Domprosten i Visby, Mats Hermansson har skrivit följande inlägg på sin blogg, vilket vi har fått tillåtelse att publicera:
Ibland är det svårt att hantera människors fördomar mot kyrkan. Jag tycker mig mer och mer kunna tala om en tämligen fördomsfri kyrka och en alltmer fördomsfull bild av kyrkan. Det är ibland frustrerande att vara företrädare för denna kyrka, som alltså kommit en bit på väg, och mötas av människors cementerade fördomar om hur kyrkan är.
Jag hörde för ett tag sedan en kvinna uttala sig om Svenska kyrkan. Hon förkunnade för de församlade: – Jag ska gå ur Svenska kyrkan. Jag tål inte när biskoparna motarbetar kvinnliga präster. Det är förskräckligt så nu slutar jag betala kyrkoavgiften.
Det är naturligtvis fritt att utträda ur en kyrka. Men det kan ju vara bra att göra det på
riktiga grunder. Ingen hävdar väl idag att man vägrar besöka Tyskland på grund av att det reageras av Nationaldemokrater. Inte heller tar vi väl avstånd från Afrika och afrikaner för att vi inte gillar Idi Amin. På samma sätt är det något ogrundat att utträda ur Svenska kyrkan för biskopars behandling av kvinnliga präster. Det är nu rätt länge sedan den sista biskop som var kvinnoprästmotståndare gick i pension.
Men en del myter/bilder och fördomar är svåra att komma till tals med. Det räcker att jag säger att jag arbetar i Svenska kyrkan så sköljer människors bilder av kvinnoprästmotståndet över mig. För ett tag sedan söktes jag upp av en kvinna som tyckte at jag var en sådan fantastisk präst. Hon gick riktigt i gång i sin lovprisning av mig som person och präst. Hennes bild hade formats utifrån något jag skrivit. Det känns lite ovant att stå i ett sådant flöde av superlativer om sin egen person. Jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Så säger hon: – Det kan inte vara lätt för dig att verka i Svenska kyrkan, du med din radikala syn på kvinnan och homosexuella. Fy vad jobbigt du måste ha det med alla kvinnoprästmotståndare och alla homofober i Svenska kyrkan.
Jo, jag vet att vi har haft lik i garderoben, jo jag vet att vi måste städa en del, jo, jag vet att en del återstår – eller rättare sagt – att det reflexionsarbetet och renhållningsarbetet ständigt måste pågå. Men min fråga blir ändå – när ska vi sluta krypa och be om ursäkt? För visst kan vi vara lite stolta över allt gott som gjorts och görs i vår älskade kyrka.
Mats Hermansson
Domprost i Visby domkyrka
9 kommentarer:
Själv blir jag ledsen över att läsa detta. Jag inser att jag är en del av smutsen, det som behöver städas och rensas bort. Då börjar jag oroa mig, fast jag vet att jag inte borde. Vad kommer att hända med min hemvist, kommer jag att kunna få vara kvar i min kyrka? Vart ska jag ta vägen om inte? Det känns så märkligt att ha blivit en sådan som behöver städas bort.
Simon - jag förstår inte riktigt hur du tänker. Vi har nog läst det här blogginlägget på olika sätt.
För mig handlade det om att lyfta reflektionen och göra rent hus - dvs inte sopa något under mattan utan låta allt komma ut i det öppna.
För mig är det självklart att vi skall ha kvar mångfalden, men vi skall inte ha kvar fördomarna.
Jovisst, mångfald: bra, fördomar:dåligt. Samtidigt så är ord ingen exakt vetenskap med ett en gång för alla fastslagen innebörd.
Jag tycker personligen att ämbetsreformen beslutades och genomfördes på ett mycket olyckligt sätt och jag delar inte den nya äktenskapsteologin. Är jag då inte per definition fördomsfull, homofob och mångfaldsmotståndare? Kanske inte för dig, men för många andra inom SvK är jag det.
Exakt vad Mats lägger in i sina ord vet ju varken du eller jag, men jag uppfattar att "renhållningsarbetet" beror sådana som jag och de värderingar jag bär.
Simon
Jag beklagar att du uppfattar det så - det gjorde inte jag och det var inte heller min tanke när jag valde att publicera den här bloggposten.
Jag kanske skall be Mats utveckla hur han tänker.
Jag läste inte bloggposten ur Simons perspektiv heller men fann hans kommentar intressant. Frågeställningen: Hur förhåller vi som kallar oss toleranta till de som vi uppfattar som intoleranta? Städar ut det? Hur kristet är det?
Just definitionen tolerant/intolerant är besvärlig för kyrkan. I Stockholms stift anställer man en iman som företräder en religion som fördömer homosexualitet men en svensk prästkandidat som gör detsamma ryker i antagningsprocessen. Det finns en inkonsekvens där som stör mig, som medlem och aktiv, men inte kyrkligt anställd. Vad står kyrkan för? Tolerans gentemot alla, skulle kyrkoanställda säga. Men då kommer människor som Simon och påminner oss om att toleransen har en gräns: Den gäller bara så länge andra tycker ungefär som vi. Ordet renhållningsarbete var illa valt av Mats, låter onekligen som att man ska arbeta för att ta bort, tvätta bort det som inte platsar i vår rena kyrka. Tänker på Jesus som såg vackert i det som religiösa ledare ansåg smutsigt. Han vågade beröra det som smutsade ned.
Oavsett så håller jag med Mats slutklämm om att vi som kristna borde bli bättre på att se och glädjas över det goda som föds och närs av vår kyrka och inte fastna i olikheterna.
Kanske kan man använda exemplet med Stockholms stifts hållning i frågan om prästkandidater måste ha kyrkans nya äktenskapsteologi, för att belysa våra olika perspektiv.
Om det är som Carina tror så innebär "renhållningsarbetet" en öppenhet och generositet gentemot olika synsätt där alla inte måste tycka lika (som det förövrigt finns kyrkomötesbeslut på). Konformitet och brist på öppenhet är problemet.
Jag lutar mer åt att innebörden av "renhållningsarbetet" är att de som inte ändrat synsätt och teologi inte längre är välkomna. Stockholmsbiskopen är ju inne på just den linjen.
Hur menade Mats? Hans resonemang är ju ett svar på de frågor som kvinnan ställer till honom. Kan hon verkligen föreställa sig att "renhållningsarbetet" Mats talar om faktiskt handlar om att bereda plats och utrymme för "homofober"?
Kanske är det för min del dags att vila från denna tråd, jag inser att det blir mycket spekulation. Vi kan iaf konstatera att det inte är lätt att vara skribent, tänkt så olika samma text kan tolkas!
Allt gott
Tack Simon för värdefulla synpunkter. Jag har bett Mats H titta på kommentarerna och hoppas att han återkommer.
Carina,
Jag läser dig. Jag tror på dig! Men vad besviken jag blir på ditt svar till Simon. Det bekräftar alla mina fordomar om SvK. SkV är överslätande, förvirrande, ovillig att stå för någonting? Tack, men nej tack?
Carolina - nu är det jag som blir förvirrad… Vad i mitt svar är det som gör dig besviken? Att jag tackar Simon för värdefulla synpunkter? Han lyfter ett synsätt som varken du eller jag (om jag uppfattat saken rätt) hade läst in. Att höra och lyssna på någons synpunkter och tycka dem är värdefulla även om jag inte skulle ha samma uppfattning - är det överslätande?
Skicka en kommentar