Vad händer sen…?

I tidningen Dagen finns en artikel "Till dig som får hem dem">>. Artikeln handlar om alla de ungdomar som kommer hem till vardagen efter att ha varit med om kristna festivaler eller läger. Där det har skett gudsmöten, bibelstudier, samtal, där man knutit vänskapsband för livet. Artikeln tar upp vad som händer när man får hem ungdomar från den festivalen som avslutades i söndags "Frizon". Men det gäller även för andra läger och möten.

Men först behövs en rejäl frizon! En plats där frågorna ställs och upplevelserna landar. Om inte en sådan plats ges i en ung människas liv, i någon form, kan hon förr eller senare vakna upp med en trons baksmälla.

Du som inte tror mig kan läsa närmaste frikyrkas församlingsmatrikel. De finns där nära nog alltid, de som brann och som gav järnet i "verksamheten". Men som försvann. Ofta finns de kvar i matrikeln, men inte i kyrkbänken. De passerade aldrig Frizon - och då talar vi inte nödvändigtvis om festivalen på Närkesslätten. De fick aldrig prövande frågor om sina lägerupplevelser, bara pepp som avsåg att hålla dem kvar i upplevelsens yra. De fick inga seriösa samtal om tron i mötet med skolgård, klassrum och egen mognadsprocess.

Förr eller senare kommer frågorna om lägerupplevelsen. Kan de då inte återknyta till ledare som ställt samma sorts frågor har de ingenstans att ta vägen. Vad annat kan de då göra än att lämna det de uppfattar som förljuget? Som kanske, i ärlighetens namn, i detta stycke är förljuget.

Carl-Henric Jaktlund tar upp detta i sina två böcker "Jesus gick vidare men kyrkan står kvar>>" och "Vägen är smal men livet är brett>>". Och han tar upp det i sina bloggposter "Inte över 30?>>" och "Lägga ner ungdomsverksamheten? Kanske.>>" Där skriver han:

Något oerhört centralt och viktigt går förlorat om unga och äldre hamnar för sig, i synnerhet om det i praktiken blir två församlingar som kanske möts i samma kyrka men aldrig egentligen träffas.

Ungdomsverksamhet - eller barnverksamhet för den delen - får aldrig bli en ersättning för det gemensamma eller för föräldrarnas viktiga roll. Det får aldrig bli mer än ett komplement, då tycker jag också att det börjar kännas obibliskt.

Jag har tänkt mycket på detta med ungdomarna i vår kyrka sedan jag var med på Svenska Kyrkans Ungas årsmöte i Uppsala i början av augusti.

Vi måste få mötas där vi är, på vårt eget språk och i vår egen kultur. Men det får inte bli ett hinder för att vi skall kunna mötas över generationsgränserna och dela varandras erfarenhet. Vi måste våga mötas. Och vill vi att ungdomarna skall komma till våra gudstjänster - så får vi gå på deras! Om vi vill att ungdomarna skall lyssna och höra vad vi vuxna säger - så måste vi lyssna och höra vad ungdomarna säger.

Ur POSKs handlingsprogram:

Känslan av samhörighet med Svenska kyrkan beror mycket på de kyrkliga kontakterna under barn- och ungdomstiden. Konfirmationsseden viker och de ungdomar som idag väljer att konfirmeras är i minoritet. POSK menar att det är nödvändigt att prioritera barn och ungdomar. Unga människor behöver mötas av vuxna som är närvarande där ungdomarna befinner sig, till exempel i skolan eller i gemenskapen på internet.

Gudstjänstlivet måste erbjuda möjligheter för familjer och ungdomar att delta. Kyrkan måste använda många olika former för att involvera barn och ungdomar, såväl traditionella som nyskapande för att behålla deras engagemang. POSK menar att en stark barn- och ungdomsrörelse är viktig för kyrkan och stöder Svenska Kyrkans Unga.

Vi måste bli ännu bättre på att möta varandra!

Tankar efter ett ungdomsmöte

Jag är nu hemma igen efter att ha varit med på Svenska Kyrkans Ungas stora årsmöte (som avslutas idag). Jag jobbar och träffar mina egna tonåringar en dag innan sonen drar vidare till Frizon. I söndags kom han hem från World Scout Jamboree, där 39000 scouter från hela världen träffades och delade scoutliv.

Tidningen Dagen har haft en jamboree-blogg som du kan läsa här>> Där står om scouter, om scouter och tro, om symboler som håller oss samman. Om möten, dialog och engagemang. Bland annat skrev Johan Nilsson (7/8-11):

När man håller på med scouting i Sverige får man ibland påminna sina scoutvänner om att tro och scouting hör ihop. På global nivå behövs det inte. På en världsscoutjamboree ges religion och trosutövning stort utrymme. Scouterna gör unga redo för livet, och då ingår det som en viktig del att ge unga redskap för att bearbeta de stora frågorna i livet och ge dem erbjudandet att själva söka en tro.

Intressantaste seminariet, tycker jag, var det med biskop Antje Ackelen. Måste nog erkänna att mina förväntningar på seninariet var rätt låga. Antjes inställning till hela religionsdialogsgrejjen var skön. Man måste vara trygg i sin egen tro för att det skall vara fruktbart att föra en dialog. En Dialog handlar inte om att bli överens om tro, utan snarare att bli överens om att man inte är överens.

Och jag tänker på Svenska Kyrkans Unga som igår, i Uppsala, firade att det var 18 år sedan de bildade sitt nya förbund - där Kyrkans Ungdom och Ansgars-scouter gick samman. Två olika ungdomsrörelser inom Svenska kyrkan som blev en. Två kulturer som skulle bli en.
Svenska Kyrkans Unga har också läger, de har också symboler, där finns också ett stort engagemang.

Från Jamboree-bloggen igen skriver Henrik Karlsson (3/8-11)

Symboler och ceremonier är ett hjälpmedel för att stärka identitet och samhörighet. Det kan vara enkla saker som ett patrullrop eller som är en pampig flagghalning. Varje kväll halas 160 flaggor samtidigt. Vid varje flaggstång står en scout och på given signal halas sedan alla flaggor.

Jag har råkat befinna mig i närheten nu några kvällar och det är omöjligt att inte stanna och förundras.

Det är svårt att inte stanna och förundras även när man är på ett arrangemang hos Svenska Kyrkan Unga också, även om det är andra saker som man gör. Man tränas i sin tro och i demokrati.

Och så det som Nilsson skrev om biskop Antjé. Att man måste vara trygg i sin egen tro för att kunna föra dialog. Och jag tänker på hur viktigt det är med undervisningen, med samtalet om den egna tron, om vårt arv och vår kristna kontext. Och hur viktigt att man får dela detta med varandra - gammal som ung. Så som scouterna gör på sina läger. Där är det blandade åldrar - för man växer liksom inte ur scoutingen. Och så borde det vara även för Svenska Kyrkans Unga - där borde vi var med som vuxna som kan dela med sig av sina erfarenheter och framför allt lyssna och höra på ungdomarna idag.

Men visst… det är inte enkelt. Jag kommer tydligt ihåg när jag var med på mitt första riksmöte som Kyrkans Ungdom ordnade i Skellefteå i början på 80-talet. Jag tror vi var 2000 ungdomar eller så. Då var Ingmar Söderström ordförande i Kyrkans Ungdom och han var 26 år! Och jag kommer ihåg hur upprörande jag tyckte det var att vi hade en så gammal ordförande! Varför hade de valt en som var 26 år och inte en "riktig" ungdom? Mmmm… jag kan väl säga att jag fått ett litet annat perspektiv nu. Men känslan är viktig att komma ihåg!

På Dagens jamboree-blogg skrev ju Johan Nilsson:

Scouterna gör unga redo för livet, och då ingår det som en viktig del att ge unga redskap för att bearbeta de stora frågorna i livet och ge dem erbjudandet att själva söka en tro.

Och lika sant är det om vi byter ut första ordet:

Kyrkan gör unga redo för livet, och då ingår det som en viktig del att ge unga redskap för att bearbeta de stora frågorna i livet och ge dem erbjudandet att själva söka en tro.

Där har vi, gamla som unga i kyrkan, en viktig uppgift!