Från en konferens om säkerhet i Stockholms stift har vi fått lov att publicera Anders Roos anförande:
Vad är ovärderligt?
Jag skulle kunna börja med berättelsen om mannen som hade hittat en skatt i en markbit långt bort i tjottahejti. I sin iver att bli ägare till skatten säljer han alla sina fonder och aktier – trots all oro på börsen. Han var annars väldigt noga med att följa börsens uppgång och fall. Men just nu hade han gripits av den stora övertygelsen. Sålde av allt och köpte markbiten där skatten hade hittats. Om han sedan verkligen fick tag på skatten vet jag inte, men han inbjöd i varje fall till en fest där han ville att alla skulle ha roligt tillsammans med honom. Glädjas över att ha funnit något som var värt mer än allt annat – kanske ovärderligt – i varje fall för honom. Visserligen står det inte talat om festen i liknelsen i Matt 13, men jag tror att det kunde vara så. Men en sådan inledning kanske blir litet väl from för detta sammanhang.Vad är ovärderligt? Vem bestämmer vad som kan vara ovärderligt? Finns det något tolkningsföreträde? Låt mig ta ett exempel om kyrkliga textilier: Det kan handla om en kyrka ute på landet. Det är långt dit, och inte många orkar eller vill eller kan fara dit regelbundet. Inte många människor firar gudstjänst där. Inga turister hittar dit. Kyrkan står mestadels tom.
I den kyrkan finns två gamla mässhakar som aldrig används. En svart sammet med pråliga silverbroderier. En törnekrona av silver täcker bakpartiet. Mässhaken är tung och klockformad. Den röda är också av sammet. Modellen är likadan som den svarta. Broderierna är med guldtråd och det tunga, massiva korset är vackert och längst ner står årtalet 1792.
Kyrkorådet, hembygdsföreningen, kyrkväktaren och gamla tant Agda tycker alla att detta är det finaste man har och har svept in allt i syrafritt papper och förvarar det som en skatt i åkern.
Den som varit runt i många kyrkor vet att sådana mässhakar näst intill serietillverkades under en period. Det finns väldigt många sådana gömda i våra kyrkors skrudlådor eller också hänger de snett i ett skåp utan skyddande överdrag.
Är de ovärderliga? Måste de bevaras? Till stora kostnader för varje enskild församling? Måste den församling som har svårt att hitta resurser för verksamheten - och som med stor möda anslår 10 tkr till diakoni - köpa ett skåp för liggande förvaring för 60 tkr? Vad är ovärderligt? Och hur ska vi ta hand om?
Nu kan man säga att just de där mässhakarna är en del av bygdens och socknens och församlingens historia. Vi kan ta ett annat exempel: i en stadsförsamling finns - mitt bland alla tunga silverpjäser som står bakom säkerhetsglas och som vittnar om ett arv från stora och rika tider – en liten bucklig kalk av simpel metall. Den har använts till sockenbud under många år och fått ge vidare Guds nåd till ensamma, längtande människor. Nu används den som förvaringsplats för gem på sakristians skrivbord. Är den ovärderlig? Vad är det som är de verkliga källorna till vår historia?
a/ skriftliga källor?
b/ kungarnas historia?
c/ de mäktiga murarna?
d/ vapnen?
e/ något annat?
Vad ger oss kunskap och grund för vår kyrkliga – och kanske också vår andliga värld?
a/ skriftliga källor?
b/ kungarnas historia beskriven i bilder och inskriptioner?
c/ de mäktiga byggnaderna och tornen?
d/ de vackra textilierna eller det vackra silvret?
d/ vapensköldarna? eller värjorna eller begravningssköldarna?
e/ något annat?
Vad menar vi när vi säger att något är ovärderligt?
Finns det ett språk i tingen som påverkar oss? Om så är fallet: kan det språket förändras över tid?
För nu ganska många år sedan var jag med i arkeologiska utgrävningar i Israel. Det vi hittade var mest odefinierbara keramikbitar. Hink efter hink bars bort, tvättades och försök gjordes att identifiera. Men så hittades ibland strukturer i jordlager och murrester som fick oss att ana. Men det som lärde oss mest var delar av köksredskap, sophögar med benrester och sminkdosor. Alltså de redskap som framför allt – för att inte säga enbart – kvinnor använt. Forna tiders kvinnor och deras värld är alltså de och det som är ovärderligt för vår kunskap om den delen vår historia. Jag tror att det egentligen är likadant i våra trakter.
Men vi bevarar numera nästan allt – i varje fall i kyrkorna, utan att egentligen värdera om det som sparas kommer att lära kommande generationer något om deras historia – för det är ju så det är: vårt vardagsliv är kommande generationers historiska rötter. Vad är ovärderligt för dem? – Inte främst för oss!
Jag vet inte om det finns någon medeltidskyrka i Sverige som är bevarad intakt. Som skulle kunna berätta för oss hur man firade mässan för 700 år sedan. Men vi i vår tid är väldigt ivriga att spara t. ex. kyrkbänkar som kom in på 1600- och 1700-talen då det rådde kyrkoplikt och alla skulle få plats i kyrkan och skulle sitta där länge för att lära sig Herrans tukt och förmaning och få kunskap om sådd och skörd och potatisodling och brännvinsförbud och lära sig vad kungen befallde. Vad är syftet med detta bevarande av ting som var viktiga då men ofta hindrande nu? Och är det ovärderligt överallt?
Vi säger ofta att vi vill bevara “årsringarna” i våra kyrkor. Men årsringar finns i träd som har den funktionen att vara en del av det ekologiska kretsloppet. Kyrkor är till för att ge människor näring för själen i varje tid. Vad har detta med årsringar att göra?
Nu börjar säkert någon att tycka att jag börjar “gnälla” på de antikvariska myndigheterna. Låt mig då säga att jag har suttit med i referensgrupper både på Riksantikvarieämbetet och på nationell nivå i Svenska kyrkan när man arbetat med anvisningar för den kyrkoantikvariska merkostnaden som utgår till och fördelas inom Svenska kyrkan. Mina frågor är alltså inte gnäll utan mera avsedda att utmana och kanske provocera både församlingarna och de antikvariska myndigheterna.
I samrådsgruppen tidigare projekt gav vi ut en CD-box
“Låt kyrkorna berätta”. I den karaktäriseras de kulturhistorisk skyddade kyrkorna i Stockholms stift. I ett litet häfte försöker jag beskriva vilka delar av en kyrka som är omistliga delar och pekar då ut fyra saker eller funktioner som måste till för att det ska vara en kyrka. ALTARET, DOPFUNTEN, PREDIKSTOLEN OCH ORGELN (INSTRUMENTET) OCH KÖREN. Var för sig är de viktiga delar i den kristna gudstjänsten och tillsammans är de den enhet som gör det möjligt att fira gudstjänst. Allt annat skulle kunna ses som omgivande skal eller prål.
ALTARET: Vad är ovärderligt när en del altaren är textilbeklädda trälådor eller ett ibland ditforslat bord som passar illa i övriga miljön? Eller vad är mest ovärderligt de s.k. sarkofagaltarna som ska påminna om Jesu grav eller de s.k. bordsaltarna som påminner om festen, eucharistin? Ligger det ovärderliga mera i funktionen än i den materiella utformningen? Om det är funktionen som är den viktiga: varför då spara det som inte är funktionellt?
DOPFUNTEN: Är de stora sandstensdopfuntarna ovärderliga ur ritens synpunkt när vi inte längre doppar spädbarnen i dopet? Eller när dopfuntarna genom diverse insatser och avsaknad av avlopp har förändrats så att man – i de fall man vill ha neddoppning av spädbarn – tvingas bära in en plastbalja från IKEA? Eller är den dopfunt ovärderlig som man kan flytta fram och tillbaka i kyrkorummet och ställa undan då den inte används? Vilken syn på dopet har man då detta sker? Till kommande generationer säger vi: “Det där med dopet var väl inte så noga.!
PREDIKSTOLEN: I många kyrkor används den fasta predikstolen aldrig. Somliga tycker det är tråkigt, andra försöker finna en teologisk motivering till att använda ambon eller att stå fritt på golvet. Rent praktiskt har ett väl fungerande ljudsystem gjort predikstolen mindre nödvändig. Men har den fasta predikstolen förvandlats till en museal korg och till en dammsamlare? Ibland blir den också ett förvaringsutrymme för notställ, ljusstakar mm.
ORGEL, ANDRA INSTRUMENT, KÖREN: Genom åren är detta kanske den funktion som kommit att får större betydelse. Kanske handlar det mera om kulturell funktion än om funktion i riten, i gudstjänsten. Antalet “rena konserttillfällen” ökar mera än antalet gudstjänster och om vi hade haft en kolumn konserter i statistiken hade den förmodligen varit fylld med siffror. Nu göms en hel del av dessa förmodligen i gudstjänstsiffrorna. Men var går gränsen då vi förvandlar kyrkan från gudstjänstrum till konsertlokal. Sedan kallar vi de konserter som i konserthuset betalas med hundratals kronor i entréavgift för musikgudstjänst – och då ska man inte betala – inte ens om man inte är medlem i kyrkan.
I våra kyrkor göms en hel del som mera berättar om hur det var än om hur det är. Kan det vara rimligt att våra många kyrkor är förvaringsplatser för museala föremål? Vore det inte mera rimligt att det som är musealt överlämnas till museérna för att visas där? Men risken är väl då stor att de hamnar i ett förråd och ingen får se dem.
Kyrkorna är levande miljöer. Ibland beskrivs det som så: de är vårt största sammanhållna levande kulturarv. Jag menar att detta är positivt. Det är något gott. Men det är inte problemfritt och kommer att vara än mera problemfyllt om vi får mindre resurser att röra oss med i församlingarna. Församlingsverksamheten som rör levande människors väl och ve såväl andligt som kroppsligt kommer att ställas mot de kulturella värdena. Hur får vi råd? Hur ska vi säkra? Hur och vad ska vi spara till kommande generationer?
Skulle det kunna vara en lösning om vi slopade den procentuella tilldelningen av kyrkoantikvarisk ersättning till många ändamål för att i stället ge 100%ig ersättning för åtgärder som är av rent museal eller säkerhetskaraktär? Textilförvaringsskåp, säkerhetsskåp för gamla metallföremål, vakter under öppettider som inte är gudstjänsttider osv. Muséernas verksamheter bekostas ju till största delen av statliga eller kommunala medel, dvs allmänna medel. Varför skulle inte kyrkornas museala uppgift ha samma villkor. Kanske behöver vi på allvar överväga entréavgifter när man “bara” ska titta på en kyrka.
Skulle man också kunna tänka sig att vissa kyrkor – med hela sin textila och liturgiska föremål skatt – förklarades som kulturella minnesmärken och helt bekostades av medel ur kyrkoantikvarisk ersättning. Församlingarna skulle då erlägga hyra om man vill använda dem för gudstjänstbruk.
Jag vet att det finns svårigheter – inte minst med ägarförhållandena – i ett sådant resonemang. Men kanske måste vi komma därhän om vi på allvar ska kunna samtala om vad som är ovärderligt: Vad det får kosta att skydda? Hur vi vill föra vidare ett arv till kommande generationer? Samtidigt som vi måste ha rum som fungerar – inte som skyddade och skyddande muséer –utan som i varje tid fungerande gudstjänstrum.
Tänk om våra barn och ungdomar skulle säga: “Nu går vi till kyrkan och firar gudstjänst för kropp, själ och ande. Sedan går vi till ett museum för att se hur våra förfäder firade sin gudstjänst – och försöker förstå hur de kunde klara av att vara kristna genom att sitta i en bänk som var en ergonomisk katastrof och genom att sitta-stå-gymnastik då och då, eller äta måltid knästående med nedböjda huvuden ... eller ...”.
Jag har inte försökt att beskriva det hemliga språk och den tysta predikan som säkert ligger i byggnaders och föremåls arkitektur och utformning. Det är ett kapitel för sig. Bara en sak: Jag har en rädsla för att vi under de senaste decennierna genom vår arkitektur och utformning av kyrkliga inventarier har byggt den kristna tron till något anonymt, tystat vittnesbörd. Kanske hör ändå till det ovärderliga att byggnaderna och föremålen får tala det hemliga språket. Men då måste vi också tydliggöra det, inbjuda till det, ge det identitet. Och det kan bara levande, talande, sjungande, bedjande människor som finns i och älskar det levande kulturarvet göra.
Vårt gudstjänstliv och andliga liv är kommande generationers andliga rötter. Förvandlar vi oss själva till delar i ett museum finns risken att också livet försvinner. Då blir kyrkorna bara ett kulturarv och gudstjänsten en sedan länge svunnen dröm. Och kyrkorna ekar tomma och ödsliga som de museisalar eller hembygdsmuséer de kan riskera att bli. Den gordiska knuten finns där.... hur klarar vi bådadera?
Anders Roos,
kyrkoherde i Sollentuna församling samt kontraktsprost
Kyrkomötesombud för POSK, Stockholms stift
ur
POSKs handlingsprogram:
POSK anser att all förvaltning av egendom i kyrkan ska göras i enlighet med kyrkans grundläggande värderingar. Förvaltarskapet i bibeln utmärks av att vi av Gud har fått gåvor, som både vi och våra medmänniskor ska ha glädje av. Att förvalta dessa Guds gåvor är ett uppdrag som sträcker sig mot framtida generationer. POSK menar därför att all egendoms- och kapitalförvaltning ska vara långsiktig, effektiv och bedrivas på ett etiskt och ekologiskt ansvarigt sätt.
Våra kyrkor och kyrkogårdar är viktiga kulturarv. Svenska kyrkan har också tillgångar i form av jord, skog och värdepapper. Vi vill genom en klok förvaltning av kyrkans egendom och ekonomiska medel bevara dessa värden och skapa förutsättningar för en aktiv församlingsverksamhet.
Kerstin Doyle
dagen.se
