Nära och Amos

I torsdagens nummer av Kyrkans tidning skriver Brita Häll om tidningen Nära. Andlig sockervadd istället för näring. Brita skriver:

Detta är ett observandum för Svenska kyrkan. Visst finns det folk som vill läsa om spöken bara för att det är spännande. Men i grunden är det två saker som drar: människors rädsla för död­en och sökande efter mening. (…)
Kyrkan behöver inte sitta inne med alla svar. Inte heller ska man ge de svar man tror att andra vill höra. Kyrkan är till exempel – med Bibeln som stöd – negativt inställd till att söka kontakt med andevärlden, och det finns ingen anledning att tumma på detta. Det avgörande är i stället att utgå ifrån de frågor som den här gruppen faktiskt ställer.

Jag tror att Brita Häll har satt huvudet på spiken. Precis så - vi måste möta människors frågor och svara där de är, istället för att ställa oss i ett annat hörne av rummet och skrika ut svar som är irrelevanta för människors frågor.

Om vi då tänker rent konkret så har vi ett sätt att "samtala" med människor och det är genom magasinet AMOS. Enligt AMOS egen utsaga "störst på livsfrågor".

Kan AMOS matcha en produkt som Nära? Kan vi där möta människors frågor om döden, livet och universum? Och kan vi göra det på ett sätt som inte är så luddigt att det gränsar till utslätning? Men ändå inte faller i det andra diket - använda ett så kyrkligt språk eller pekpinnar att den bara appellerar till de som redan kan "språket"?

Jag tror att AMOS kan vara just det här. Ett magasin som möter människors frågor där de befinner sig och som vågar ställa frågor på sin spets. Men då måste vi i församlingarna också våga börja använda oss av AMOS och lyfta in deras frågeställningar inom våra väggar.

I Göteborg delar vi ut AMOS till alla hushåll tre gånger om året. (I Helsingborg delar man ut alla sex numren.) De läsarundersökningar som vi gjort i Göteborg är att människor har sett AMOS, man läser den och uppskattar artiklarna. När jag är ute i andra sammanhang, tex träffar informatörskollegor som inte arbetar inom Svenska kyrkan - så är det inte sällan jag fått höra positiva kommentarer om AMOS.

Den målgrupp som når AMOS - det är en målgrupp som vi sällan ser i våra gudstjänster - tror jag. Det är en målgrupp som är intresserade, som söker och som är positiva - men som inte kanske alltid ser den lokala kyrkan som alternativet, eller som stället där man kan få svaret på de frågor man ställer. Kanske har Brita Häll rätt när hon föreslår följande församlingskvällar:

Rakare och tydligare vore att ordna samtalskvällar med pang-på-rubriker som ”Vart tar vi vägen när vi dör?”, ”Har jag en skyddsängel?” eller ”Är det min döde man jag har bredvid mig?”

Vågar vi ta upp dessa frågor? Vågar vi vara tydliga med att vi tror oss ha ett svar?

På Näras webbsida kan läsarna kommentera och skriva. Där står det om människor som upplever att de får hjälp av andarna, anden i glaset, man ser syner osv. Fullständigt naturligt.

Kanske skall vi också börja tala mycket mer naturligt om det vi ser och upplever i bönen, helande syner eller att vi faktiskt kan tala i tungor. För det där är ju faktiskt något som pågår i Svenska kyrkan! Och då kanske vi skall våga berätta det också, tydligare. I församlingarna och i AMOS.

Jag skrev om AMOS och Nära den 2 mars. Läs här>>