En lag och livet

Med jämna mellanrum blossar det upp en debatt om abort. Hur den ser ut varje gång är lite olika - men jag tror att det är viktigt att våga prata om det. Lika viktigt som det är att prata om dödshjälpen.

Abortlagen har vi haft i Sverige sedan 1974 och den medger att kvinnan själv kan besluta om att hon vill avbryta sitt havandeskap fram till och med 18 graviditetsveckan. Läs lagen här>>
Efter det kan socialstyrelsen besluta om att avbryta graviditeten om det råder fara för kvinnans liv.

Ja till livet driver en kampanj där man vill ha en nollvision av aborter och värnar livet okränkbarhet.
Hos Minna-mottagningen kan kvinnor (och deras män) som är oplanerat gravida och osäkra på hur de skall hantera situationen, få hjälp. De får stöd, oavsett vilket beslut de fattar (behålla barnet eller göra en abort). Minna-mottagning finns i Göteborg, Uppsala och Skåne.

I Kyrkomötet har frågan varit uppe vid flera tillfällen, bland annat 2003 när kyrkolivsutskottet föreslog avslag på motionen att sända en skrivelse till riksdagen om att se över abortlagstiftningen. Läronämnden skrev då:

Läronämnden understryker vikten av att både kvinnan och mannen i en abortsituation ges adekvat stöd och pastoral omsorg, både när abort övervägs och olika alternativ diskuteras och efter det att en abort genomförts.

Den pastorala omsorgen kan ges i samtal och upprättande och stärkandet av sociala nätverk, där mannen, familjen, kyrkan och samhället i stort kan bidra på olika sätt. Det är angeläget att de kvinnor som övervägt abort men fullföljt graviditeten får det stöd de behöver.

Den medicinsk-tekniska utvecklingen gör att för tidigt födda barn kan överleva i större utsträckning än tidigare. Detta väcker nya och svåra etiska frågor, både när det gäller den risk för bestående skador detta kan medföra, och vad beträffar aborter som i undantagsfall kan ske så sent som i 24:e graviditetsveckan. Läronämnden finner det angeläget att Svenska kyrkan möter behovet av etisk reflektion och pastoral insikt. Det är viktigt att kunna komma såväl föräldrar och närstående som den berörda medicinska personalen till mötes.

2009 hade kyrkomötet åter uppe frågan, motionen avslog och du kan läsa alla handlingar här>>
2005 gav Svenska kyrkan ut ett häfte "När livet inte blir som vi tänkt oss" som tar upp frågorna om livets början och aborter. Häftet beskriver hur Svenska kyrkan skall förhålla sig och vilket stöd som finns. (Tyvärr hittar jag inte den på internet och kan länka till den!)

Jonas Lindberg skriver på sin blogg: Abort väcker existentiella frågor – även om inte vårdpersonalen tror det>>

Religionspsykologen Maria Liljas Stålhandske forskar kring kvinnors erfarenhet av att ha genomgått en abort och i vilken mån och på vilket sätt det väcker existentiella frågor hos dem. Det mest slående är hur kvinnorna möts väl på ett fysiskt medicinskt plan, medan många av dem upplever att deras psykologiska och andliga behov inte uppmärksammas. För många ställer nämligen aborten frågor om liv, död, människovärde och skuld.

Tidningen Dagen har en artikel den 18 maj Levande foster dilemma vid aborter>>
Kyrkans Tidning: Levande foster dilemma vid aborter>>
Artiklarna handlar om att det i några enstaka fall av sena aborter inträffat att fostret lever efter aborten.
Och nu pratas det om att samvetsklausulen för vårdpersonalen skall tas bort, dvs klausulen som innebär att vårdpersonal skall tex kunna vägra att vara med om abort om det strider mot ens samvete.
Dagen: Aborelius rasar mot nekad samvetsfrihet>>

Diskussionen om ett livs början och ett livs slut och vem som skall få besluta om vad är oerhört viktig. Jag har ju många gånger skrivit på bloggen om dödshjälpen som jag personligen är emot. Jag tycker att Svenska kyrkan skall uttala sig emot möjligheten att få läkarassisterad dödshjälp. Även om jag inser att det är komplicerade frågor. Även om jag inser att jag själv kan hamna i en situation där jag ser en närstående lida.

När det gäller aborterna så tror jag det är viktigt att lyfta den skrift som Svenska kyrkan gav ut 2005 "När livet inte blev som vi tänkt oss". Det var en mycket bra skrift. Den lyfter många av de etiska frågor som vi ställs inför. Jag är inte för att ändra abortlagen i nuläget, men tycker det är viktigt att våga prata om sexualiteten och önskan om att minska antalet aborter. Att föra förebyggande abortdiskussioner.

Det handlar både om de personer som funderar på en abort - men det handlar lika mycket om personalen på sjukhuset som skall genomföra detta ingrepp. Svenska kyrkan behövs som stöd för alla dessa personer.

Eller håller hela vår sjukvård på att förändras, hela vårt människovärde på att förändras, så de som arbetar på sjukhuset lika gärna kan ta våra liv som de kan rädda de? Skall läkarna och övrig sjukhuspersonal vara lika mycket bödlar som de är livräddare? Och är det så vi vill ha det?

Behöver vi särskilda gudstjänster?

I helgen träffade jag goda vänner. Vi kom att tala om vad Svenska kyrkan gör och inte borde göra. En av de saker mina vänner ifrågasatte var HBT-gudstjänsterna som Svenska kyrkan så villigt annonserar och genomför. Jag förstod inte vad problemet med gudstjänsterna är, men de förklarade för mig.

- Vi har många olika typer av gudstjänster till exempel konfirmandgudstjänster, familjegudstjänster eller gudstjänster för utvecklingsstörda. Dessa gudstjänster har vi för att vi vill tilltala just dessa grupper på ett sätt och "språk" som de förstår, så att de kan ta till sig budskapet om Jesus Kristus. Vi anpassar alltså vår gudstjänst för att nå fram med budskapet. - Men varför har vi då HBT-gudstjänster och regnbågsmässor? Behöver dessa människor människor höra budskapet på ett särskilt sätt? Måste vi anpassa budskapet för att nå målgruppen? Fokuset blir inte budskapet om Jesus, utan att man har en särskilt sexuell läggning.

Ja, detta satte myror i huvudet på mig. Jag bestämde mig för att fråga min kyrkomöteskamrat Karin Långström Vinge (fisk) om frågan. Hon arbetar mycket aktivt för HBT-rörelsen och var i Göteborgs i lördags och höll en regnbågsmässa i Oscar Fredrik under den då pågående HBT-festivalen.

Hon svarar mig och säger "Kolla in RFSLs gästblogginlägg hos mig - tänker precis så!" Och här kan du läsa RFSLs gästblogginlägg hos Karin>>
Där står det bland annat:

En regnbågsmässa är ju heller inte bara till för homosexuella, utan alla som sympatiserar med den öppenhet som var temat för just denna mässa. Vi tycker heller inte alls att det gått för långt, snarare är detta ett efterlängtat steg på vägen till en öppen och välkomnande kyrka och ett lika öppet samhälle. Många hbt-personer går på de "vanliga" gudstjänsterna och mässorna också, men det kan vara en härlig känsla att få uppleva det som majoriteten tar för självklart: att känna sig välkomnad och ha ett direkt tilltal.

Kyrkan har ju också en rad andra specialarrangemang, just för att visa att det den stunden är en viss sak som står i fokus. Det betyder inte att annat inte är viktigt eller att dörrar är stängda, det betyder bara att man markerar ett tilltal just den stunden.

Blev jag klokare av detta? Tja, jag vet inte.

Jag tror egentligen inte att det behövs särskilda gudstjänster för HBTQ (Homo, bi, trans och Queer) - egentligen borde varje gudstjänst vara så välkomnande att alla kan känna sig hemma. Och det finns församlingar där fokuset är på Gud och där atmosfären är öppen för alla sorters människor, oavsett vad jag har på mig för kläder eller vem jag kommer dit med.

Jag talar med min vän, en man, (som lever tillsammans med sin man), om vad han tycker om dessa särskilda gudstjänster. Han säger att de egentligen inte borde behövas, men att det kan vara besvärligt att känna sig hemma i vissa gudstjänster. Men han håller helt med om att fokuset för en gudstjänst givetvis är Gud och inte den sexuella läggningen.

Han ifrågasatte också den vigsel som ägde rum på Götaplatsen i samband med regnbågspromenaden i söndags. Han förstod inte varför det var tvunget att genomföra ett bröllop där.

För mig är ett av de stora problemen inte att människor har olika sexuell läggning eller vill klä sig i annorlunda kläder. För mig är problemet att en mängd olika företeelser klumpas ihop och har jag då svårt att ta till mig en del, så uppfattas jag som negativ till allt eller homofob. Det vägrar jag att gå med på.

Jag läser om EKHO, Ekumeniska gruppen för kristna HBT-personer, och vad de vill arbeta för. Där möter jag en mening som jag kan känna en stor fundersamhet över
"i mötet med andlighet och tro framhålla homo- och bisexuellt samliv som en grundläggande resurs" .

Men varför? Räknas min hetrosexualitet också som en grundläggande resurs i mitt andliga liv? Nej, så tänker inte jag. Däremot skall jag, liksom jag skall göra med allt, ära Gud och inte kränka eller skada någon annan.

I gruppen HBT står ju B-et för bisexualitet. Detta har många problem med och även jag har funderat över det.

För det kan uppfattas som att en person är tillsammans med kvinnor och män samtidigt.
Men om jag har förstått det rätt så handlar det om att könet inte är det viktiga, utan det är personen man blir kär i. Det kan vara en man eller det kan vara en kvinna.

Och det är inte så stor skillnad från alla hetrosexuella som har haft flera förhållande tänker jag, det blir också en slags bisexualitet, för att man har flera partner, efter varandra - precis som en bisexuell person skulle kunna ha. Skillnaden är bara att den som är hetrosexuell alltid väljer personer av samma kön, men den bisexuelle kan välja man eller kvinna.

När jag ändå är inne på ämnet och betar av mina funderingar så är det ytterligare en sak som gör mig fundersam och det är det jag läser på Bengt Helds blogg, att RFSL skall börja arbeta även för rättigheter för BDSM-folk (bondage och sadomasochism) och fetishister. Läs mer här>>

Det här blir ett problem för mig. För jag kan inte tycka det är rätt att binda folk, eller att vara sadistisk mot en annan människa. Och jag har svårt att koppla detta till kravet att vi skall acceptera alla oförbehållsamt.

Ja, till att acceptera människan som den är - nej, till att acceptera gärningar som kränker andra människor.

Vad säger POSK? I vårt handlingsprogram står det om samlevnad…

För POSK är det självklart att alla, oavsett sexualitet, ska mötas med respekt och välkomnas i Svenska kyrkan och i POSK. Partnerskapslagens tillkomst gjorde att Svenska kyrkan påskyndade arbetet med reflektionen kring homosexuell samlevnad. Därefter infördes en ordning i Svenska kyrkan för välsignelsegudstjänst för samkönade par som ingått partnerskap. Det fanns en betydande majoritet i kyrkomötet bakom detta beslut.

Den 1 maj 2009 upphörde möjligheten att ingå partnerskap och nu kan endast äktenskap ingås, oavsett om makarna är av olika eller samma kön. Riksdagen har beslutat att partnerskap kan gälla som äktenskap efter anmälan.

Trossamfund erbjuds möjlighet att ansöka om vigselrätt. POSK anser att det för enskilda präster inte ska föreligga skyldighet att förrätta vigsel. För POSK är detta en nödvändighet för att Svenska kyrkan ska kunna ansöka om vigselrätt.

Inom Svenska kyrkan, och även inom POSK, finns olika uppfattningar om kyrklig vigsel. POSK menar att Svenska kyrkan med sin lutherska äktenskapssyn kan rymma olika uppfattningar i vigselfrågan utan att dessa blir kyrkoskiljande.

Det fortsatta arbetet med samlevnadsfrågor bör också innefatta ekumeniska konsultationer med andra kyrkor, särskilt kyrkorna inom Borgågemenskapen och Sveriges kristna råd. POSK vill arbeta för att samtal om samlevnad förs på alla nivåer i Svenska kyrkan och med respekt för olika uppfattningar. Utgångspunkten är att föra kontinuerlig dialog och fatta beslut på ett sådant sätt att kyrkosplittring inte uppstår.