. Spännande, eller hur?
Några har förstått redan att det är i församlingsinstruktionen det händer. Det är där församlingen får formulera visioner, instruktioner och drömmar. Men det räcker inte! ropar en del – för vad händer om pastoratet säger nej?
Jag önskar mig smidiga och trygga pastorat. Enförsamlingspastorat eller flerförsamlings spelar ingen som helst roll. Svenska kyrkan behöver kyrkoherdar och kyrkoråd som låter församlingarna få utvecklas dit de vill, med stor och tydlig delegation så att de också vågar ta för sig. Våga vara frikostiga med makten och framförallt med att släppa in alla medarbetare i processen. Vi är ju många som väljer att tillhöra Svenska kyrkan. Många som arbetar för den varje vecka – avlönat eller ideellt. Nu är tid för utmaning – det kan hända stora saker om vi vill.
Jag önskar också att vi för den sakens skull inte glömmer att saker får ta tid. Omställningsprocesser är tufft och måste förankras. Svenska kyrkans unga ska diskutera framtiden nu i helgen – vem vet vart vi är på väg? Men förhoppningsvis färdas vi dit som ett enat folk.
Svenska Kyrkans Unga Ett enat folk - demokratiprojekt>>
I helgen träffas Svenska Kyrkans Unga och diskuterar demokrati.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar