22 aug. 2012

Frimodig svarar inte på frågorna

I det förra blogginlägget ställde Mats Rimborg en del frågor till Frimodig kyrka hur de tänker sig att lösa ämbetsfrågan.

Så här skriver Frimodig i sin valplattform 2009
Svenska kyrkan är djupt splittrad av ämbetsfrågan som många, både inom och utom kyrkan, upplever som en av de mest tjatiga och förödande debatterna i den svenska kristenhetens historia. Vill man få slut på bråket kan man inte fortsätta att höja ton­läget. Kyrkans strävan måste vara att nå försoning även här. FRIMODIG KYRKA menar att mer arbete skall läggas på att finna konstruktiva lösningar som värnar om alla inblandade. FRIMODIG KYRKA vill att kyrkan aktivt och intensivt skall arbeta för försoning i ämbetsfrågan och att personer med olika hållning i sakfrågan skall behandlas lika vid t.ex. tjänstetillsättningar.
Frågorna som då Mats Rimborg ställde till Frimodig kyrka var:
I er valplattform 2009 skrev ni att Frimodig kyrka vill att Svenska kyrkan aktivt och intensivt ska arbeta för försoning i ämbetsfrågan, att personer med olika hållning i sakfrågan behandlas lika vid till exempel tjänstetillsättningar, och att mer arbete ska läggas på att finna konstruktiva lösningar som värnar om alla inblandade. Vad betyder det egentligen?

Ska vi återigen prästviga män som inte fullt ut vill tjänstgöra tillsammans med kvinnliga kollegor? Ska vi återigen tillsätta kyrkoherdar som inte vill ta emot nattvarden av sina kvinnliga komministrar? Ska vi återigen få biskopar som inte viger kvinnor till prästämbetet, om någon sådan lyckas bli vald?

Hur tänker ni er att de konstruktiva lösningar som ni förespråkar ska se ut? Det måste väl finnas något som gör det troligt att de två uppfattningarna skulle kunna samexistera, trots att det har misslyckats tidigare. Finns det några exempel från andra samfund där man har öppnat prästämbetet för kvinnor på att man har lyckats värna om alla inblandade? Någonstans där inte de allmänpolitiska partierna styr kyrkan, kanske.

Flera kommentatorer till Dags blogg förespråkar ”ett återtåg till de gamla lärorna”, för att citera en av dem. Hur tänker Frimodig kyrka få dem att respektera den andra uppfattningen? Och hur ska ni få alla vanliga församlingsbor som tycker att diakoner, präster och biskopar av båda könen är en självklarhet att gå med på att plötsligt är det inte det längre?

På sin blogg skriver Frimodig kyrka genom Anna Sophia Bonde:
Det är ett faktum att en stor del av den andliga förnyelsen som vi får åtnjuta i Svenska kyrkan har sin hemvist i ”sådana kretsar”. Jag kan t ex inte själv förneka att jag fått mycket bra och näringsrik andlig spis på Laurentiistiftelsen i Lund. Somliga drar därav slutsatsen att om det är där Anden är så har kvinnoprästmotståndarna rätt i sitt motstånd.
Själv menar jag att det nog inte är i själva ”motståndet” det sitter, men att man i dessa kretsar, just på grund av sin bristande pragmatism, tvingats genomgå en del andliga övningar som fungerat fostrande: det har vuxit fram en kultur där man värdesatt andlig mognad och växt – på ett mycket mer medvetet och allvarligt sinnat sätt än i ”mainstream”-kyrkan, som ofta varit aningslös, som inte förstått vikten av att fostra lärjungar (inte bara ackumulera medlemmar), vikten av att leda människor till en djupare tro än de i dagsläget har. För mitt vidkommande är detta argument nog för att Svenska kyrkan behöver dessa kretsar, hur självgoda och otidsenliga de än kan te sig.
(…)
I en avhandling om svenskkyrkligt kvinnoprästmotstånd kan förstås sådana frågor vara relevanta men i verkligheten, där ju Rimborg säger sig vilja vistas, kan väl de som har juridiken på sin sida kosta på sig viss god vilja – inte att ändra ordningen men att, om det är möjligt, inom denna tillåta viss mångfald. Det är intressant att Svenska kyrkan överlag, som alltid talar så varmt om mångfald, de facto bara gillar mångfald av en viss, bestämd sort. Att kvinnoprästmotståndarna ska ta över Svenska kyrkan är väl ungefär lika sannolikt som att Pussy Riot ska ta över efter Putin.
Jag kan inte se att frågorna är besvarade. Däremot verkar det som om Bonde säger att de som bor på Laurentiistiftelsen är mer "kristna" än andra för där finns Anden. Eller läser jag fel nu?

Bonde tror inte att kvinnoprästmotståndarna skulle ta över Svenska kyrkan. Och det är väl ingen som har påstått. Och ingen hos oss har heller sagt att de som inte godkänner eller erkänner prästvigda kvinnor ska köras ut ur Svenska kyrkan.

Men det POSK vill ha svar på är hur Frimodig tänker sig, rent praktiskt, lösa samexisterandet av de två uppfattningarna (för och emot prästvigda kvinnor) om män som inte erkänner prästvigda kvinnor ska få bli kyrkoherdar eller män som inte erkänner prästvigda kvinnor skulle ha en kvinnlig biskop. Hur ska en försoning se ut? Vad är en konstruktiv lösning på problemet?

Sen är det här inte en fråga som POSK vill hålla på att diskutera. Vi anser att frågorna är avklarade. Vi har skrivit om detta i vår Vision och program.

Så om vi, efter att ha fått svar, kan lämna detta bakom oss så vore det bra. Då kan vi, både POSK och eventuellt Frimodig, koncentrera oss på att låta kyrkan styras av kyrkans folk istället för partier. Då kan vi koncentrera oss på kyrkans verkliga uppgift; Att bygga levande församlingar som firar gudstjänst och bedriver undervisning, mission och diakoni.

24 kommentarer:

Anonym sa...

Första steget i en process kunde vara att låta bli att köra med argument av typen "might is right" som ni gör i dessa frågor när ni hela tiden snoppar av samtalet med att "frågan är avgjord". Att inse att frågan inte är löst är en förutsättning för ett samtal om detta.
Att påstå att historien bakom besluten inte är relevanta är verklighetsfrånvänt och föga konstruktivt. Som om man kunde lösa spänningen mellan indianer och immigranter utan att bry sig om histoirien!

Anonym sa...

Till saken hör att frågan avgjordes redan 1957, men det beslutet respekterades inte av makten så frågan kom upp igen. Varför talar ni inte om det? Utan statens tryck och (S) hade det inte blivit någon reform. Människorna på 1950-tlet borde respekterat det demokratiskt fattade beslutet 1957!

Carina Etander Rimborg sa...

Anonym!
Nu är beslutet fattat. På 50-talet. Så oavsett vad du tycker om det så är det så det ser ut just nu.

Frågan som varken du, anonym, eller någon annan försöker svara på, är ju hur Frimodig kyrka rent praktiskt har tänkt sig att försoningen ska genomföras eller hur den konstruktiva lösningen ser ut!

Ge gärna konkreta exempel på detta. Jag gissar att det inte bara är jag som är intresserad av att veta.

När vi har sett dessa exempel så kanske frågan kan diskuteras på ett annat och mer konkret plan.

Mats Rimborg sa...

I diskussionen på Dags blogg ägnade jag ganska stor ansträngning åt att klargöra POSKs hållning i ämbetsfrågan, den som jag nu även redovisat här på vår blogg. Efter att ha gjort det fick jag ett (möjligen ironiskt, men ändå) tack för att jag klart och rejält beskrivit mina och POSKs positioner. Då tyckte jag det var dags att vända på steken, och ställde därför frågorna om hur Frimodig kyrka tänker sig framtiden, de som nu också publicerats av oss själva.

Vi har bett att Frimodig kyrka ska berätta hur ämbetsfrågan ska lösas om de får bestämma. Frimodig kyrka är en nomineringsgrupp som säger sig representera två hedervärda uppfattningar i denna fråga, och vi i POSK vet att det inte är så lätt. Men vi såg fram emot att få veta vad ”konstruktiva lösningar som värnar om alla inblandade” egentligen betyder. Hur ska de se ut i praktiken? Det tycker vi är en rimlig fråga att ställa.

Faktum är att det nu står uppenbart att kejsaren är naken. Frimodig kyrka har inte en susning om hur det som de önskar ska hända ska gå till. Därför ger de inte några raka svar, utan kommer bara med undanglidningar.

Om Frimodig kyrka vill förbli ”en liten obskyr nomineringsgrupp”, som Anna Sophia Bonde själv så träffsäkert beskriver den, så inte mig emot. Att försöka hålla liv i redan avgjorda frågor är nog rentav ett bra sätt att åstadkomma det. I POSK föredrar vi att vara med och bygga den kyrka som Sverige behöver, och se till att den finns där den behövs.

Carolina sa...

Carina,

Tänkte på en sak i det som du citerar från Anna Sophia Bonde och i det du, lite tillspetsat kanske (?) frågar: "Däremot verkar det som om Bonde säger att de som bor på Laurentiistiftelsen är mer "kristna" än andra för där finns Anden."

Jag ser inte att det är det hon säger, och jag har ingen erfarenhet från Laurentiistiftelsen. Jag vill heller inte uttrycka mig om var Anden befinner sig, eller Kristus, tänker mig att de är överallt - men vad man längtar efter som vuxen och troende är ju platser, människor, församlingar som delar den tron: Kristus Är Här. På riktigt då, i verkligheten, och det är skillnaden mellan Liv och Död.

Min relativt korta erfarenhet av kyrklig verksamhet - och jag kom till kyrkan helt grön - saknade kunskap om kyrkliga konstellationer, om vem som stod för vad - sökte i all enkelhet ett hem för min gryende kristna tro. Och, ja, även om jag inte delar högkyrklighetens inställning i ämbetsfrågan så var det så för mig: det är där jag finner stöd för min tro och längtan efter mera Kristus i mitt liv. Det vill säga. Jag finner Bloggardag mer uppbygglig än säg Vinge-Långström, läser hellre SPT än Kyrkans tidning. Detta sagt, jag tror att mångfalden inom kyrkan är till godo. Och att Svenska kyrkan går miste om något värdefullt om man konsekvent rotar ut de som inte tror som majoriteten i frågor om ämbete och äktenskap. Har verkligen inte något svar på det som frågan gäller - hur man rent praktiskt löser det - men hoppas att det går att finna en sådan väg.

Gustaf Bengtsson sa...

Är jag naiv när jag inte förstår varför vissa upplever det som ett problem att prästviga män med annan ämbetssyn? Är dessa människor så osäkra på sin egen prästkallelse att de måste ha statliga lagar eller kyrkoordning och vigselförbud i ryggen för att känna sig trygga? Jag kan bara inte förstå det!!

Och vad gäller kyrkoherdar så är inte alla dessa män lämpade som chefer, det är jag övertygad om, men de som är det (och som kan hantera en situation med både manliga och kvinnliga kollegor på ett sätt där alla kan fungera i sin prästkallelse) bör väl inte hindras av en sådan princip. Jag tror vi förlorar många utmärkta ledare i vår kyrka på detta sätt. Och det är tragiskt.

Och biskopar. Jag har hört talas om flying bishops i England. Varför skulle inte ett sådant system kunna fungera? Eller varför inte kalla in en biskop från ett annat stift för de prästvigningar som inte kan göras. Det funkar ju att göra i vigselfrågan (äktenskapet alltså).

Javisst kanske det är få som har denna åsikt jämfört med väckelserörelserna på 1800-talet men principen tycker jag är samma. Istället för att välkomna och hitta kompromisser så kör man ut dem som inte kan rätta in sig helt i den politiskt styrda kyrkan. Jag vet att ingen körs ut rent konkret från kyrkan, man blir inte utesluten. Men om kyrkan så tydligt säger att du är inget värd så är det väl klar att man inte känner sig välkommen och blir sorgsen.

Anonym sa...

Debatten både här och på Dagblogg är intressant, eftersom det visar sig att somliga argument ur historien anses riktiga, så kan Rimborg hävda att det var nödvändigt att avskaffa samvetsklausulen. Hur vet han det? Vid det laget hade biskopskandidater från minoritetssidan blivit uppenbart förbigångna vid upprepade tillfällen (GA Danell, PO Sjögren, Marltling etc.). Vari nödvändigheten i avskaffandet av samvetsklausulen består i relation till att den var en del av och en förutsättning för att kyrkomötet skulle omvandla sitt "nej" fråpn 1957 till ett "OK" 1958 tarvar en utförlig analys och förklaring. Att (S) och statsmakten ansåg det nödvändigt vet jag, men ur ett kyrkligt perspektiv? Staten kan ju knappast anses vara POSKs auktoritet i teologiska frågor, så sluta luta er mot dem och förklara varför beslutet var rätt trots att det kom från (S)taten!
Till problematiken tror jag hör ett drag i det svenska deomkratiska tänkandet. Någon har beskrivit samhällsklimatet i Sverige som att vi har åsiktsfrihet för en åsikt i taget. Om man jämför Sverige med andra länder så tror och tänker ofta svensken att oppositionen mot beslut per definition är överflödigt efter ett beslut. Man arbetade medvetet för att eliminera minoriteten från 1958 i Svenska kyrkan och det är i ljuset av samhällsutvecklingen i övrigt logiskt, men vill verkligen POSK vara med på det tåget?
Det har under lång tid varit omöjligt att föra debatten i sakfrågan i Svenska kykan för vi "kan inte ifrågasätta dem vi vigt" (jag tror jag har hört KG Hammar formulera sig så). Nu har det t.o.m. blivit omöjligt att debattera det sätt på vilket beslutet togs och det sunkiga sätt som Svenska kyrkan hanterat minoriteten efter beslutetm ty alla gömmer sig bakom "beslutet är fattat".
Det behövs en sannings och försnoningskommission i Svenska kyrkan. Man måste våga ta debatten, föra samtalet och motivera varför eventuella problem på 1970-talet som anses försvara samvetsklausulens avskaffande ska hindra unga män idag! Det är för övrigt ännu ett argument ur historien som är tillåtet (då det gynnar status quo).
Diskussionen har visat POSKs inställning, man är mer mån om att finnas med i majoritetens fina rum än ta frågan på allvar. Man avvissar motsidans argument från kyrkohistorien medan man använder egna dito.
Det finns gott om exempel på att motståndare till ämbetsreformen och kvinnor som präster fungerar väl tillsammans i en och samma församling, men detta upphör i regel om saken uppmärksammas då det politiskt korrekta trycket är så stort i vår kyrka. Därför får du inga konkreta exempel ty jag vill inte bidra till det destruktiva i systemet.
Hur ska det gå till. Ja kanske så här:
Börja med att prestigelöst samtala om sakfrågan, vilka är de teologiska och jyrkliga argumenten för och emot ämbetsreformen. Möjligen kommer vi fram till att det finns en enda hedervärd uppfattning, men mer sannolikt att det finns två. Om vi skulle konstatera att de teologiska argumenten inte är av tvingande art kan vi fundera vidare över om vi behöver ha så hårda handskar i en fråga som inte var så enkel trots allt. Sedan följer vi händelseförloppet och ser var det gick snett. Det är inte enkelt och går inte om inte viljan infinner sig, men med Guds hjälp, ödmjukhet och god vilja så går det!
Återigen är detta en enskild uppfattning inte FK.

Carina Etander Rimborg sa...

Carolina!
Det är riktigt - det var en tillspetsad kommentar.

Jag håller i princip med dig i ditt resonemang. Det gäller att hitta sammanhang där man känner att man får växt och näring för sin kristna tro. Men växtplatserna kan finnas på olika platser och ser olika ut. Det var väl egentligen min poäng.

Gustaf!
Problemet blir när människor inte erkänner kvinnor som är prästvigda och därmed inte heller de prästerliga handlingar de utför. Är det "riktig" nattvard när en kvinna celebrerar? Är dopet giltigt när en kvinna genomfört det?
Det är ett av problemen.

Om det är flygande biskopar som är Frimodigs lösning - låt oss höra dem säga det då. Eller ska vi ha vissa församlingar som bara tillåter manliga präster och inget annat, så kallade reservat? Vissa stift med bara manliga präster och biskop? Hur tänker sig Frimodig kyrka lösa frågan?

När det gäller lämpligheten som kyrkoherdar så hänger det inte på könet. Jag håller helt med dig om att det finns alldeles för många olämpliga kyrkoherdar (av båda könen), personer som är utmärkta präster och förkunnare. Men som inte passar som kyrkoherdar.

Om vi pratar om manliga präster som inte erkänner prästvigda kvinnor, men kan godkänna deras kyrkliga handlingar, då kanske det kan fungera. Men om vi pratar om manliga präster som inte erkänner prästvigda kvinnor och inte heller deras kyrkliga handlingar - då blir det ett mycket större problem.

Anonym!
Tala prestigelöst om frågan säger du…
Tja, jag vet inte. Jag tycker kanske att den här debatten på bloggarna visar att debatten är långt ifrån prestigelös.

Jag tycker det mest har handlat om att försöka sätta etiketter på folk, nomineringsgrupper, händelser och placera alla i vissa hörn.

Jag skulle önska att vi istället kunde koncentrera oss på kyrkans uppgift. Fira gudstjänster, undervisa och utöva diakoni och mission.

Anonym sa...

Jo, men ser du Carina så länge som POSK resonerar som ni gör i frågan så nekas somliga att vara med i Svenska kyrkans arbete med att fira gudstjänster, undervisa, utöva diakoni och mission, men det får tydligen bara ske på politiskt korrekta villkor?

Carina Etander Rimborg sa...

Ursäkta mig, Anonym! Men på vilket sätt är det somliga som nekas gudstjänster, undervisning, diakoni och mission? Det får du nog förklara för mig - för det förstår inte jag!

Anonym sa...

Så du menar att de som inte har insett det gudomliga i 1958 års beslut och därmed hindras från prästvigning och inte kan bli kyrkoherdar eller biskopar, eller som för sitt samvetes skull inte kan ta del av gudstjänster med kvinnor som präster har exakt samma möjligheter som alla andra att utföra Svenska kyrkans uppdrag??????????????

Carina Etander Rimborg sa...

Jamen, snälla Anonym…

Menar du att man måste vara präst eller biskop för att kunna gå på gudstjänst?

Menar du att det är kvinnliga präster i alla kyrkor varje söndag - så att det inte finns en chans att gå på gudstjänst med en manlig präst, om det är viktigt för dig?

Sist jag tittade i predikoturerna så var det fullt med olika typer av gudstjänster, med både manliga och kvinnliga präster!

Men tydligen så duger inte ens de manliga prästerna då?



Anonym sa...

Vem har skrivit att det inte finns gudstjänster? Min fråga var om du menar att dessa människor somhar sitt samvete bundet vid Guds ord i denna fråga har samma möjligheter att verka i Svenska kyrkan?
Varför ska dessa krafter inte tas till vara?

Carina Etander Rimborg sa...

Anonym
Jag har kanske missuppfattat dig och vi talar förbi varandra.

Du skriver "dessa människor som har sitt samvete bundet vid Guds ord i denna fråga"… och med detta så har väl vi kommit till pudelns kärna.

Även de som accepterar prästvigda kvinnor och biskopar har sitt samvete bundet vid Guds ord.

Kom med konkreta förslag på hur alla ska kunna tas till vara - så kan diskussionen fortsätta. Både praktiskt och teologiskt.

Anonym sa...

Ja, till att börja med kunde dessa sluta betraktas som något katten släpat in, sedan kunde man återinföra samvetsklausulen osv.
Det går inte att samtala om frågan om utgångspunkten är "frågan är avgjord"! Frågan tarvar en lösning, såret varar bara mer ju mer maktspråk som tas till. POSK borde kunna avvika från (S) och (C) i detta hänseende, men överraskar verkligen negativt på senare tid!

Mats Rimborg sa...

I avvaktan på ett eventuellt svar från Frimodig kyrka har Gustaf Bengtsson och Anonym klockan 07.06 lämnat ett par förslag. Gustaf tycker att vi kunde börja prästviga motståndare till ämbetsreformen igen, och hantera följderna. Anonym påpekar att vissa motståndare till ämbetsreformen fungerar väl tillsammans med kvinnor som präster i samma församling, och föreslår att vi ska tala prestigelöst om sakfrågan, följa händelseförloppet och se var det gick snett, och sedan göra på något annat sätt (förmodar jag).

Den enkla invändningen mot dessa förslag är att det är för sent. Det kunde kanske ha fungerat för några decennier sedan, om viljan och förmågan till samexistens hade varit större från båda sidor, men positionerna blev alltför tidigt alldeles för låsta. Från början var det motståndarna som genom sitt 17-punktsprogram utsatte de första prästvigda kvinnorna för hård press. En kyrkoherde som fick en kvinnlig präst i församlingen skulle inte kunna tilldela henne prästerliga uppgifter och inte upplåta kyrkan för gudstjänst i vilken hon skulle utföra prästerliga uppgifter. Så småningom svängde maktbalansen och nu är det motståndarna som är utsatta för repressalier.

Church of England, som öppnade prästämbetet för kvinnor 1993 har provat en modell med så kallade Flying Bishops (egentligen provincial episcopal visitor, PEV), men det är ett system som knakar i fogarna. Det är inte alls säkert att det kommer att behållas om biskopsämbetet också öppnas för kvinnor, och det var nära ett sådant beslut för några veckor sedan, men det sköts upp. Det tog 25 år i Sverige innan samvetsklausulen upphävdes, och det finns nog anledning att misstänka att den engelska kyrkan kommer att genomgå en motsvarande utveckling inom samma tidsrymd.

Samtidigt vore det naturligtvis utmärkt om det på något sätt gick att lösa alla problem på ett invändningsfritt sätt, men det är rimligt att de som går till val på en sådan linje också gör troligt att den är realistisk. Det finns ingen som hindrar någon från att sätta sig ner och prata med andra med motsatt ståndpunkt, sådana samtal har förekommit i över femtio år nu och pågår säkert fortfarande. Kanske hemma hos Dag Sandahl över frukostbordet. Att de fortfarande är fruktlösa gör att jag inte tycker att Frimodig kyrkas valplattform 2009 är trovärdig i det här avseendet, och det ska bli intressant att se vad som kommer att stå i den för 2013.

Anonym sa...

Så POSKs hållning går att sammanfatta med två satser: "frågan är avgjord" och "det är för sent att ändra".
Och alternativet till det är att lösa frågan "på ett invändningsfritt sätt". Hur många av POSKs förslag är "invändningsfria"?
VOn oben-attityd så det skriker om det!

Carina Etander Rimborg sa...

Bästa Anonym!

Om du, istället för att berätta var POSK tycker och är, berättar hur Frimodig kyrka tänker genomföra försoning i frågan samt vilka konstruktiva lösningar ni har på lager, så vore det mycket mer intressant.
Då kan vi börja diskutera. Konkret.

Annars tycker jag personligen att den här diskussionen har nått vägs ände.

Ni andra får fortsätta argumentera och diskutera om ni vill.

Anonym sa...

Visst, jag ska inte förlänga, men jag kan inte minnas att den kristna etiken lär oss att det är för sent att göra rätt, det handlar om huruvida POSK vill agera stödtrupper åt (S) och (C) eller om man vill härbärgera det teologiska och kyrkliga samtalet. (Såg nånstans att sossarna berömmer er för er politiska insikt md anledning av det ni skrivit på senare tid).
Om inte POSK vill vara med i det kyrkliga samtalet utan hemfaller åte den politiska retoriken "frågan är avgjord" och "det är för sent" så uteblir samtalet.
Jag har förslagit att man inte ska utelämna historien i samtalet, vilket ni avfärdar och sedan så säger ni att samtalet nått vägs ände, tacka för det!

Carina Etander Rimborg sa...

Bästa Anonym!

Frågan handlade om hur Frimodig kyrka vill genomföra försoning i ämbetsfrågan och vilka konstruktiva lösningar de har.

Det enda förslag jag uppfattat hos dig, Anonym, är att samvetsklausulen skall återinföras.

Men ingen förklaring till varför just detta förslag innebär försoning eller konstruktiv lösning.

Vi i POSK och jag här på bloggen, härbärgerar gärna ett teologiskt samtal. Men när samtalet går runt, runt i samma hjulspår, när det inte blir ett gott samtal om teologi eller ett sätt att försöka lösa frågan - då känns det inte värdefullt att försöka fortsätta samtalet, tycker jag.

Historien har vi givetvis alltid med oss, den kan man inte komma ifrån. Alla besluten också. Och givetvis är det aldrig försent att ändra. Ett beslut kan alltid förändras.

Men låt då frågan handla om de konstruktiva lösningarna, låt då frågan handla om hur vi kommer till en försoning.

Att bara hålla på, i en allt mer tråkig ton, bolla samma argument fram och tillbaka för ju inte sakfrågan framåt. Tycker jag.

POSK kan ju inte, utan att veta vilka konstruktiva lösningar Frimodig syftar på eller hur en försoning ska komma till stånd, förhålla sig till detta eller säga att det är bra eller dåliga förslag som man kan ställa sig bakom eller inte.

Och om det är (S) och (C), med sin partipolitik, som är problemet så är det väl dem vi istället borde argumentera emot? Partipolitiken är det ju ingen av oss som vill ha i Svenska kyrkan.

Det vi säger i vårt program är:

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom, och förutsätter att alla är beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos alla som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK har idéer för framtiden och vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.

För POSK är det en självklarhet att det finns diakoner, präster och biskopar av båda könen i Svenska kyrkan. POSK är emot särbehandling på grund av kön, såväl när det gäller anställda och förtroendevalda som övriga frivilliga i Svenska kyrkan.

Anonym sa...

Der börjar ju bli lite löjligt det här. Om POSKs hållning är att frågan r avgjord så borde ni inte vara intresserade av att samtala, ni har kommit till en politisk lösning på ett teologiskt problem och partierna jublar.
Sedan försöker ni dessutom göra gällande att Fk inte vill samtal för att svaren inte behagar er poltiska lösning på frågan.
Varför behövs POSK?

Mats Rimborg sa...

Politik är det möjligas konst, och det gäller även kyrkopolitik. Att tro att man kan vrida klockan 30-50 år tillbaka i tiden i den här frågan när ungefär hälften av alla Svenska kyrkans präster är kvinnor är knappast realistiskt. Men om man påstår det så bör man också ha någon idé om hur det ska gå till, och hur man ska undvika att kyrkan hamnar i samma uppslitande konflikt som förra gången man försökte. Frimodig kyrka saknar sådana idéer. Därför är deras nuvarande handlingsprogram inte trovärdigt i det här avseendet.

POSK behövs nu liksom tidigare för att de som inte är samhällspolitiskt engagerade ska kunna vara med och ta ansvar i Svenska kyrkans demokratiskt utsedda organ. I vår Vision och program inför kyrkovalet 2013 beskriver vi vår gemensamma ideologi och vad vi vill göra. Vi tror att det är precis vad Svenska kyrkan behöver. Det finns numera även andra alternativ, men vi tycker våra kandidater och vårt program och är det allra bästa.

Anonym sa...

Ert sätt att skriva bekräftar tydligt den förändring som POSK genomgått, nu är det makt och röster som gäller. Det är inte fråga om teologi utan om "gemensam ideologi".
Det handlar inte om att kyrkan till sitt esse ska vara ett utan om att "demokratiskt fattade beslut ska respekteras" även om det drabbar dem som redan ligger.
Det handlar inte om att följa en övertygelse i kristen kärlek utan pragmatik på politikens villkor. Kort sagt POSK har politiserats till men för det kyrkliga samtalet och för den kristna enheten.
Sorgligt...

Jan-Anders Ekelund sa...

På Frimodig kyrkas blogg finns sedan igår följande replik till POSK.
www.frimodigkyrka.se/blogg/2012/08/28/replik-till-posk/