Svenska kyrkan gick ju aldrig över till de nya översättningarna, då 1996. Utan i några enstaka fall. Det var för många argument emot.
Frågan aktualiserades igen med Ola Isacssons motion (POSK). Alla stiftsstyrelser och domkapitel har fått svara på remissen tillsammans med fyra församlingar i alla stift.
Så här skrev jag 19 januari 2012 om Olas motion:
Ola Isacsson är intervjuad i Kyrkans Tidning (tyvärr fanns den artikeln inte ännu på webbsidan, men nedan är en faximil) där han säger:Den här frågan ligger också utanför processen med ny kyrkohandbok som ska börja användas 1:a advent i år under en försöksperiod på ett år.(20 procent av församlingarna i alla stift ska pröva handboken)- Jag vill att det ska hända något eftersom man gjort arbetet.
Och enligt tidningen råder det inte på något sätt enighet i svaren när det gäller trosbekännelse. Utan snarare jämvikt för både ja och nej.
När jag var i kyrkan i söndags hörde jag ett samtal mellan prästen och en kyrkobesökare. Besökaren går inte i kyrkan så ofta, men är inte på något sätt obekant med kyrkan. Men argumentet var "varför ändrar ni på allting - inte ens Fader vår känner jag igen!".
Ett återkommande argument är att gudstjänstfirarna känner igen de nuvarande trosbekännelserna. Göteborgs stift befarar dessutom att trosbekännelserna skulle drabbas av samma situation som Herrens bön, att två översättningar lever parallellt under lång tid.
Västerås stift och domkapitel hänvisar till sin särskilda folkkyrkotradition och vikten av att känna igen trosbekännelsen. ”Ska vi vara folkkyrka är det en omfattande sak att ändra i texter som många kan utantill” skriver man, och anser inga förändringar nödvändiga.
… och då tänker jag i mitt stilla sinne… om den här personen regelbundet hade gått i gudstjänsten så hade en den "nya" Vår fader inte varit obekant!
Så - för vem skull har vi texterna? För dem som kommer ibland eller sällan eller för oss som regelbundet går i kyrkan?
Själv tycker jag nog att det är viktigt att vi vågar förändra och tänka nytt - när det är teologiskt förankrat och berett. Sen är det en fröjd att vila i orden som använts under många år. Men när orden slutar ha en mening och bara blir en fasad… är det då viktigt att bevara dem?
Själv funderar jag ofta på nattvardsbönen. Varför envisas prästerna med att säga "kalken" när det går lika bra att säga "bägaren"?
Läs vad jag har skrivit om trosbekännelsen förut i bloggen:
Uppdaterad 20120329Fakta (från Kyrkans Tidning)Formuleringarna det handlar om
Remissinstanserna tillfrågades om synen på ett par formuleringar i SKR:s förslag och vilka förändringar man anser nödvändiga för att kunna godta nyöversätt-
ningarna. Både de som säger ja och de som säger nej till nyöversättningarna har tagit ställning till ett antal enskilda ordval. Det här har de tagit upp:
- Jag tror eller vi tror
- Den allsmäktige Fadern eller allsmäktig Fader
- Universell, katolsk, världsvid, allmännelig eller kristen om kyrkan
- Kroppens eller de dödas uppståndelse
- Erkänna eller bekänna om dopet
- Med eller utan ’och Sonen’ om Anden.
FaktaNya översättningarna
De säger nej till de nya översättningarna:
Skara domkapitel och stiftsstyrelse, Västerås domkapitel och stiftsstyrelse, Lunds domkapitel och stiftsstyrelse, Göteborgs domkapitel och stiftsstyrelse, Visby domkapitel och stiftsstyrelse.
...och de här säger ja:
Uppsala domkapitel, Strängnäs domkapitel och stiftsstyrelse, Växjö domkapitel och stiftsstyrelse, Karlstads domkapitel och stiftsstyrelse, Härnösands domkapitel och stiftsstyrelse, Luleå domkapitel och stiftsstyrelse, Stockholms stiftsstyrelse.
Linköpings stiftsstyrelse säger nej till den apostoliska nyöversättningen, ja till den niceanska. Uppsala stiftsstyrelse har beslutat att inte ge något remissvar. Linköpings och Stockholms domkapitel har fått anstånd med sina svar.
Sara Sandelin, POSKs representant i Göteborgs stiftsstyrelse reserverade sig mot det nej som Göteborgs stiftsstyrelse svarade. Här är hennes reservation.
Reservation angående Remissyttrande över nyöversättning av trosbekännelserna
Svenska språket är ett språk som är levande och ständigt förändras. Att då använda sig av en text som översattes på 1500-talet och som sedan endast genomgått språklig översyn på enskilda punkter (de större av dessa på 1800-talet) ter sig märkligt. Trosbekännelserna är dessutom de enda gudstjänsttexter som inte används i en nyöversatt form.
När den pastorala bedömningen är ”att värdet av att den gudstjänstfirande församlingen känner igen sig är större än en nyöversättning”, innebär det samtidigt att man för alltid säger nej till förändringar. När skulle den pastorala bedömningen kunna bli någon annan? Hur ska den gudstjänstfirande församlingen någonsin kunna känna igen sig i något nytt? I samband men den pastoral bedömningeen behöver därför fler frågor besvaras. När blir oigenkännligheten av texten så stor att ingen känner igen sig? När slutar människor bekänna för att de inte förstår?
Värt att notera är att enligt kyrkokansliets PM är Svenska kyrkan i stort sett den enda av SKR:s medlemskyrkor som inte använder en nyöversättning av trosbekännelserna (de ortodoxa kyrkorna har nyligen tagit fram ett förslag). SKR:s nyöversättning från 1996 är dessutom förankrad inom den internationella ekumeniken.
Trosbekännelsernas ursprungstexter förenar alla kristna kyrkor. Det är därför en styrka om alla kristna i Sverige kan visa att vi bekänner samma tro genom att använda samma trosbekännelse.
Av ovanstående skäl reserverar jag mig därför mot Stiftsstyrelsens beslut till förmån för Församlingsutskottets förslag enligt nedan.
/Sara Sandelin, POSK
Uppdaterad 2012 03 04
2 kommentarer:
Att präster envisas med att säga "kalken" i nattvardsbönen beror på att det står så i de nattvardsböner som finns i kyrkohandboken. För egen del skulle jag gärna säga "bägare" om vi fick ett gemensamt beslut på att ändra ordalydelsen, men jag tycker inte att präster på eget bevåg ska ändra i en så central text som nattvardens instiftelseord är.
Delvis går det att se en linje i remissvaren:
Teologiskt konservativa remissinstanser är mer för nya översättningar, medan teologiskt liberala vill behålla gamla översättningar.
För mig är det obegripligt att en luthersk kyrka inte vill fira gudstjänst på folkspråket. Sara fångar problematiken väl!
Skicka en kommentar