Tankar efter nomineringsvalet

Igår genomförde Göteborgs stift sitt nomineringsval inför biskopsvalet i mars. Resultatet som ni kanske har sett är att åtta kandidater fick mer än fem procent av elektorernas röster. Det var också en ganska klar skillnad mellan den åttonde och den nionde kandidaten - så det hängde inte på en tråd där.

Kandidaterna är:
Staffan Grenstedt 284 röster
Christina Eriksson 151 röster
Per Eckerdal 147 röster
Lars Hjort 119 röster
Kerstin Hesslefors Persson 113 röster
Michael Persson 86 röster
Jesper Svartvik 85 röster
Ingvar Humlén 62 röster

Nu pratas det och diskuteras det på bloggar, facebook och IRL (in real life, i riktiga livet) om dessa kandidater. Några är förvånade över att en helt okänd kandidat Staffan Grenstedt fått så mycket röster.

Jag vet inte om de nära 300 personer som har röstat på honom håller med om att han är okänd. Han var en av dem som presenterades på stiftets webbsida i förväg, det fanns ett papper att läsa på. Jag gissar att alla de präster som har haft honom som lärare på Johannelunds teologiska institut också känner honom.

Av de åtta som gick vidare är det bara Jesper Svartvik som inte hade presenterats i förväg på webben. Om Jesper Svartvik finns att läsa på wikipedia>>.
Jesper har en gedigen teologisk bakgrund och sitter också i Svenska kyrkan läronämnd.

Av de åtta är det Staffan Grenstedt, Per Eckerdal och Jesper Svartvik som är doktorerade. Michael Persson har erfarenhet av biskopskollegiet när han arbetade för KG Hammar. Då var han med och skrev flera dokument och representerade Svenska kyrkan i många sammanhang.

De övriga fyra har spännande och bra erfarenheter - men jag tror inte att det är nog för att bli en bra biskop. När man blir biskop kommer man att bli en del av biskopskollegiet - tillsammans med de övriga biskoparna skall man skriva dokument, tillföra teologisk kompetens, historia, insikter, bredd och djup som är oerhört väsentlig för att Svenska kyrkan skall kunna fortsätta utvecklas till en kyrka med bredd och djup och där kristna kan växa i sin tro.

Jag tror att vi gör en klok och duktig kyrkherde/kyrkoledare en stor otjänst genom att sätta dem på en biskopsstol när de egentligen borde ha mycket mer med sig i bagaget än att ha lett en stor församling eller varit med i en utredning.

Detta är min högst personliga åsikt - som jag bland annat grundar på erfarenheter av att ha suttit i kyrkomötet i tolv år och träffat biskoparna där. Och ha sett biskopar agera i olika sammanhang.

Jag upprepar vad jag skrev i en tidigare bloggpost när det gäller vad jag vill se av en biskop

Den biskop jag önskar mig skall också vara en klok och vis människa, skall vara beläst och kunnig teologiskt. Skall vara stabil och oantastlig i sitt privata liv och vara socialt kompetent. Vara en person som vågar stå upp för kyrkans värderingar och liv och som vågar synas i media