Jag hade egentligen inte tänkt att kommentera detta mer. Men debatten har fortsatt i bloggar och tidningar - så nu ville jag ändå säga vad jag tycker igen.
Det gäller Sofia församlings beslut att anställa en Imam att vara med på Fryshuskyrkan.
Jag har bloggat om detta flera gånger innan:
Funderingar över Svenska kyrkan>>Imamen har skapat stor debatt>>Borg tycker till om Imamen>>Efter detta har Annika Borg tillsammans med Johanna Andersson skrivit på Brännpunkt och Helle Klein har skrivit på Seglora Smedja. Borg och Andersson ifrågasätter beslutet medan Klein applåderar det.
DN Brännpunkt:
En kyrka i fritt fall>>Seglora smedja:
Rätt av Sofia församling att anställa en imam>> Helle Klein hänvisar till sin farfars far som var rabbin och fick undervisa på universitet.
Det är i denna tidsanda som vänskapen mellan de kristna teologerna Nathan Söderblom och Samuel Fries och min farfars far Gottlieb Klein utvecklas. Den judiske invandraren, rabbinen, tas emot generöst av kyrkans män. Han ges en plattform att tala och undervisa.
Gottlieb får efter några år till och med en professur vid teologen i Uppsala – ett uttryck för kungen Oscar II:s stora förtroende för honom men med all säkerhet spelade kontakterna med Nathan Söderblom en stor roll.
Här beskriver Klein ett skeende som jag inte tror någon har något emot. Jag tror heller inte att någon har något emot att det finns en Imam på fryshuset eller att det sker religionsdialog - precis som projektet vill. Men jag kan inte på något sätt utläsa ur Kleins text att hennes farfarsfar var anställd i Svenska kyrkan på det sättet som Imamen idag är.
För det är det som är problemet, nämligen att Imamen är anställd av Svenska kyrkan. Jacob Sunnliden är en, av många, som ifrågasätter anställningen och han skriver på sin blogg "En kyrka i fritt fall…">>:
Men för att bemöta och kommentera på värderingsnivå kan jag tycka att för att göra det hela lite mer smidigt kunde väl SENSUS anställa imamen och sedan inleda ett samarbete. En anställning är att ta ett stort kliv och i vissa människors mening, ett för stort kliv.
På samma sätt kommenterar domprost Åke Bonnier anställningen på sin blogg "Det är skillnad på form och funktion>>"
Min fråga är varför inte Sofia församling kunde ge pengar till fryshusets projekt, pengar som projektledningen kunde använda för utvecklingen av dialogprojektet och t ex anställa en imam? Då skulle det vara Fryshuset som var anställande part.
Ett annat alternativ hade kanske varit att föra en dialog med lämplig muslimsk församling och höra om inte de kunde/ville anställa en imam för Fryshusets räkning.
Som kristna ska vi hålla fram Kristus, visa på Kristus - endast Kristus! Det är den lutherska hållningen. Vi kan inte begära av en imam att han ska hålla fram Kristus. Imamen kan tala om Jesus sådan han återfinns i Koranen. Han kan tala om, och på olika sätt visa på, Allah, som betyder Gud. Men när han leder fredagsböner på Fryshuset är det något annat än det som är typiskt för den kristna traditionen.
Det är säkert vackert och viktigt, ja omistligt. Men, det är inte Svenska kyrkans uppgift att finansiera detta.
Detta är bara några röster ur den stora skaran som ifrågasätter anställningen. På Stockholms stifts webbsida finns en intervju med kyrkoherde Hans Ulvebrand där han förklarar varför församlingen har anställt en imam: Därför behövs en imam på fryshuset>>
Fryshuset: Svenska kyrkans första iman invigs på Fryshuset>>
Fryshuset: Fryshysets Imam välkomnades>>
Den förklaringen som Ulvebrand ger svarar, tycker jag, inte på frågan varför det måste vara Svenska kyrkan som skall ha anställningen. I Aftonbladet har Ulvebrand tillsammans med ordförande i kyrkorådet Jan Forsell en debattartikel där de försöker försvara sitt beslut.
Aftonbladet: Därför anställer vi en imam i kyrkan>>
Sofia församlings beslut är en konkretion av de värderingar som lyfts fram i Svenska kyrkans annonskampanj ”Ja till respekt”. De vill ge uttryck för en tro som inte gör våld på andras tro, som respekterar varje människas lika värde och att Gud inte gör skillnad på människor.
Det är i den andan som Sofia församling i Stockholm under nio månader anställt imamen Othman Al Tawalbeh. Han ska tillsammans med prästen Maria Kjellsdotter Rydinger lägga grunden till ett större projekt som genom vägledning, utbildning och dialog bland unga vill motverka främlingsfientlighet och rasism. Projektet ska också föregripa konfrontationer och motsättningar som har sin grund i bristande förståelse för den Andres tro.
Den här aningslösheten gör mig alldeles matt! Varför fortsätter Sofia församling att hävda att det var ett klokt beslut att anställa Imamen? Varför hör de inte vad alla säger? Att en Imam inte kan vara anställd i Svenska kyrkan - lika lite som en svensk (kvinnlig till på köpet?) präst kan vara anställd i en muslimsk församling.
Problemet är inte att de har ett vällovligt religionsdialogprojekt - problemet är att Sofia församling inte har sett sin roll i projektet. De skall vara där som Svenska kyrka.
Jag frågade min 17-årig här hemma vad hon tyckte. Jag tänkte att det kanske var jag som var konservativ och inskränkt. Hon bara tittade på mig och sa sen frågande "Varför skall Imamen vara anställd av Svenska kyrkan? Varför är han inte anställd av en muslimsk församling? Eller någon annan?" Hon tyckte det var bra med en Imam på fryshuset, men tyckte inte att Svenska kyrkan skulle ansvara för anställningen.
Nej, säger jag. Sofia församling borde tänka om, göra en pudel och låta anställningen gå över till annan huvudman. Så att man kan koncentrera sig på själva projektet och religionsdialogen, istället för att hamna i en debatt som sänker hela saken. Även om biskop Eva är informerad och har godkänt anställningen så är det läge och hög tid att ändra sig.
Ur POSK:s handlingsprogram:
Utbildningarna till tjänst i kyrkan ska tillföra den kompetens som församlingarna behöver för att fullgöra sitt uppdrag att fira gudstjänst, bedriva undervisning och utöva diakoni och mission. Svenska kyrkans anställda måste ha en god teoretisk och praktisk utbildning.
(…)
Församlingarnas medarbetare måste vara trygga i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära liksom i sin egen personliga värdegrund och identitet för att kunna verka i dialog med den nyandlighet, allmänreligiositet och sekularisering som präglar vår tid. I det alltmera mångkulturella och mångreligiösa samhället vi lever i har vi som kyrka också ett ansvar att mötas i religionsdialog.
