Maria

Min krubba är tom. Kom.

Den vackraste Mariahymn jag vet, det är när man länge färdats i skogsbygden. Plötsligt öppnar sig den täta terrängen och mjukt böljande fält breder ut sig. Horisonten vidgas.

Är det en klar eftermiddag kring fjärde advent drar solen sina sista strålar över snövidderna. Då är det som om Maria hade lagt sin mantel över jorden till skydd för allt som växer.

I det gamla Sverige var tillvaron kodad av Marias närvaro. Blommorna på ängen bar hennes namn. Som läkedom mot ormbett och barnlöshet viskade man ramsor om den heliga jungfruns beskydd. Skickliga konstnärer  snidade hennes bild och man beställde dyrbara altarskåp till hennes ära. Marias  blå mantel färgade av sig på kyrkvalv och korkåpor. Därifrån spred den sig till brudkistor och skåp. 

Är det underligt att Maria är ett populärt flicknamn i Sverige? 

På fjärde söndagen i advent sjunger Maria sin lovsång genom evangelietexten:
Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare. 
På latin börjar sången med ordet Magnificat, prisar. Det är därför  Marias lovsång även heter Magnificat.
I Östkyrkan är Marias lovsång en del av morgonbönen, i Västerlandet är den höjdpunkten i kvällsbönen, vespern. Så bestämde Benedikt av Nursia redan på 500-talet.

Ur all den musik, konst och arkitektur som hyllar Maria hörs hennes röst. Det är en fjortonårig flicka som sjunger om den son som hon skall föda och lägga i en krubba.

Kristus skall skingra dem som har övermodiga planer och störta härskare från deras troner.
Rika skickar han tomhänta bort.
Hungriga blir mätta och de som har gällt för ringa ska upphöjas.

Vi är inte längre objekt för andras handlingar, min kropp är inget slagfält för andras tyckande.  Den som trodde sig vara ingenting är inget  ting.

Det är som en arabisk vår skulle blåsa genom nordisk midvinter. Maktbaser som stod som gjutna i betong blåser bort som pudersnö. För den som fått lära sig att man ingenting duger till, kan det vara svårt att skaka av sig förkrympningens istäcke när de gamla härskarnas röster tystnar. Marias lovsång lenar det frusna.

Martin Luther skrev en bok om Maria som han kallade Magnificat, Marias lovsång. För honom var det självklart att Maria var helig, eftersom hon var moder till Kristus. Samtidigt ogillade han att Maria sattes i stad och ställe för Kristus.

Riktade man mer sitt hjärta till Maria än till Kristus, menade Luther att det kunde förminska Kristus. 
Det är om Kristus Maria sjunger. Hennes lovsång behöver höras i ett samhälle som får allt mer av valfrihet och allt mindre säkerhet. När vårt inre är som en tom krubba, är det ett mäktigt löfte att Kristus finns just där.

Maria  sjunger sin lovsång med kraft åt alla kraftlösa.

Jag trevar, lyssnar till berättelser om värk och leda. Känner på det frusna och blir berörd över hur djupt det tagit.
Kvar blir en bön: Min krubba är tom. Kom.

Mikael Mogren
stiftsadjunkt i Västerås stift.

Då sade Maria:

”Min själ prisar Herrens storhet,

min ande jublar över Gud, min frälsare:

han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:

stora ting låter den Mäktige ske med mig,

hans namn är heligt,

och hans förbarmande med dem som fruktar honom

varar från släkte till släkte.

Han gör mäktiga verk med sin arm,

han skingrar dem som har övermodiga planer.

Han störtar härskare från deras troner,

och han upphöjer de ringa.

Hungriga mättar han med sina gåvor,

och rika skickar han tomhänta bort.

Han tar sig an sin tjänare Israel

och håller sitt löfte till våra fäder:

att förbarma sig över Abraham

och hans barn, till evig tid.”