Är vi på utdöende? Ja, kan man ju svara på den frågan. Vi skall alla dö - det vet vi säkert.
Men just den här frågan handlar om religionen. Enligt en studie i USA så är religionen utdöende i minst nio länder. Där är det så många som säger sig vara ateister att forskarna såg att religionen kommer att försvinna. Dessa forskare har statistik från Australien, Österrike, Kanada, Tjeckien, Finland, Irland, Nederländerna, Nya Zeeland och Schweiz som de bygger sin (ifrågasatta!) studie på.
DN:
Religonen kan försvinna i nio länder>>BBC News:
Two-thirds of Britons not religious, suggest survey>>BBC News:
Religion may become extinct in nine nations, study says>>Dagen:
Religionen utrotningshotad>>- Idén är ganska enkel. Den förutsätter att sociala grupper som har fler medlemmar kommer att bli mer attraktiva att vara en del av och den förutsätter att sociala grupper har en social status eller nytta, säger Richard Wiener, som även han står bakom studien och är verksam vid universitetet i Arizona, till BBC News berättar DN.
Tja, vad tror du? En av de länder som nämns i artikeln är Tjeckien där så många som 60 procent av befolkningen säger sig vara ateister. Men… det borde ju innebära att 40 procent säger sig vara religiösa? Eller?
För två år sedan var jag i Tjeckien med min dotters blåsorkester. När vi gick på guidning i en av städerna så förstod jag att guiden var kristen. Han berättade gärna om kyrkorna, han berättade hur hans föräldrar fick döpa honom i smyg, han berättade hur de hade samlats i hemmen och firat gudstjänst och haft bibelstudium, också i smyg. Och vilken skillnad det var nu när de inte behövde smyga. Han var glad och stolt över sitt land och sin religion.
Så ja… visst kan det vara många som säger sig vara ateister, visst kan det vara så att det är mer socialt accepterat att vara ateist. Men… det kommer aldrig att gå att "utrota" religionen, inte så länge Jesus bor i mitt hjärta och i ditt hjärta. Inte så länge vi firar gudstjänst tillsammans, så länge vi ber tillsammans och så länge vi läser bibeln tillsammans.
Ur
POSK:s handlingsprogram
Svenska kyrkan är en folkkyrka, en öppen kyrka som har ansvar för alla som bor i landet och därför inbjuder alla att delta. En kyrka som inte kräver personlig bekännelse av sina medlemmar, måste för att behålla sin identitet ha medarbetare som är förpliktigade till kyrkans lära genom vigning till biskop, präst eller diakon. Vigningstjänsten är ett uttryck för viljan till livslång tjänst i kyrkan under självständigt läroansvar.
Svenska kyrkan har uppdraget att ge vidare sin tro i varje tid och behöver en genomarbetad missionsstrategi som är välkomnande och sändande, där varje människa uppfattas som en gåva och en resurs i församlingen. För dem som i vuxen ålder närmar sig kyrkan måste församlingen kunna erbjuda en genomtänkt och inbjudande vuxenundervisning där människor möts med respekt och erbjuds stöd att växa i kyrkans gemenskap.
För en öppen folkkyrka är det angeläget att skapa kontaktpunkter med så stora delar av befolkningen som möjligt. Detta sker genom de kyrkliga handlingarna vid avgörande tidpunkter i människors liv – dop, konfirmation, vigsel, begravning – och genom själavård, diakonal/social verksamhet, undervisning, kulturaktiviteter och delaktighet i samhället. Centrum i kyrkans liv är alltid gudstjänsten – utan gudstjänst ingen kyrka.
Invandrartäta områden i storstäderna med sin mångkulturella och mångreligiösa befolkning är en stor utmaning för Svenska kyrkan. Som ”minoritetskyrka” måste Svenska kyrkan utveckla nya arbetsformer för diakoni, undervisning, gudstjänst, ekumenik och mission. Bland våra invandrare finns många kristna grupper. Dessa kan vara en tillgång som inte får glömmas bort. Med sina skilda erfarenheter kan de berika och inspirera församlingarnas gudstjänstliv och övriga verksamheter.
Att stärka känslan av att höra till Svenska kyrkan är en uppgift för alla kyrkans församlingar även i ett mångkulturellt sammanhang.
Det finns en annan sida av det här också. Det är de spår vi lämnar efter oss när vi dör. De fysiska spåren kan sorteras och plockas ihop i en låda. Men de digitala spåren är svårare. Det finns företag som idag erbjuder möjligheter till "digitala testamente" - som talar om vad som ska göras med mitt facebook-konto, twitter-konto, blogg och så vidare, när jag dör. En "digital kyrkogård".
Det vore något för Svenska kyrkan att tänka på också tycker jag. Hur kan vi hjälpa människor att tänka när det gäller de digitala spåren efter en människa, inte bara de "vanliga" minnena?
