Visar inlägg med etikett änglar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett änglar. Visa alla inlägg

17 okt. 2012

333 Änglarna sjunger i himlen

333 - så många dagar är det kvar till kyrkovalet 15 september 2013.

Ps 333 i psalmboken är Änglarna sjunger i himlen… gör de verkligen de när de tänker på kyrkovalet?

Nje… jag tror inte det.
"Änglarna sjunger i himlen, Halleluja. Glädjen är stor när Guds Ande väcker och styrker vår tro"
"Änglarna sjunger i himlen, Halleluja. Glädjen är stor när vi söker leva som Frälsaren lär"
"Änglarna sjunger i himlen, Halleluja. Glädjen är stor när Guds kärlek bryter igenom hos oss"
"Änglarna sjunger i himlen, Halleluja. Änglarna, sången och glädjen väntar oss hemma hos Gud"
Jag hoppas verkligen att alla förtroendevalda, de som sitter nu och de kommer att väljas nästa år - har den här psalmen inför ögonen och i hjärtat.

333 dagar kvar…


17 okt. 2011

Änglar finns

Från Svenska kyrkans utsända i Brasilien, San Paolo, kommer följande text, lånad med tillåtelse från deras blogg (3 okt)>>

I den lokala katolska kyrkan nere på hörnet vid hotellet verkar gudstjänsten pågå hela tiden. Utanför brusar stadens puls och rytm utan att påverkas eller påverka. I alla fall tycks det så på ytan.

Men när jag tittar lite närmare ser jag att det visst påverkar att gudstjänsten firas därinne i dunkelt. Människor på gatan stannar till, någon gör ett korstecken, andra slinker in en stund. Låter sig liksom pudras lite av det heliga som pågår. Stannar ett tag innan de virvlar vidare ut i staden.

Gudstjänsten följer sin egen rytm. Några stannar vad det verkar hela tiden. Deltar. Där är kvinnor med matkassar på väg hem från affären, män och kvinnor med portföljer på väg hem efter jobbet, eller kanske på väg till ytterligare ett viktigt möte innan dagen är slut.

Det är torsdag eftermiddag och klockan är fem, två världar möts, korsar varandra, påverkar varandra. Eller är det bara staden som låter sig påverkas?

Står kyrkan opåverkad? Bryr sig inte gudstjänsten om vad som händer därute? Eller är det kanske just det den gör, i sin ständiga bön för världen.


Jag slinker också in, kanske är det en passerande ängel i vimlet som ger mig en lätt knuff i ryggen. Väl där låter jag mig omslutas av det heliga utan att eg förstå så mycket av orden. Men riten bär sig själv och jag blir sittande en stund. Varför är det inte så här i min kyrka?

Vad är det dom har här som vi saknar? Svaren kommer smattrande som på ett rad-band i mitt inre, försvararens snabbhet slår till. Avstånd, trafik, tradition, öppenhet eller snarare brist på, lokaliseringen … många och korrekta är dom.

Men jag bestämmer mig för att skjuta undan dom ett tag, vad är det dom har som vi saknar?

Igår var det någon, kan det också ha varit en ängel, som kom en förslag på lösning av kyrkans, dvs vårt, problem.

6by6by6… Tänk om det vore så enkelt. Att 6 personer lockar med sig 6 andra som tar med sig 6 till. Att ge några få i uppgift att inbjuda 6 vänner, stöta på dem tills de faktiskt kommer med till kyrkan. Att i alla fall påminna dessa 6 minst 6 gånger…med max 6 veckor mellan påminnelserna.

Kanske är det så enkelt, kanske är det vi som krånglar till det onödigt mycket. (Som skäms för det vi gör? För det vi erbjuder.) Som ställer oss i vägen för de heliga liksom. Eller romantisera jag nu, vill jag hitta enkla lösningar på svåra problem.

Men frågan kvarstår, vad har dom som vi uppenbarligen saknar?

Jag måste nog ta fram snabbsvaren igen och inse att de spelar roll, att vår kyrka inte ligger så man bara kan slinka in, att vi inte har öppet på det viset pga kriminaliteten, att vi inte har det i oss att slinka in en stund på väg till eller från, att vår tradition ser annorlunda ut.

Men kanske kan vi ändå lära oss något tänker jag och slinker ut igen pudrad av det heliga jag med.

På torget utanför står en man och delar ut kort med änglar på, på söndag är det Mikaelsdagen tänker jag och ler.

Änglar, Guds budbärare, undrar vad just den här budbäraren ville säga, just idag, till mig? Det vet jag inte än, ibland är det svår att förstå ängelska! Jag tror vi behöver öva oss att se och förstå när det heliga liksom talar till oss. Vi är rätt lika Natanael hela bunten, tittar på Gud och säger förvånat: hur kan du känna mig, jag känner ju inte dig.

Men det är inte så lätt att känna igen guds budbärare, det är rätt ovanligt att de kommer som små keruber med vingar på ryggen. Dom är nog mer lika vanligt folk tror jag. I alla fall de vi ser nu, de som ska slåss mot ormen från urtiden sen i slutet behöver nog ha lite mer power!

Men dom vi ser nu är nog mer lika oss än man kan tro. Finns i vardagen, kanske helt ovetande om att dom är budbärare. Dom, eller snarare vi får vara Guds händer och fötter. Och varje gång det sker sker något heligt.

Och du, det verkar som att det är lättare att tala ängelska än att förstå. Konstigt nog. Men de är sällan det heliga är logiskt. Kanske är det lättare att tala, att vara budbäraren, för att då tänker vi inte med huvudet utan med hjärtat, om vi en behöver tänka. Det behöver ju sällan budbäraren!

Lena Brolin

San Paolo

Lena Brolin satt för POSK i kyrkomötet under förra mandatperioden, för Uppsala stift.

7 okt. 2010

Drakar och änglar

Från vår webbplats: Mikael Mogrens krönika från Kyrkans Tidning

När en romsk barnfamilj på en soptipp utanför Paris får sitt hem mosat av en bulldozrar, då är det som om drakar kommit lös. Det råder allvarstid i Europa och på Den heliga Mikaelsdag var det både drakar och änglar i kyrkans läsningar. Änglar betecknar Guds kommunikation och grekiskans ángelos betyder budbärare liksom hebreiskans malák. Tron på Gud som en enda, monoteismen, förstärker uppmärksamheten på Guds förbindelser med tillvaron.

Förbindelser, budbärare, bönesvar, gudsingripanden, Guds utstrålning och sändebud; änglarnas många namn berättar om gudomlig kontakt i människors liv. De som har upplevt änglar brukar beskriva hur någonting helt annat bröt in när allt hopp var ute. Det verkade vara slut men det blev en fortsättning, ofta med stor dramatik. Olycksfall, sjukdomar och allvarliga konflikter brukar utlösa livets och dödens dramatik.

När man drabbas kan det vara övermäktigt och Matteusevangeliet tröstar: Varje individ, varje litet barn, har änglar i himlen som ser Guds ansikte. Det är ett sätt att ge ord åt de gudomliga förbindelser som ingen människa lever förutan.

Det är inte underligt om förbindelser med det gudomliga aktiverar motkrafter. Förtryckare härskar ofta genom löften om stabilitet och tar gärna åt sig äran för både husfrid och landsfred. I synnerhet Uppenbarelseboken berättar om drakarnas härjningar. Varenda mening är så laddad med fasa att det liknar en lång feberdröm. Till slut övergår Uppenbarelseboken i harmoni, men det är mycket elände innan dess.

Den teologiska bakgrunden är att korset fungerade som en murbräcka när Kristus öppnade mellan Gud och skapelsen: Den öppningen förblir, men det är lätt att sluta att se den. Då blir man förledd, står det i Matteusevangeliet.

Barn blir föraktade och man kan inte lita på någon eller något, inte ens handen eller ögat, enligt Matteus. Den heliga Mikaels text från Uppenbarelseboken har fyra namn på destruktionen: den stora draken, ormen från urtiden, Djävul och Satan. Det är olika sätt att med ord ge form åt det som förstör.

I en fransk stad blev jag visad ett medeltida bibliotek. På en vägg hängde ett jätteben. I hundratals år gällde det för att komma från en drake. I början av 1900-talet klargjorde forskare att det var ett dinosaurieben. I områden där ingen inlandsis skrapat marken hittar man urtida skelettdelar och många menar att där uppstod de första berättelserna om drakar.

När människor lät sina värsta fantasier ta form kring efterlämnade benrester placerade de sin skräck utanför sig själva och gjorde den sannolikt mer hanterbar. Särskilt barn är mästare på att hitta former för det skrämmande.

I vår församling i Uppsala brukar vi annonsera att barnen kan ta med sina dinosaurier till kyrkan på den helige Mikaels dag. Då fylls kyrkan med små dinosaurieexperter som bär på plastdinosar i olika storlekar. Ett år blev jag tillrättavisad för att jag inte visste att det jag kallade dinosaurie mer precist var en Tyrannus Rex. De kan sin sak.

I den allvarstid som råder i Europa får vi inte glömma att destruktionen kan gräva sig djupt ner i människan men att dess kraft är begränsad. Gud är ingen förhistorisk Tyrannus Rex utan söker kommunikation med varje varelse.

Mikael Mogren

undervisar vid Faculté de Théologie Protestante, Paris
Änglarna

Texterna från Den helige Mikaels dag.
Daniel 10:15-19
Uppenbarelseboken 12:7-12
Matteusevangeliet 18:7-10

https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjohMfphxRPp5eYkN-w776QoifvVs-tOH3KWRT-Ljx7cNLPqBfWqRKexp-EYDjI07rahyXJ_njournUunmDaPRMDexvZBqf4EirOx_nWAiryh094INorSCFuv-90GEYijqUG_Bl7ndQwVc/s400/skydds%C3%A4ngel.jpg