Fattigdom i världens rikaste kyrka

Svenska kyrkan är en av världens rikaste kyrkor. Aldrig tidigare har Svenska kyrkan haft så många anställda, så många väl underhållna kyrkor och församlingslokaler, som idag. Trots de goda materiella och personella förutsättningarna så pekar de ”relationella” siffrorna nedåt. Antalet konfirmander, dop, vigslar och begravningar i Svenska kyrkans ordning sjunker. Allt färre av kyrkans medlemmar upplever att de har en relation till sin församling och många väljer att lämna sitt medlemskap i Svenska kyrkan. Kyrkan upplevs i allt större utsträckning vara en institution som ”ägs” och drivs av anställda och förtroendevalda. Utan att romantisera det ekonomiska armod som många av världens kyrkor lever i, inte minst många lutherska kyrkor i Europa, är det relevant att fråga: Vad är fel i världens rikaste kyrka? Var finns människorna? Hur kommer det sig att världens rikaste kyrka, gång på gång uttrycker, att det största hindret i församlingsarbetet är brist på ekonomiska resurser?

I relationell mening har Svenska kyrkan blivit fattigare. Det är inte bara de kyrkliga handlingarna som tappat mark. Allvarligast för självbild och självkänsla är förmodligen den kris som församlingarnas huvudgudstjänster genomgår. Allt färre deltar och en betydande andel av gudstjänstdeltagarna uppger att gudstjänsterna inte handlar om dem själva och deras liv. Genom en ökad professionalisering av kyrkans verksamhet har människors engagemang i hög utsträckning ersatts av anställd personal.

Det är en ödesfråga för Svenska kyrkan att utveckla ett församlingsliv där människors engagemang och ansvarstagande utgör utgångspunkt. Ett församlingsliv där människors engagemang går hand i hand med behovet av andlig växt och fördjupning. Svenska kyrkan behöver återerövra en identitet som evangelisk-luthersk folkkyrka genom att förstärka ideella medarbetares plats och mandat. En förutsättning för att detta ska ske är en fördjupad reflektion kring församlings och kyrkosyn, kallelsesyn, syn på medarbetarskap och ledarskap.

Unga konfirmandledare

En av de största kontaktytorna som kyrkan fortfarande har med sina medlemmar är konfirmandverksamheten. En tredjedel av landets 15 åringar deltar i den 60-timmars kurs i kristen tro som konfirmandverksamheten innebär. Ingen annan organisation, utöver skolan, möter en så stor andel av en åldersklass i samtal om livsfrågor. I vår tid då kyrkan inte längre kan räkna med skola och familj som bundsförvanter i dopundervisningen är denna i hög grad ett ansvar för kyrkan själv. Utan dopundervisning – ingen kyrka. Svenska kyrkans konfirmandarbete utgör en unik plattform för denna dopundervisning.

Det råder en delvis ny situation i kyrkans konfirmandverksamhet. Samtidigt som antalet deltagande tonåringar blir allt färre, stannar allt fler konfirmander kvar i verksamheten efter konfirmationen som unga konfirmandledare.

Antalet unga konfirmandledare i Svenska kyrkan har under perioden mellan år 2001-2010 totalt ökat med 75 % vilket innebär i genomsnitt 8 % per år. Detta har skett samtidigt som rekryteringsunderlaget för unga konfirmandledare har minskat i och med att antalet konfirmander i Svenska kyrkan under perioden har gått från 45 482 till 35 483. Det är inga överord att benämna unga konfirmandledare som det snabbast växande ungdomsarbetet i Svenska kyrkan. Samtidigt som Svenska kyrkan möter en allt mindre andel av ungdomsgenerationen i sitt konfirmandarbete, pågår mötet med allt fler av dem kyrkan möter under en betydligt längre tid än tidigare. Detta ger möjligheter till fördjupad relation, ökad församlingsidentitet och ökat lärande.

Varför unga konfirmandledare?

Det finns flera motiv för Svenska kyrkan att utveckla verksamhet med unga konfirmandledare. Ett är att unga konfirmandledare ger förutsättningar för kvalitetsutveckling av konfirmandarbetet genom att de bidrar med sina gåvor samt med ungt perspektiv.

Ett annat motiv är att unga konfirmandledare fungerar som förebilder för konfirmanderna. De unga ledarna är gränsöverbryggande mellan konfirmander och konfirmandarbetslag. Genom närhet i tid till sin egen erfarenhet av att ha varit konfirmander samt genom att de befinner sig nära konfirmanderna i ålder utgör de personer som konfirmanderna kan identifiera sig med.

Ett tredje motiv är synsättet att unga konfirmandledare är ett ungdomsarbete i sig själv. I en tid när många församlingar uppger att det är svårt att samla ungdomar till ”traditionellt” kyrkligt ungdomsarbete visar arbetet med unga konfirmandledare på en möjlig väg. Även i små församlingar, med begränsade resurser, kan ett antal ungdomar finnas med som ledare i konfirmandarbetet. Unga konfirmandledare är ett ungdomsarbete att lyfta fram, utveckla och vara stolt över.

Ett fjärde motiv är unga konfirmandledare som en modell för ”ideellt” engagemang i Svenska kyrkan. Unga människor får i ledaruppgiften stöd i växt och ansvarstagande i församlingen.

En verksamhet med potential

I de omfattande enkätundersökningar som årligen genomförts bland Svenska kyrkans konfirmander det senaste decenniet instämmer en tredjedel av konfirmanderna i påståendet: Jag skulle kunna tänka mig att bli ung konfirmandledare. Detta trots att de allra flesta konfirmander aldrig möter en ung konfirmandledare. År 2010 saknade en majoritet av Svenska kyrkans pastorat modeller för unga konfirmandledare i sitt konfirmandarbete. Det innebär att det finns en stor potential för ett ökat antal unga konfirmandledare i Svenska kyrkan om fler församlingar väljer ett sådant arbetssätt.

En erfarenhet för livet

För att utveckla församlingarnas verksamhet med unga ledare krävs det kunskap om deras motiv och upplevelse. År 2010 tog Karlstads stift initiativ till en undersökning om unga konfirmandledare. Tio av Svenska kyrkans stift samverkade i undersökningen.

Undersökningen omfattade sex delstudier. Två av dessa genomfördes som enkätundersökningar bland två kategorier unga konfirmandledare. Den första gruppen utgjordes av förstaårsledare och den andra gruppen av unga konfirmandledare som var ledare för tredje året eller mer. Sammanlagt besvarade 720 unga ledare enkäter som genomfördes så nära konfirmationen som möjligt.

Resultaten från undersökningarna har presenterats i boken En erfarenhet för livet – unga konfirmandledare i Svenska kyrkan, utgiven av Karlstads stift år 2011. I boken jämförs de unga ledarnas enkätsvar med resultatet från tidigare genomförda konfirmandenkäter. Det är uppenbart att ett engagemang som ung konfirmandledare för de flesta innebär växt. För det första växer man som människa. Man tas i anspråk och får prova på olika uppgifter. Man upplever gemenskap, får nya vänner, lär sig nya saker och får ökat självförtroende. Motiven bakom engagemanget är en samverkan av lust, längtan efter sociala kontakter och en vilja att få göra en insats.

För det andra växer den unge ledaren som kristen. Unga ledare skiljer sig från konfirmander i det att de har mer frekventa bönevanor och tenderar att i högre utsträckning definiera sig själva som kristna. Dessutom har de unga ledarna betydligt mer positiva attityder till kristen tro och har mer positiva upplevelser till kyrkans gudstjänst. Det är tydligt att konfirmationens initiering i kyrkans tro och liv bär frukt i arbetet med de unga ledarna.

Slutligen, för det tredje, som ung konfirmandledare växer man som kyrkomedlem. Förtroendet för de som arbetar inom kyrkan och viljan att förbli kyrkomedlem i kyrkan ökar avsevärt från det att en individ är konfirmand till att man är ung ledare.

Det torde finnas få andra verksamheter som utifrån pastorala och medlemsvårdande perspektiv är en så tydlig växtplats för de som deltar som verksamheten med unga konfirmandledare. Det är en utmaning för Svenska kyrkan att kraftsamla kring arbetet med unga konfirmandledare som en naturlig fortsättning på konfirmandtidens kateketiska arbete

Sedd, bekräftad och tagen i anspråk

För flertalet av Svenska kyrkans konfirmander är konfirmandtiden en period som pågår under ett halvt till ett år. Men genom det ökande antalet unga konfirmandledare pågår ”konfirmandtiden” för allt fler i två år eller mer. Svenska kyrkan går, enligt denna syn på ledaruppdraget, mot en flerårskonfirmation, något som inte är ovanligt i andra europeiska kyrkor t.ex. i Tyskland.

Om konfirmandtidens evangelium är att bli bekräftad som tillhörig och tillräcklig, utgörs dess fortsättning i att bli tagen i anspråk. Att bli tagen i anspråk och räknad med i ett ledaruppdrag; ett uppdrag där den kristna initiationen tar fart; ett uppdrag av praktisk tillämning av konfirmandtidens mer teoretiska initiation.

Det underliggande mönstret i denna process verkar vara att ungdomarna får ut mer och ju längre de stannar i kyrkans verksamhet: flerårsledarna uppvisar mer positiva upplevelser och attityder än förstaårsledarna, som i sin tur är mer positiva än konfirmanderna. Flerårsledarna drivs också i högre utsträckning av ledarskapets andliga motiv, att få berätta för andra om sin tro, att finna svar på livsfrågor, samt att lära sig mer om Gud, bibel och bön.

Arbetet med unga ledare kan illustrera ett pedagogiskt skifte där ungdomen går från att vara objekt till att bli subjekt, från att bli ledd och tagen i besittning till att bli sedd och tagen i anspråk. Arbete med en flerårskonfirmation innebär att unga människor växer som människor, kristna och kyrkomedlemmar, vilket väcker flera frågor: Är det pastoralt rimligt att neka någon som vill bli ung ledare att bli det? Borde inte alla som vill erbjudas möjligheten att vara ledare? Även om ledaruppdraget inte passar alla borde åtminstone möjligheten att få prova eller erfarenheten av att bli tagen i anspråk vara allmän? Om inte måste kanske flerårskonfirmationens ianspråktagande identifiera fler uppgifter i församlingen än att bli ung ledare?

Flerårskonfirmationens pastorala strategi handlar om en folkkyrklig ansats kring ledorden fördjupning, utveckling och renodling. Fördjupning innebär att som kyrka försöka göra mer av de pastorala möten som man redan har; man fördjupar konfirmandrelationen. Utveckling handlar om att göra annorlunda och förändra och förbättra verksamheten, till exempel så att alla kan bli ledare, fler erbjuds ledarutbildning, andra och mer varierade uppgifter identifieras, etc. Exempel på kyrkor som utvecklat och i grunden förändrat sitt arbete är Finska kyrkan där antalet unga ledare markant har ökat de senaste decennierna; antalet unga ledare är så stort att alla inte kan praktisera sitt ledarskap. Renodling sker när kyrkan i sitt kateketiska arbete och sin ungdomsverksamhet pekar in mot sin egen kärnverksamhet som är undervisning och gudstjänst; då blir ungdomsarbetet inte en påklistrad subverksamhet i församlingshemmets källare utan något som har bäring för församlingens huvuduppgifter.

Det har skett stora satsningar för att utveckla konfirmandarbetet i Svenska kyrkan det senaste decenniet. Erfarenheter från detta utvecklingsarbete har gett Svenska kyrkan kunskap om vad som är fruktbart i kyrkans möte med unga människor. Att utveckla modeller för unga människor att tas i anspråk som ledare i kyrkans kateketiska arbete är en sådan framgångsfaktor. Att det samtidigt är en fråga som kyrkan själv förfogar över och som står henne själv fritt att utveckla ger hopp och tillförsikt. Utifrån det vi vet om unga konfirmandledare bör det enligt vår mening vara självklart för varje församling att utveckla strukturer för hur unga människor ska erbjudas att tas i anspråk. Både för konfirmandernas, de unga ledarnas, och församlingens skull. Unga konfirmandledare utgör en pastoral winwin.

Niklas Grahn
Stiftsadjunkt
Karlstads stift

Jonas Eek
Stiftsteolog
Göteborgs stift

____________________
Niklas sitter i kyrkomötet för POSK från Karlstads stift. Han sitter också i nämnden för utbildning, forskning och kultur.

Läs en recension av boken En erfarenhet för livet>>

Sidor

28 maj 2012