Fötternas bekännelse

I lördags inbjöd Göteborgs kyrkofullmäktiges presidium till en kyrkorådsdag. 192 personer hade anmält sig från samfällighetens 30 kyrkoråd.

Temat var Gudstjänst och de som var där fick lyssna på Fredrik Modéus som berättade om sin bok "Längta efter liv". Du kan se hans föredrag här, från POSKs kyrkodagar.>>

Stiftsadjunkt Ingemar Birgersson berätta om kyrkorådets ansvar för gudstjänsten och stiftets arbete. Han pekade bland annat på alla ställen i kyrkoordningen där det talas om kyrkorådets ansvar för gudstjänsten. För även om det är prästerna som har det teologiska och pastorala ansvaret så skall kyrkorådet till exempel besluta om vilka former av huvudgudstjänster som får användas från kyrkohandboken, kyrkorådet skall besluta om församlingen skall fira huvudgudstjänst med annat trossamfund eller om en präst från annan trossamfund skall medverka och dela ut nattvarden.

Ja, det fanns flera saker som han räknade upp. En del av detta har vissa kyrkoråd säkert delegerat till kyrkoherden, men det är ändå viktigt att kyrkorådet är medveten om vilket ansvar de har.

Ingemar Birgersson berättade också om det pågående handboksarbetet. Du som vill veta mer om det kan titta här, där Lena Petersson berättar mer om det under POSKs kyrkodagar.>>

Handboksarbetet är något som angår oss alla i församlingarna och det är nu vi har chansen att vara med och påverka. Här kommer du till handbokens webbplats>>

Förvånande nog var det flera kyrkorådsledamöter som var ganska ovetande om sitt ansvar för gudstjänsten. Även de som suttit med i flera mandatperioder.

I POSK försöker vi alltid vara tydiga med gudstjänstens betydelse för församlingen och för kyrkans liv. Vi skriver i vårt handlingsprogram:

Församlingen är kyrkans grundläggande enhet. Varje församling behöver personal med både en bred och djup kompetens för att tillsammans med frivilliga medarbetare bedriva arbetet i enlighet med församlingens grundläggande uppgift att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

och…

Kyrkans tro tar sig uttryck i en församlingsgemenskap med ett levande gudstjänstliv som centrum. Att bygga levande församlingar är kyrkans viktigaste uppgift och en gemensam kallelse till alla som tillhör kyrkan. Gudstjänsten är hela församlingens gåva och ansvar. Frivilligas ansvarstagande i gudstjänsten ska uppmuntras. Det är angeläget med ett brett utbud av gudstjänstformer för olika åldrar och livssituationer. För en kristen kyrka är tron på Jesus Kristus som vår frälsare grundläggande. Detta måste tydligt framträda så att inte evangeliet går förlorat och ersätts av enbart allmänreligiösa eller etiska frågor.

Fredrik Modéus talade om fötternas bekännelse. Nämligen att man själv måste vara med i gudstjänsten om man skall kunna få andra att komma. För vi kan inte säga att vi vill skapa gudstjänster för folk som inte kommer till kyrkan, bli förvånade för att de inte dyker upp - om vi inte själva går i kyrkan! Vi måste alltså se till att det firas gudstjänster som vi själva vill vara med i. Då kan det få fler att komma.

För som det står i inledningen till Kap 17 i Kyrkoordningen

(…) kyrkorådet och kyrkoherden har gemensamt ansvar för gudstjänstelivets utformning och utveckling. Prästen, kyrkomusikern, kyrkovärdarna och den gudstjänstfirande församlingen gestaltar tillsammans varje enskild gudstjänst.

Viktigast att möta unga

Dag Tuvelius skrev i gårdagens Kyrkans tidning en ledare om medlemmarna i Svenska kyrkan. Han satte fingret på några viktiga punkter:

Det innebär att andelen svenskar som är medlemmar hamnar på runt 60 procent, jämfört med 73 procent 2008.
Prognosen förtjänar att tas på allvar. Men den ska tas för vad den är. Det handlar om det yttre ramverket, främst de ekonomi ska förutsättningarna. Varken mer eller mindre. Antalet medlemmar säger ytterst lite om hur kyrkan kommer att förändras, vilken betydelse den har i samhället om tio år och hur relevant den upplevs.

Precis - som jag skrev igår om dopet och medlemskapet så är givetvis ekonomin viktig för att vi skall kunna bedriva verksamheten. Men det är inte ekonomin i sig som driver oss. Om vi har fokus på Jesus Kristus och gör allt för att hjälpa andra att också få fokus på Jesus - då blir vi en sann kyrka.

Tuvelius skriver också:

Vill Svenska kyrkan påverka är det åren före 20 som räknas. Liksom arbetet bland unga vuxna mellan 20 och 30.

Det är precis detta som Jonas Bromander har sagt i sina undersökningar. Och jag vill minnas att han pekade på att när man varit med i en grupp, till exempel en fast barngrupp (och inte ett öppet hus eller annan öppen verksamhet) så var också viljan att stanna kvar mycket större.

Vi måste alltså se till att bygga relationer med människor, på många och på olika plan. Det kan vara mänskliga, virtuella eller i brev-form. Men vi måste bygga relationer till folk, därför det är när man har en relation som vi kan påverka.

Svenska kyrkan bedriver nu ett teologiskt arbete om teologi och barn. Du hittar information här>>.
Det finns också en särskild satsning på barn 0-25 år.

Och då skall vi vara väldigt medvetna om att det går att nå de unga. För det finns en andlig törst och ett andligt sökande bland unga. Och unga människor åker på läger, åker ut och missionerar, finns i våra kyrkor och vill vara med och driva kyrkan framåt.

Se bara här vad SKU gör>> och Credo gör>> och SALT gör>> .
Fullt med unga som varit med på läger här>> och läger här>> och läger här>>. Flera läger än så har det varit och tillsammans är det tusentals ungdomar som varit tillsammans i flera dagar och hört Guds ord, varit på gudstjänster, lovsjungit och bett tillsammans. Vi har en otrolig potential att bygga på!

POSK skriver i sitt handlingsprogram

Känslan av samhörighet med Svenska kyrkan beror mycket på de kyrkliga kontakterna under barn- och ungdomstiden. Konfirmationsseden viker och de ungdomar som idag väljer att konfirmeras är i minoritet. POSK menar att det är nödvändigt att prioritera barn och ungdomar. Unga människor behöver mötas av vuxna som är närvarande där ungdomarna befinner sig, till exempel i skolan eller i gemenskapen på internet.

Gudstjänstlivet måste erbjuda möjligheter för familjer och ungdomar att delta. Kyrkan måste använda många olika former för att involvera barn och ungdomar, såväl traditionella som nyskapande för att behålla deras engagemang. POSK menar att en stark barn- och ungdomsrörelse är viktig för kyrkan och stöder Svenska Kyrkans Unga.

En lärande organisation?

Satt och pratade med en vän som skulle skriva om diakonin i Svenska kyrkan. Personen visade en bok som Svenska kyrkan nyligen givit ut - som handlade om diakoni. Efter att min vän läst den boken gick personen till sin bokhylla och plockade ut 6-7 böcker. Som handlade om diakoni. Som givits ut av Svenska kyrkan. Där det stod i princip samma saker. Som givits ut med 4-5 års mellanrum…

Jag baxnar! När skall vi börja jobba proffsigt i Svenska kyrkan? När skall vi börja vara en lärande organisation?

Vem som helst som har läst på universitet och skrivit en uppsats vet att man ALLTID börjar med att se efter vad som har skrivits förut! Vem som har gjort det, vilken vinkling var det på det skrivna, och sen utifrån det som skrivits förut - vilken utgångspunkt har jag när jag börjar skriva/diskutera den här frågan? Men inte Svenska kyrkan inte - där skall varje person sitta och uppfinna hjulet om och om och om igen…

Eller som när jag satt och pratade med en präst för ett tag sedan. Det handlade om frivilligt arbete och församlingsstrategi. Och jag såg boken av Tony Guldbrandzén i prästens bokhylla. "Har ni tittat i den boken?" frågar jag. "Nej," svara prästen "den är så gammal, det finns nyare böcker som skriver om samma sak, bättre". Men, tänker jag - hur kan prästen veta det - när boken inte är läst?

När skall Svenska kyrkan bli en lärande organisation? Ta tillvara på människors gåvor och bygga vidare?

(Boken Handbok i församlingsstrategi är skriven av Tony Guldbrandzén och Lars-Åke Lundberg och utkom 1991 på Origo förlag. På baksidan står det bla:
"Därför är det viktigt att kyrkan formar sina egna strategier och finner modeller som är lämpade för församlingens liv och verksamhet. Den här boken försöker kombinera andra verksamheters erfarenheter med ett språk som står i samklang med församlingsarbetets innersta väsen. Det ligger ofta nära till hands att ta itu med metodfrågor när man vill förändra eller utveckla ett arbete. Vi ställer oss gärna frågor av typen: "Hur skall vi göra?" Istället måste vi bygga vår strategi genom att först ställa frågor som "Vad skall vi göra?" Först när verksamhetens inriktning är klar och förankrad hos alla berörda, kan vi gå vidare och fråga oss hur det ska gå till och när det kan ske. Den här boken ger hjälp och vägledning till att genomföra detta. Den vänder sig till alla verksamma inom kyrkan, till anställda likaväl som till kyrkorådsledamöter och andra som ger kyrkan del av sin fritid)"