En lördag på vårvintern var jag på resa med bil från norr till söder i vårt stift och kände för en paus.
Därför svängde jag in till Bjursås kyrka.
När jag tog i kyrkporten för att gå in kom jag att tänka på en klasskamrat för länge sen. Han härstammade från Karibien och berättade ibland om sin hemby på stranden. En gång sade han att när någon kommer ny till byn, så tittar alla efter vart personen går:
– Vi skulle aldrig lita på en främling som inte först besöker begravningsplatsen.
Medan solen drog långa strålar över slänten ner mot Rogsjön, gick jag och läste på gravarna. Där stod platsnamn som Gopa, Morsveden och Bortas. Några träkors fanns kvar. Försvinner träkorsen så är minnena av socknens fattigfolk borta. Direktörernas och folkskolelärarnas stora gravstenar bevaras länge, medan träkorsen riskerar att inte bytas ut när de ruttnat ner. Det kan göra att kyrkogården till slut bara minner om historiens höginkomsttagare.
Jag stannade en stund framför varje träkors och tänkte på slitet i torpstugans kök när det varken fanns rinnande vatten eller barnbidrag.
Det måste ha varit en högtid att vara torparhustru från Bjurs och gå in i sin kyrka. När jag öppnade dörren var rummet stort som en insjö. Taket rundades som en mjuk våg och lyste medelhavsblått. Det var tyst i kyrkan så att det kändes i kroppen. Det luktade välskött.
Planlöst strövade jag mittgången fram. Vid altaret fanns ännu en öppen dörr. Den ledde till en annan kyrka. Den kyrkan var stor för en hel socken. Senare, på vägen ut, hittade jag en broschyr bredvid utgången. Där läste jag att den mindre kyrkan varit sakristia.
Vid hyllan med broschyrer och böcker blev jag stående en stund. Där såldes en av de bästa böcker jag läst: Flyga drake av Khaled Hosseini. Den handlar om att växa upp i Afganistan och uppleva hur land och människor förstörs av krig. Det gjorde mig lite berörd att en församling har valt att sälja just den boken. Intill bokhyllan hängde ett slöjdat skrin där man kunde lämna förbönslappar. Det fick vara, den här gången.
När stora porten slog igen bakom mig kom en ponnyhäst förbi på vägen med en vuxen och ett barn på kärran. De körde om flera som var ute och promenerade i vårsolen. Jag gick till bilen och fortsatte resan. Pausen hade gjort mig stärkt. Bygden lever.
Kyrkan är en öppen dörr.
Mikael Mogren
stiftsadjunkt i Västerås stift
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar