SPT har rapporterat om Strukturutredningens betänkande och reflekterat över dess förslag i nr 12/2011. Som ett svar på detta skriver professor Hans-Olof Andrén, ledande kyrkopolitiker i POSK, följande artikel om vad utredningen verkligen syftar till: att skapa små pastorala och stora administrativa enheter, där församlingen fortfarande primärt är en gemenskap kring en kyrka och den dubbla ansvarslinjen genomförs fullt ut.
Strukturutredningens förslag
I SPT nr 12/2011 kommenteras strukturutredningens förslag både på ledarplats och i en artikel av Kjell Petersson. Mycket av förslagen får positiva omdömen, exempelvis att stiften skall få ansvaret för vård och underhåll av kyrkorna. Men kommentarerna andas också farhågor för stordrift och centralisering, färre förtroendevalda och ett uppifrånperspektiv. Kjell Petersson frågar sig hur POSK, som ”en gång föddes genom att människor som ivrade för levande församlingar gick samman” har kunnat gå med på förslagen. Som POSK:s ledamot i utredningen svarar jag gärna på den frågan.Svenska kyrkans lokala organisation har förändrats dramatiskt under det senaste decenniet. Under hela 1900-talet och fram till år 2000 har det funnits ca 2500 församlingar i Svenska kyrkan. Under bara 11 år minskade antalet kraftigt, från 2517 år 2000 till 1456 år 2011. Vi har undersökt varför församlingar lagts samman, och det vanligaste skälet är svårigheter att utföra den grundläggande uppgiften, framför allt att fira gudstjänst. Vidare förekom brist på förtroendevalda och bristande resurser personellt och ekonomiskt. I många fall har församlingarna i ett flerförsamlingspastorat lagts samman, där församlingarna tidigare samverkat på många sätt och förändringen i praktiken inte blivit så stor. Men i andra fall har sammanläggning skett av stora eller mycket stora församlingar. Den nya jätteförsamlingen har säkert blivit ekonomiskt och administrativt rationell, men ”församling” i någon slags teologisk eller sociologisk mening – grundad i ett gudstjänstliv och en församlingsgemenskap – är det naturligtvis inte fråga om. ”Församling” har blivit i första hand en administrativ enhet. Ibland har en sådan ”församling” strukturerats som distrikt kring församlingens kyrkor, med ibland oklar styrning och ledning. Vi har i utredningen varit överens om att det är angeläget att återupprätta församlingen som en gemenskap kring gudstjänst och kyrka, med reglering i kyrkoordningen av ledning och styrning så att den ”dubbla ansvarslinjen” kommer till uttryck i alla församlingar. Kraven på ekonomisk bärkraft, rationell administration och tillräckligt stora arbetslag vill vi däremot flytta till pastoratsnivån. En förutsättning för att detta skall fungera är en ny syn på pastoratet.
Det finns idag ”enförsamlingspastorat” med god ekonomisk bärkraft och endast en kyrka. Detta är på många sätt en idealisk organisation, där ansvaret för både pastoral verksamhet och förvaltning hålls samman med kyrkoherden som ledare och kyrkorådet som styrande. Det är också den ena grundmodellen i vårt förslag. Av formella skäl kommer en sådan församling inte att kallas pastorat utan ”församling som inte ingår i ett pastorat” eller till vardags ”självständigt pastorat”. Anledningen till denna egendomliga nomenklatur är att vi vill att våra förslag skall rymmas inom ramen för Lagen om svenska kyrkan. Ett försök att nu ändra denna lag är ett möjligen riskfyllt men framförallt tidskrävande projekt, och det är bråttom att ändra organisationen, medan det fortfarande finns annat än jätteförsamlingar kvar. För enförsamlingspastorat som inte är distriktsindelade och bara har en gudstjänstgemenskap blir alltså de organisatoriska förändringarna mycket små med våra förslag.
I många fall samverkar idag församlingar i pastorat. Tanken med pastoratet, som ju är en samfällighet, är att man skall dela på ekonomiska och personella resurser, administration, fastighetsförvaltning, begravningsverksamhet osv. men att hela det pastorala ansvaret, den grundläggande uppgiften, skall ligga kvar på församlingarna. Pastoratet skall inte bedriva någon gemensam pastoral verksamhet – kyrkonämnden har inte till uppgift att ta pastoralt ansvar, bara att fördela resurser. Vi tror att detta sätt att skilja på den grundläggande uppgiften och stödfunktioner, det pastorala och förvaltningen, eller andligt och världsligt, om man så vill, har kommit till vägs ände. Självfallet måste kyrkonämnden göra pastorala bedömningar när den fördelar resurser, och i många fall är det mycket klokt och rationellt att göra pastorala saker gemensamt i pastoratet. Men ett sådant arbete – gemensam diakonimottagning eller konfirmandundervisning, till exempel – får idag inte styras av kyrkonämnden, utan kan genomföras enbart genom gemensamma beslut i församlingarnas kyrkoråd. Det är väl en inte alldeles djärv gissning att en och annan kyrkonämnd idag överskrider sina befogenheter i sådana fall.
Lyckligtvis finns i alla fall en pastoral ledning genom pastoratets kyrkoherde, som ju numera också skall vara chef för all personal i pastoratet. Men saken ställs på sin spets i flerpastoratssamfälligheterna, dvs. den organisationsform som dominerar i de medelstora och större städerna utom Stockholm. Här saknas ju såväl pastoral ledning som styrning. I teorin sysslar man alltså bara med ekonomisk utjämning, resursfördelning, administration, fastigheter och kyrkogårdar. Men i realiteten finns det en uppsjö av pastoral verksamhet som – i bästa fall – överlåts åt en ”resursförsamling” att sköta: cityverksamhet, högskoleverksamhet, diakonicentraler, sjukhuskyrka, jourtjänst, turismverksamhet… Som ordförande för kyrkonämnden i Göteborg under 90-talet var jag med om massor av beslut som innehöll pastorala bedömningar – våra projektmedel för diakonala utvecklingsprojekt t ex. Men så var det alltså egentligen inte tänkt att fungera.
Ett av de viktigaste av utredningens förslag är alltså att pastoratens kyrkonämnder blir kyrkoråd, med ansvar för styrning av både pastoral och förvaltningsmässig verksamhet. I grunden är detta ett viktigt teologiskt ställningstagande: verkligheten hänger ihop, både andligt och materiellt är redskap i evangeliets tjänst. Om våra förslag blir verklighet kan alltså pastoratets kyrkoråd självt styra en gemensam pastoral verksamhet – en diakonicentral t ex.
Vad skall vi då göra med de 35 flerpastoratssamfälligheterna? De gör många saker gemensamt, men saknar både pastoral ledning (ingen kyrkoherde) och styrning (inget ”samfällighetskyrkoråd”). I kyrkonämnden sitter en av pastoratens kyrkoherdar med särskilt ansvar för pastoral tillsyn, men utan någon annan ledningsmöjlighet än vad samtal med övriga kyrkoherdar i bästa fall kan leda till. Samtidigt är samfälligheterna oerhört betydelsefulla för att solidariskt bära församlingar med låg andel kyrkotillhöriga, som i storstädernas invandrarområden, och för den expertis inom ekonomi, personal och fastigheter som ställs till församlingarnas förfogande. Härtill kommer alla de gemensamma verksamheter som krävs av kyrkan idag i en större stad. Så – hur skall vi bevara det som är bra och samtidigt minska problemen – avståndet mellan kyrkonämnd/kyrkoförvaltning och kyrkoråd/församlingsanställda?
Vi tror att lösningen är att göra om flerpastoratssamfälligheterna till pastorat. Då blir kyrkonämnden ett kyrkoråd med övergripande ansvar för både pastoral styrning och pastoratets förvaltning. Jag skriver ”övergripande”, för i ett pastorat som omfattar en större stad måste kyrkonämnden rimligen ge ganska omfattande uppdrag åt församlingsråden att förvalta sin rambudget och ta betydande ansvar för den personal som arbetar i församlingen. Samtidigt blir det enklare att göra saker tillsammans, två eller några församlingar ihop eller hela pastoratet. En pastoratets kyrkoherde får det övergripande ledningsansvaret för pastoratets anställda. I stora pastorat behövs rimligen flera personer i ledningsfunktionen, såsom kanslichef, kyrkogårdschef, biträdande kyrkoherdar osv. – men den övergripande ledningen, liksom styrningen, blir samlad.
Kan man verkligen ha en enda kyrkoherde för hela Malmö eller hela Göteborg? Det tog ett bra tag innan jag vande mig vid tanken, men jag tror nu att det går och att det är den bästa organisation vi kan tänka ut för de två storstäderna, åtminstone på kort sikt. Erfarenheten under nästa mandatperiod får utvisa om vi tänkte rätt. De självständiga församlingarna i Stockholm verkar nu också vara på väg mot större samverkan, och kanske kan våra förslag leda till att tänkta jätteförsamlingar istället blir pastorat. Då borde det bli enklare att genomföra gemensamma verksamheter, och kanske får ekonomiskt svaga stockholmsförsamlingar del av en liknande solidaritet som motsvarande församlingar i Göteborg och Malmö. Med en ny organisation kan kanske entréavgiften till Storkyrkan tas bort? För att ta ytterligare ett stockholmsexempel: Kanske får vi ett Södermalms pastorat med församlingarna Maria Magdalena, Katarina, Sofia, Högalid och kanske Allhelgona eller Hammarby Sjöstad? Pastoratet förfogar ju självt över församlingsindelningen enligt vårt förslag, förutsatt förstås att man kan komma överens med domkapitlet om församlingsinstruktionen, som skall beskriva varje församlings pastorala verksamhet och också vad som skall göras gemensamt i pastoratet.
Hur går det då med församlingarna i framtidens pastorat? De avlövade församlingsråd med bara 4 ledamöter som bara får bestämma om församlingskollekter är väl ändå ett uttryck för omyndigförklaring av dem som är engagerade i församlingen? Dessutom väljs församlingsråden av pastoratets kyrkofullmäktige, över huvudet på församlingarna! Problemet med att göra regler som skall gälla överallt är att de kan uppfattas normerande för alla. Så är det ju inte. Fyra valda ledamöter är minimum, tänkt för små församlingar på landsbygden med mycket begränsad verksamhet som ändå vill leva vidare som gudstjänstgemenskaper kring kyrkan. I en stor församling i en stor stad förväntar vi oss betydligt fler ledamöter i församlingsrådet och uppdrag att ta ansvar för ekonomi och t ex tillsättning av befattningar, på samma sätt som det idag fungerar i många samfälligheter. Men detta förfogar pastoratet självt över. Allt beror ju på den lokala situationen, tillgången på förtroendevalda och församlingens storlek. Vi har avstått från detaljreglering av valet av församlingsråd, men skriver att vi förväntar oss att kyrkofullmäktige har samråd med församlingen inför valet av församlingsråd, t ex genom ett församlingsmöte där kandidater nomineras. Rekryteringen bör underlättas av att valbarheten utsträcks till hela pastoratet – man kan alltså väljas till vilket församlingsråd som helst i det pastorat där man bor.
Samtliga ledamöter i strukturutredningen har besjälats av en vilja att lägga fram ett enigt förslag. Det har krävt en anda av generositet och förståelse för de olika nomineringsgruppernas sätt att resonera, i någon mån ett givande och tagande men framförallt en strävan efter en gemensam vision.
Självklart finns det saker som jag som företrädare för POSK skulle velat haft något annorlunda. Ändå tycker jag nog att vi hittat något av tulipanarosen ”små pastorala och stora administrativa enheter”, en enklare och mycket flexibel organisation där pastoral verksamhet och stödfunktioner hålls ihop, den dubbla ansvarslinjen genomförs fullt ut, valbarheten till församlingsråden utsträcks till hela pastoratet, församlingen primärt ses som en gemenskap kring en kyrka, och det hotande problemet med kyrkornas underhåll fått en hållbar lösning. SPT:s läsekrets med all sin erfarenhet av olika delar av vår kyrka har säkert kloka synpunkter som kan göra den framtida organisationen ännu bättre. Strukturutredningen väntar med spänning på era remissvar!
Hans-Olof Andrén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar