Vilken kyrka vi strävar efter

I Kyrkans Tidning skriver Jan Eckerdal, präst i Nyköping, om den retorik som präglat debatten mellan Seglora smedja och Kyrkans Tidning.

Kyrkans Tidning: Vilken kyrka strävar vi efter?>>

Jan Eckerdal hänvisar till ärkebiskop Rowan Williams som "påpekar återkommande att en trovärdig teologi alltid måste kännetecknas av vad han kallar för ”good conversational skills”.

Eckerdal skriver:

Vad det däremot inte kan innehålla, är röster som vill stänga ner samtalet, genom att på förhand definiera ut den andre, exempelvis med metoden att förbinda den med det ena eller andra nedsättande åsiktspaketet. Just detta har vi som följt debatten fått många exempel på att Seglora gjort till en återkommande strategi.

Problemet med sådana röster är enligt Williams att de omöjliggör en genuin respons, vilket innebär att de inte heller behöver konfronteras med någon kritik av sig själva. Utgången är nämligen redan avgjord. Vi: de inkluderande, öppna, toleranta. De: de elitistiska, utestängande, främlingsfientliga, eller med andra ord allt det som inte är önskvärt i vår kyrka. Resultatet blir en sorts folkkyrklig version av den gamla tanken om ”den rena församlingen”, en tanke som alltid löper en påtaglig risk för att driva kyrkan i riktning mot självrättfärdighet.
(…)
Den som är alltför säker på att ha Gud på sin sida kan lätt förfalla till att låta ändamålen helga medlen och ha en uppsättning regler för hur man kan behandla andra och en annan uppsättning för hur man själv kräver att bli behandlad.

Jag tycker att Jan Eckerdal lyfter en viktigt aspekt av det debattklimat som präglat många debattörer, i olika medier. Inställningen av "jag har rätt och du har fel". Och när vi börjar slå varandra i huvudet med bibeln "jag tolkar rätt och du tolkar fel" - då är det riktigt illa. Så många exempel finns det, bara inte i Sverige, utan i hela världen på konflikter som bygger på oviljan att se andra människors tolkningar som ytterligare en aspekt på Guds mångfald och storhet.

Oron över de olika tolkningarna borde väl handla om att jag är rädd för din frälsning och din relation till Gud och Jesus - och då borde väl inte hårda ord och "påkslag" vara vägen som vi ska gå? Eller? För det är väl det som är det som det ytterst handlar om, eller? Att jag är rädd för att andra är ute på "fel" väg och inte har hittat frälsningens väg?

Eller har jag missat något?