Domprosten i Visby, Mats Hermansson har skrivit följande inlägg på sin blogg, vilket vi har fått tillåtelse att publicera:
Ibland är det svårt att hantera människors fördomar mot kyrkan. Jag tycker mig mer och mer kunna tala om en tämligen fördomsfri kyrka och en alltmer fördomsfull bild av kyrkan. Det är ibland frustrerande att vara företrädare för denna kyrka, som alltså kommit en bit på väg, och mötas av människors cementerade fördomar om hur kyrkan är.
Jag hörde för ett tag sedan en kvinna uttala sig om Svenska kyrkan. Hon förkunnade för de församlade: – Jag ska gå ur Svenska kyrkan. Jag tål inte när biskoparna motarbetar kvinnliga präster. Det är förskräckligt så nu slutar jag betala kyrkoavgiften.
Det är naturligtvis fritt att utträda ur en kyrka. Men det kan ju vara bra att göra det på
riktiga grunder. Ingen hävdar väl idag att man vägrar besöka Tyskland på grund av att det reageras av Nationaldemokrater. Inte heller tar vi väl avstånd från Afrika och afrikaner för att vi inte gillar Idi Amin. På samma sätt är det något ogrundat att utträda ur Svenska kyrkan för biskopars behandling av kvinnliga präster. Det är nu rätt länge sedan den sista biskop som var kvinnoprästmotståndare gick i pension.
Men en del myter/bilder och fördomar är svåra att komma till tals med. Det räcker att jag säger att jag arbetar i Svenska kyrkan så sköljer människors bilder av kvinnoprästmotståndet över mig. För ett tag sedan söktes jag upp av en kvinna som tyckte at jag var en sådan fantastisk präst. Hon gick riktigt i gång i sin lovprisning av mig som person och präst. Hennes bild hade formats utifrån något jag skrivit. Det känns lite ovant att stå i ett sådant flöde av superlativer om sin egen person. Jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Så säger hon: – Det kan inte vara lätt för dig att verka i Svenska kyrkan, du med din radikala syn på kvinnan och homosexuella. Fy vad jobbigt du måste ha det med alla kvinnoprästmotståndare och alla homofober i Svenska kyrkan.
Jo, jag vet att vi har haft lik i garderoben, jo jag vet att vi måste städa en del, jo, jag vet att en del återstår – eller rättare sagt – att det reflexionsarbetet och renhållningsarbetet ständigt måste pågå. Men min fråga blir ändå – när ska vi sluta krypa och be om ursäkt? För visst kan vi vara lite stolta över allt gott som gjorts och görs i vår älskade kyrka.
Mats Hermansson
Domprost i Visby domkyrka
