Hur tänker sig Frimodig kyrka lösa detta?

Efter en längre diskussion på Dag Sandahls blogg har Mats Rimborg (styrelseledamot i POSKs riksstyrelse) sammanfattat diskussionen och avslutar med att ställa några frågor till Frimodig kyrka och deras hållning i ämbetsfrågan.

Ämbets- och äktenskapsfrågorna avgjorda

Ämbetsfrågan och äktenskapsfrågan är avgjorda – vänd blad och gå vidare. Så kan man sammanfatta POSKs uppfattning i två ärenden som har vållat mycket strid inom Svenska kyrkan. I vårt program skriver vi att det är en självklarhet att det finns diakoner, präster och biskopar av båda könen i Svenska kyrkan.

POSK menar dessutom att Svenska kyrkan med sin lutherska äktenskapssyn kan rymma två olika uppfattningar i vigselfrågan utan att dessa blir kyrkoskiljande och anser att det beslut som har fattats av kyrkomötet 2009 ska stå fast. Det innebär dels att det är möjligt att ingå äktenskap mellan personer med samma kön genom vigsel i kyrkan, men också att ingen enskild präst har skyldighet att förrätta sådan vigsel.

Att POSK nu tydligt ställer sig bakom de beslut som Svenska kyrkan har fattat i dessa frågor har under den senaste tiden kritiserats häftigt av Dag Sandahl, Frimodig kyrka, på hans blogg, där han bland annat har skrivit:

Teologi är en avskriven syssla i POSK:s sammanhang, moralteologi än mer avskriven. Inför skeenden som format Svenska kyrkan blundar man - och tänker sig skapa framtid! Det är en tragisk men logisk utveckling för POSK som fordomdags faktiskt kunde hålla en egen profil men som i programmakandet vände ner sig och blev lojalt. Som de andra, fast partipolitiskt obundna. Men om det är samma kyrkopolitik som levereras så är det väl skit samma vilka man röstar på - eller ens skit samma att rösta i kyrkovalet?

Här följer de viktigaste argumenten för POSKs linje.

Ämbetsfrågan
Med avgjord menar vi helt enkelt att frågan om prästämbetet i Svenska kyrkan ska vara öppet för kvinnor är avgjord. Alla som är vigda till biskop, präst eller diakon sedan 1959 har redan från början vetat att det förhåller sig så. Nu finns inte längre några präster kvar i aktiv tjänst som kan hävda att de har hörsammat kyrkans kallelse utan att veta att de förr eller senare skulle komma att möta prästvigda kvinnliga kollegor. Att förneka resultatet av att Svenska kyrkan i över 50 år har kallat både kvinnor och män till prästämbetet är verklighetsfrånvänt.

Det handlar alltså inte om två jämbördiga uppfattningar inom Svenska kyrkan, eftersom det inte råder någon tvekan om vilken ordning som gäller. Problemet med att fortsätta underhålla denna segdragna diskussion är att den hindrar oss från att utföra kyrkans egentliga uppgift, att vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus. Det vill POSK göra i stället för att underblåsa en segdragen konflikt.

Man kan vara kritisk mot det sätt på vilket beslutet 1958 fattades utan att tvivla på att det i sak var rätt beslut. Även om det inte var det spelar det inte längre någon roll, för vi måste leva med följderna av det, och var det fel så får vi lita på att det också är inneslutet i förlåtelsen.

Ämbetsfrågan eskalerade och ur det utvecklades en fråga som handlade om det verkligen var nattvard när en kvinna celebrerade. En del gammalkyrkliga menade att det var det verkligen, men de gick ändå inte till nattvard när en kvinna celebrerade, för att kvinnorna var olydiga mot Guds ord. Andra, några högkyrkliga, påstod att det inte var ”riktig nattvard” (konstigt egentligen, andra med den ämbetssynen, till exempel en del katoliker, menar nog att kvinnorna är präster och därmed är det nattvard, det blir synligt i debatterna kring hur man ska hantera de kvinnor som vigts av katolska biskopar).

Men några i Sverige hävdade att det inte var nattvard. Då uppstod en kris i det som handlar om kyrkans absoluta centrum - och där kan vi ha lite olika syn på hur liturgin ska utformas etcetera men inte huruvida vi verkligen tar emot Jesus Kristus själv i bröd och vin.

Det smittade alltså av sig till alldeles vanliga församlingsbor som inte visste om de tog emot nattvard eller ej! Dessutom blev det märkligt att det vi beskriver som konstituerande för kyrkan och där vår gemenskap manifesteras, inte kunde delas av till exempel en chef (kyrkoherde/prost som var motståndare) och hans komminister (en kvinna).

Alltså: även om vi måste konstatera att inte hela Kyrkan delar måltidsgemenskap måste åtminstone vi i samma del av kyrkan kunna göra det.

När man inte kommer överens om ämbetsfrågan kan det leda till ohållbara konsekvenser, och det var vad som hände i Svenska kyrkan. Är en prästvigd kvinna präst? Är en biskopsvigd kvinna biskop? Är en man som prästvigts av en kvinnlig biskop präst? Är den nattvard som firas av prästvigda kvinnor en riktig nattvard? Är den nattvard som firas av män som prästvigts av en kvinnlig biskop en riktig nattvard?

Till detta kom försök att hålla vissa kyrkorum ”rena”, det vill säga inga prästvigda kvinnor fick leda gudstjänster eller predika där, som om det vore någon slags smittsam sjukdom de bar på. Alla dessa ifrågasättanden, av varandra och av sakramenten, ger ämbetsfrågan en sprängkraft som är av ett helt annat slag än äktenskapsfrågan. Den påverkar inte bara ämbetsbärarna själva och deras relationer till varandra utan även församlingsborna.

Äktenskapsfrågan
Ingen ifrågasätter däremot ett äktenskap ingånget mellan en man och en kvinna på grund av en utvidgad äktenskapssyn, det enda som händer är att inte alla präster vill viga alla par, och det är inte ens något nytt. Vissa präster vägrar viga frånskilda och vi har inte haft vigselplikt för Svenska kyrkans präster sedan 1976. Sedan dess har det varit frivilligt, och kring det har det inte varit någon problematik. Vilka homosexuella skulle vilja bli vigda av en präst som menar att äktenskap mellan personer med samma kön är fel?

Eftersom det har visat sig att relativt få par med samma kön efterfrågar kyrklig vigsel (något hundratal per år i hela landet, tror jag) behöver det aldrig bli något praktiskt problem. Tvärtom räcker de par med samma kön som vill vigas knappt åt alla präster som är ivriga att visa hur liberala de är. Så i denna fråga går det utan svårighet att hantera två olika uppfattningar. Så länge kyrkan har kvar vigselrätten är detta det allra klokaste sättet att hantera den situation vi har hamnat i. På sikt kan det kanske hända att denna myndighetsutövning kommer att tas ifrån trossamfunden.

Frimodig kyrka
POSKs grundläggande uppfattning är att de olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom, men förutsätter att alla är beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor.

Men hur tänker sig Frimodig kyrka framtiden, om ni får bestämma?

I er valplattform 2009 skrev ni att Frimodig kyrka vill att Svenska kyrkan aktivt och intensivt ska arbeta för försoning i ämbetsfrågan, att personer med olika hållning i sakfrågan behandlas lika vid till exempel tjänstetillsättningar, och att mer arbete ska läggas på att finna konstruktiva lösningar som värnar om alla inblandade. Vad betyder det egentligen?

Ska vi återigen prästviga män som inte fullt ut vill tjänstgöra tillsammans med kvinnliga kollegor? Ska vi återigen tillsätta kyrkoherdar som inte vill ta emot nattvarden av sina kvinnliga komministrar? Ska vi återigen få biskopar som inte viger kvinnor till prästämbetet, om någon sådan lyckas bli vald?

Hur tänker ni er att de konstruktiva lösningar som ni förespråkar ska se ut? Det måste väl finnas något som gör det troligt att de två uppfattningarna skulle kunna samexistera, trots att det har misslyckats tidigare. Finns det några exempel från andra samfund där man har öppnat prästämbetet för kvinnor på att man har lyckats värna om alla inblandade? Någonstans där inte de allmänpolitiska partierna styr kyrkan, kanske.

Flera kommentatorer till Dags blogg förespråkar ”ett återtåg till de gamla lärorna”, för att citera en av dem. Hur tänker Frimodig kyrka få dem att respektera den andra uppfattningen? Och hur ska ni få alla vanliga församlingsbor som tycker att diakoner, präster och biskopar av båda könen är en självklarhet att gå med på att plötsligt är det inte det längre?

Mats Rimborg
ledamot av POSKs riksstyrelse