Efter en längre diskussion på Dag Sandahls blogg har Mats Rimborg (styrelseledamot i POSKs riksstyrelse) sammanfattat diskussionen och avslutar med att ställa några frågor till Frimodig kyrka och deras hållning i ämbetsfrågan.
Ämbets- och äktenskapsfrågorna avgjorda
Ämbetsfrågan och äktenskapsfrågan är avgjorda – vänd blad och gå
vidare. Så kan man sammanfatta POSKs uppfattning i två ärenden som har
vållat mycket strid inom Svenska kyrkan. I vårt program skriver vi att
det är en självklarhet att det finns diakoner, präster och biskopar av
båda könen i Svenska kyrkan.
POSK menar dessutom att Svenska kyrkan med sin lutherska äktenskapssyn
kan rymma två olika uppfattningar i vigselfrågan utan att dessa blir
kyrkoskiljande och anser att det beslut som har fattats av kyrkomötet
2009 ska stå fast. Det innebär dels att det är möjligt att ingå
äktenskap mellan personer med samma kön genom vigsel i kyrkan, men också
att ingen enskild präst har skyldighet att förrätta sådan vigsel.
Att POSK nu tydligt ställer sig bakom de beslut som Svenska kyrkan har
fattat i dessa frågor har under den senaste tiden kritiserats häftigt av
Dag Sandahl, Frimodig kyrka, på hans blogg, där han bland annat har skrivit:
Teologi är en avskriven syssla i POSK:s sammanhang, moralteologi än mer
avskriven. Inför skeenden som format Svenska kyrkan blundar man - och
tänker sig skapa framtid! Det är en tragisk men logisk utveckling för
POSK som fordomdags faktiskt kunde hålla en egen profil men som i
programmakandet vände ner sig och blev lojalt. Som de andra, fast
partipolitiskt obundna. Men om det är samma kyrkopolitik som levereras
så är det väl skit samma vilka man röstar på - eller ens skit samma att
rösta i kyrkovalet?
Här följer de viktigaste argumenten för POSKs linje.
Ämbetsfrågan
Med avgjord menar vi helt enkelt att frågan om prästämbetet i Svenska
kyrkan ska vara öppet för kvinnor är avgjord. Alla som är vigda till
biskop, präst eller diakon sedan 1959 har redan från början vetat att
det förhåller sig så. Nu finns inte längre några präster kvar i aktiv
tjänst som kan hävda att de har hörsammat kyrkans kallelse utan att veta
att de förr eller senare skulle komma att möta prästvigda kvinnliga
kollegor. Att förneka resultatet av att Svenska kyrkan i över 50 år har
kallat både kvinnor och män till prästämbetet är verklighetsfrånvänt.
Det handlar alltså inte om två jämbördiga uppfattningar inom Svenska
kyrkan, eftersom det inte råder någon tvekan om vilken ordning som
gäller. Problemet med att fortsätta underhålla denna segdragna
diskussion är att den hindrar oss från att utföra kyrkans egentliga
uppgift, att vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och
liv och som talar tydligt om Jesus Kristus. Det vill POSK göra i stället
för att underblåsa en segdragen konflikt.
Man kan vara kritisk mot det sätt på vilket beslutet 1958 fattades utan
att tvivla på att det i sak var rätt beslut. Även om det inte var det
spelar det inte längre någon roll, för vi måste leva med följderna av
det, och var det fel så får vi lita på att det också är inneslutet i
förlåtelsen.
Ämbetsfrågan eskalerade och ur det utvecklades en fråga som handlade om
det verkligen var nattvard när en kvinna celebrerade. En del
gammalkyrkliga menade att det var det verkligen, men de gick ändå inte
till nattvard när en kvinna celebrerade, för att kvinnorna var olydiga
mot Guds ord. Andra, några högkyrkliga, påstod att det inte var ”riktig
nattvard” (konstigt egentligen, andra med den ämbetssynen, till exempel
en del katoliker, menar nog att kvinnorna är präster och därmed
är det nattvard, det blir synligt i debatterna kring hur man ska hantera
de kvinnor som vigts av katolska biskopar).
Men några i Sverige hävdade att det inte var nattvard. Då uppstod en
kris i det som handlar om kyrkans absoluta centrum - och där kan vi ha
lite olika syn på hur liturgin ska utformas etcetera men inte huruvida vi verkligen tar emot Jesus Kristus själv i bröd och vin.
Det smittade alltså av sig till alldeles vanliga församlingsbor som inte
visste om de tog emot nattvard eller ej! Dessutom blev det märkligt att
det vi beskriver som konstituerande för kyrkan och där vår gemenskap
manifesteras, inte kunde delas av till exempel en chef (kyrkoherde/prost
som var motståndare) och hans komminister (en kvinna).
Alltså: även om vi måste konstatera att inte hela Kyrkan delar
måltidsgemenskap måste åtminstone vi i samma del av kyrkan kunna göra
det.
När man inte kommer överens om ämbetsfrågan kan det leda till ohållbara
konsekvenser, och det var vad som hände i Svenska kyrkan. Är en
prästvigd kvinna präst? Är en biskopsvigd kvinna biskop? Är en man som
prästvigts av en kvinnlig biskop präst? Är den nattvard som firas av
prästvigda kvinnor en riktig nattvard? Är den nattvard som firas av män
som prästvigts av en kvinnlig biskop en riktig nattvard?
Till detta kom försök att hålla vissa kyrkorum ”rena”, det vill säga
inga prästvigda kvinnor fick leda gudstjänster eller predika där, som om
det vore någon slags smittsam sjukdom de bar på. Alla dessa
ifrågasättanden, av varandra och av sakramenten, ger ämbetsfrågan en
sprängkraft som är av ett helt annat slag än äktenskapsfrågan. Den
påverkar inte bara ämbetsbärarna själva och deras relationer till
varandra utan även församlingsborna.
Äktenskapsfrågan
Ingen ifrågasätter däremot ett äktenskap ingånget mellan en man och en
kvinna på grund av en utvidgad äktenskapssyn, det enda som händer är att
inte alla präster vill viga alla par, och det är inte ens något nytt.
Vissa präster vägrar viga frånskilda och vi har inte haft vigselplikt
för Svenska kyrkans präster sedan 1976. Sedan dess har det varit
frivilligt, och kring det har det inte varit någon problematik. Vilka
homosexuella skulle vilja bli vigda av en präst som menar att äktenskap
mellan personer med samma kön är fel?
Eftersom det har visat sig att relativt få par med samma kön efterfrågar
kyrklig vigsel (något hundratal per år i hela landet, tror jag) behöver
det aldrig bli något praktiskt problem. Tvärtom räcker de par med samma
kön som vill vigas knappt åt alla präster som är ivriga att visa hur
liberala de är. Så i denna fråga går det utan svårighet att hantera två
olika uppfattningar. Så länge kyrkan har kvar vigselrätten är detta det
allra klokaste sättet att hantera den situation vi har hamnat i. På sikt
kan det kanske hända att denna myndighetsutövning kommer att tas ifrån
trossamfunden.
Frimodig kyrka
POSKs grundläggande uppfattning är att de olika kyrkliga traditioner och
inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom, men
förutsätter att alla är beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut.
Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som
gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor.
Men hur tänker sig Frimodig kyrka framtiden, om ni får bestämma?
I er valplattform 2009 skrev ni att Frimodig kyrka vill att Svenska
kyrkan aktivt och intensivt ska arbeta för försoning i ämbetsfrågan, att
personer med olika hållning i sakfrågan behandlas lika vid till exempel
tjänstetillsättningar, och att mer arbete ska läggas på att finna
konstruktiva lösningar som värnar om alla inblandade. Vad betyder det
egentligen?
Ska vi återigen prästviga män som inte fullt ut vill tjänstgöra
tillsammans med kvinnliga kollegor? Ska vi återigen tillsätta
kyrkoherdar som inte vill ta emot nattvarden av sina kvinnliga
komministrar? Ska vi återigen få biskopar som inte viger kvinnor till
prästämbetet, om någon sådan lyckas bli vald?
Hur tänker ni er att de konstruktiva lösningar som ni förespråkar ska se
ut? Det måste väl finnas något som gör det troligt att de två
uppfattningarna skulle kunna samexistera, trots att det har misslyckats
tidigare. Finns det några exempel från andra samfund där man har öppnat
prästämbetet för kvinnor på att man har lyckats värna om alla
inblandade? Någonstans där inte de allmänpolitiska partierna styr
kyrkan, kanske.
Flera kommentatorer till Dags blogg förespråkar ”ett återtåg till de
gamla lärorna”, för att citera en av dem. Hur tänker Frimodig kyrka få
dem att respektera den andra uppfattningen? Och hur ska ni få alla
vanliga församlingsbor som tycker att diakoner, präster och biskopar av
båda könen är en självklarhet att gå med på att plötsligt är det inte
det längre?
Mats Rimborg
ledamot av POSKs riksstyrelse
7 kommentarer:
Du skriver smått förrädiskt, då du framställer det som ett problem att präster vigts med en demokratiskt fattad samvetsklausul. På vilket sätt skulle beslutet fattats utan samvetsklausul?
Vilken rätt har kyrkan att stryka en samvetsklausul som var en del av och en förutsättning för beslutet.
Frågan kan inte lösas på politiskt manér, bara genom respektfulla samtal kan det ske, och då måste man se komplexiteten i frågan, inte bara gömma sig bakom att den är avgjord när den inte är på något sätt löst.
OBS! Detta är inte ett svar från FK, deras svar kanske kommer?
Frågan om samvetsklausulen som en väsentlig del av beslutet 1958 som kommentatorn ovan pekat på är viktig och tarvar ett svar utifrån ert resonemang. I tillägg till det vill jag framför följande:
Det vore intressant om POSK redogjorde för hur de tänker sig lösa dessa frågor, eftersom ni ber om att FK ska göra det.
Att hänvisa till att frågorna är avgjorda räcker inte. För inte kan ni väl mena att ni ska avskaffa alla som inte ser det gudomliga i 1958 års beslut?
Nu har ju SvKy inga ordningar för uteslutning av misshagliga, därför är den benhårda inställningen till prästvigning logisk, i brist på kyrkotukt agerar man politiskt...
Men vad tänker POSK om de lekmän som inte tror att 1958 års beslut var rätt. Ska dessa människor lämna kyrkan? För inte ska de betjänas av präster de känner förtroende för, det framgår av vad ni skriver ovan. Lös detta innan ni ber om andras lösningar.
Att ni inte ser det orättfärdiga i dagens system förvånar. Menar ni på fullt allvar att Gud i dagens Svenska kyrka endast kallar de till präster som bejakar den nya ordningen och i konsekvensens namn att alla som inte bejakar den per definition misstar sig på Guds kallelse. Alltså behöver ni svara på frågan om de kandidater som i nuvarande system nekas prästvigning omöjligen kan vara kallade av Gud.
POSK bekänner färg, frågan är avgjord och ni likställer det med att frågan är löst. FK menar att frågan måste lösas, det är tydliga alternativ!
Det finns bland Svenska kyrkans präster de som tror på reinkarnation, de som anlitar shamaner, de som är öppet agnostiska i sin tro och de som uppvisar tydliga synkretistiska drag. Allt detta är för POSK lovvärt och helt i sin ordning. Att det däremot skulle få finnas präster som tror på Jesus och står fast vid kyrkans gamla bekännelse mot bakgrund av det spretiga prästerskapet i övrigt är en inkonsekvens av stora mått som jag inte trodde POSK vara kapabel till. Att (S) och (C) som ser kyrkan som en samhällsfunktion hamnar i detta är logiskt, men POSK som talar om sig som en kyrklig nomineringsgrup...???
Samvetsklausulen behövdes när beslutet om att öppna prästämbetet för kvinnor var nytt, det var nog alla överens om då. Men den visade sig leda till konsekvenser som med tiden blev alltmer omöjliga att hantera. Därför lät man den upphöra att gälla för snart 30 år sedan, kyrkan och staten i samförstånd, precis som vid dess tillkomst.
I ungefär 15 år till kommer det att finnas präster i aktiv tjänst som har prästvigts under den period då samvetsklausulen fanns. De kan fortfarande verka som präster i Svenska kyrkan, men de får inte bli kyrkoherdar eller biskopar. Samma sak gäller även dem som prästvigts efter samvetsklausulens avskaffande men inte fullt ut vill samarbeta med sina kvinnliga kollegor.
Det ingår i konstaterandet att frågan är avgjord att detta är vad som gäller. I övrigt ankommer det på dem som hävdar att saken skulle kunna lösas på ett annat sätt att beskriva hur det skulle kunna gå till, och vad det rent konkret skulle innebära. För POSK är det en självklarhet att det finns diakoner, präster och biskopar av båda könen i Svenska kyrkan. Att förneka resultatet av att Svenska kyrkan i över 50 år har kallat både kvinnor och män till prästämbetet duger inte som utgångspunkt för fortsatt dialog.
Den intresserade kan läsa om den inre och yttre kallelsen här. Många prästkandidater tror att de behöver övertyga sin biskop om att de har den inre kallelsen, men det är inte så det fungerar. Svenska kyrkan kallar inte längre någon som inte fullt ut kan arbeta tillsammans med prästvigda kvinnor till det kyrkliga ämbetet.
För Svenska kyrkans medlemmar kommer detta att innebära att det med tiden finns allt färre präster som inte kan tänka sig att tjänstgöra tillsammans med kvinnliga kollegor. De flesta tycker säkert det är bra. Om man inte kan känna förtroende för några andra präster får man problem, det är riktigt. Men de problem som följde av att man inom kyrkan inte komma överens om ämbetsfrågan, och olika gruppers sätt att hantera varandra, var mycket värre.
Det är mycket intressant att POSK likt riksdagspartierna i kyrkomötet lutar sig mot staten som auktoritet i kyrkliga och teologiska frågor!
Ditt mellersta stycke är jämförbart med att man av indianerna i USA ska avkräva lösningar på problemen med reservaten. Knappast trovärdigt om du frågar mig.
Sedan svarar du inte på inkonsekvensen total lärofrihet utom på frågan om ordningen med kvinnliga präster som ni uppenbarligen inte vänder er emot och som gör kyrkan spretigare och som orsakar så mycket problem. menar ni att det är hederligt att agera så?
Bäste anonym klockan 20.32 och 20.55, mitt inlägg 20.36 skrevs innan jag haft tillfälle att läsa något av dina inlägg. Eller om ni är flera, det är svårt att veta när ni inte vill tala om vilka ni är.
De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom, men vi är helt överens om att det även förekommer avarter som bör bekämpas. Bibel och bekännelse är grundläggande och omistliga för Svenska kyrkans identitet. Men liksom i kristenheten i övrigt ryms inom Svenska kyrkan och därmed inom POSK skilda syner på hur bibeln och Guds fortsatta uppenbarelse ska tolkas i vår tid. Ämbetsfrågan är härvidlag inte unik, men den har medfört ohållbara konsekvenser och blivit en symbol för splittring i vår kyrka, och det gör den speciell.
Orsakerna till att det har blivit så är inte längre avgörande, för vi har helt enkelt inte råd att låta den ta plats längre utan att förlora trovärdigheten hos flertalet av våra medlemmar. Därför behöver vi inse att den är avgjord, vi har präster och biskopar av båda könen i vår kyrka och så kommer det att förbli. Det är utgångspunkten för det fortsatta arbetet med att utveckla Svenska kyrkan, inte situationen som den var före 1958.
Fram till år 2000 hade vi en statskyrka, det är ett faktum som bland annat tack vare POSK inte längre gäller, men som inte heller kan bortses ifrån när man beskriver vad som inträffade på 1900-talet. Det innebär naturligtvis inte att POSK erkänner staten som auktoritet i kyrkliga och teologiska frågor. Tvärtom vill vi ha en fri kyrka på riktigt som har skakat av sig arvet från statskyrkotiden. Vi menar att det finns skäl att på sikt se över särlagstiftningen om Svenska kyrkan, att de allmänpolitiska partiorganisationernas inflytande över Svenska kyrkan måste upphöra, att möjligheterna för den enskilde att själv välja vilken församling hon eller han vill tillhöra bör öka, och att vi ska ha ett billigare och enklare valsätt i kyrkan.
Parallellen med att kräva lösningar av indianerna i USA är missvisande. Det är inte motståndarna till prästvigda kvinnor som vi vill ha besked av. Vi har bett att Frimodig kyrka ska berätta hur de tänker sig framtiden, och hur ämbetsfrågan ska lösas om de får bestämma. Frimodig kyrka är en nomineringsgrupp som säger sig representera två hedervärda uppfattningar i ämbetsfrågan, och vi i POSK vet att det inte är så lätt. Men vi ser fram emot att få veta vad ”konstruktiva lösningar som värnar om alla inblandade” egentligen betyder. Hur ska de se ut i praktiken? Det tycker vi är en rimlig fråga att ställa.
Ibland säger man att segrarna skriver historien. Din uppfattning om samvetsklausulens bäst-före-datum är vanlig i våra dagar, men inte mer sann för det.
Det är ju ganska märkligt att du skriver att samvetsklausulen avskaffades i samförstånd mellan stat och kyrka, men att staten inte är auktoritet i kyrkliga frågor. Utan den statliga pressen på kyrkan hade inte beslutet 1958 fattats och inte heller samvetsklausulen avskaffats. Nu försvarar POSK detta, och låtsas som om frågan är löst för att den är "avgjord". Saknar POSK teologisk resonansbotten för att inse att detta handlar om en samvetsfråga för många?
Det är väl att det finns verkligt obundna alternativ nu när även POSK sluter upp bland dem som lutar sig mot staten i fråga om teologi...
Skicka en kommentar