Vad händer sen…?

I tidningen Dagen finns en artikel "Till dig som får hem dem">>. Artikeln handlar om alla de ungdomar som kommer hem till vardagen efter att ha varit med om kristna festivaler eller läger. Där det har skett gudsmöten, bibelstudier, samtal, där man knutit vänskapsband för livet. Artikeln tar upp vad som händer när man får hem ungdomar från den festivalen som avslutades i söndags "Frizon". Men det gäller även för andra läger och möten.

Men först behövs en rejäl frizon! En plats där frågorna ställs och upplevelserna landar. Om inte en sådan plats ges i en ung människas liv, i någon form, kan hon förr eller senare vakna upp med en trons baksmälla.

Du som inte tror mig kan läsa närmaste frikyrkas församlingsmatrikel. De finns där nära nog alltid, de som brann och som gav järnet i "verksamheten". Men som försvann. Ofta finns de kvar i matrikeln, men inte i kyrkbänken. De passerade aldrig Frizon - och då talar vi inte nödvändigtvis om festivalen på Närkesslätten. De fick aldrig prövande frågor om sina lägerupplevelser, bara pepp som avsåg att hålla dem kvar i upplevelsens yra. De fick inga seriösa samtal om tron i mötet med skolgård, klassrum och egen mognadsprocess.

Förr eller senare kommer frågorna om lägerupplevelsen. Kan de då inte återknyta till ledare som ställt samma sorts frågor har de ingenstans att ta vägen. Vad annat kan de då göra än att lämna det de uppfattar som förljuget? Som kanske, i ärlighetens namn, i detta stycke är förljuget.

Carl-Henric Jaktlund tar upp detta i sina två böcker "Jesus gick vidare men kyrkan står kvar>>" och "Vägen är smal men livet är brett>>". Och han tar upp det i sina bloggposter "Inte över 30?>>" och "Lägga ner ungdomsverksamheten? Kanske.>>" Där skriver han:

Något oerhört centralt och viktigt går förlorat om unga och äldre hamnar för sig, i synnerhet om det i praktiken blir två församlingar som kanske möts i samma kyrka men aldrig egentligen träffas.

Ungdomsverksamhet - eller barnverksamhet för den delen - får aldrig bli en ersättning för det gemensamma eller för föräldrarnas viktiga roll. Det får aldrig bli mer än ett komplement, då tycker jag också att det börjar kännas obibliskt.

Jag har tänkt mycket på detta med ungdomarna i vår kyrka sedan jag var med på Svenska Kyrkans Ungas årsmöte i Uppsala i början av augusti.

Vi måste få mötas där vi är, på vårt eget språk och i vår egen kultur. Men det får inte bli ett hinder för att vi skall kunna mötas över generationsgränserna och dela varandras erfarenhet. Vi måste våga mötas. Och vill vi att ungdomarna skall komma till våra gudstjänster - så får vi gå på deras! Om vi vill att ungdomarna skall lyssna och höra vad vi vuxna säger - så måste vi lyssna och höra vad ungdomarna säger.

Ur POSKs handlingsprogram:

Känslan av samhörighet med Svenska kyrkan beror mycket på de kyrkliga kontakterna under barn- och ungdomstiden. Konfirmationsseden viker och de ungdomar som idag väljer att konfirmeras är i minoritet. POSK menar att det är nödvändigt att prioritera barn och ungdomar. Unga människor behöver mötas av vuxna som är närvarande där ungdomarna befinner sig, till exempel i skolan eller i gemenskapen på internet.

Gudstjänstlivet måste erbjuda möjligheter för familjer och ungdomar att delta. Kyrkan måste använda många olika former för att involvera barn och ungdomar, såväl traditionella som nyskapande för att behålla deras engagemang. POSK menar att en stark barn- och ungdomsrörelse är viktig för kyrkan och stöder Svenska Kyrkans Unga.

Vi måste bli ännu bättre på att möta varandra!