19 juli 2012

Det var det här med partiernas inblandning

Jag har semester och befinner mig på ett sommarläger på Hjälmareds folkhögskola. Underbara dagar med god undervisning, mycket gudstjänster, härliga samtal och umgänge med nya och gamla vänner.

Det går dock inte att helt släppa jobbet och jag känner nu att jag måste kommentera de artiklar som jag hittat och som varit publicerade på Corren.se

Niklas Adell skrev ett inlägg den 11 juli "Kyrkan måste skötas på kyrkans vis" där han skarpt kritiserar den kommande organisationsförändringen som kyrkomötet förväntas ta beslut om i höst.
För de flesta som tror och vill göra nytta åt Gud i Svenska kyrkan kommer den nya organisationen inte att fungera. Ty i en kyrka är det de kyrkliga modellerna som fungerar. Förstås.
Förändringen motiveras med bättre resursanvändning. Jag på gräsrotsnivå inser att det inte handlar om det, ty den nya organisationen försvårar de personliga relationer utan vilka en kyrka inte kan existera. "Effektiviteten" i den grundläggande personstrukturen minskar.
Det går dock inte att stoppa förändringen inom den beslutsapparat som de politiska partierna själva har krängt på Svenska kyrkan. Här hjälper nog bara utomparlamentariska metoder.
Han får svar från Sten Persson (c) den 16 juli "Svenska kyrkan en självklar del av vårt svenska samhälle" där Sten Persson försvarar partiernas närvaro i Svenska kyrkan.
För Centerpartiet har Svenska kyrkan alltid stått mitt i byn. Kyrkans centrala roll för både familj och samhälle har av tradition setts som omistligt. Vårt parti har alltid gett kyrkan vårt stöd, både ideologiskt och praktiskt, som förtroendevalda och ideellt engagerade.
Våra grundläggande värderingar - människors lika värde och rättigheter, människolivets okränkbarhet, stöd till svaga och utsatta, jämställdhet - stämmer helt överens med det vi anser att Svenska kyrkan skall omfatta och försvara. Det innebär också att vi förespråkar de många små församlingarnas tillvaro. Det krav som har funnits intill nu om att det ska firas minst en gudstjänst varje söndag för att få räknas som en församling kommer troligen att tas bort av kyrkomötet i höst.
Detta kommer att få stor betydelse särskilt för alla våra små landsbygdsförsamlingar. Sedan är det en annan fråga om ekonomin för att avlöna präster, diakoner, musiker, pedagoger, administratörer och kyrkogårdsarbetare m fl yrkeskategorier.
Då kan bildandet av stora pastorat ibland vara nödvändigt. Lösningen ligger dock inte alltid i storleken utan ibland är frivillig samverkan mellan skilda enheter inom kyrkan att föredra.
Min erfarenhet är att det inte skiljer sig i värderingar mellan de s k opolitiska nomineringsgrupperna inom Svenska kyrkan och t ex förtroendevalda från centerpartiet om att ha kyrkans bästa för ögonen.
På detta svarar Niklas Adell den 18 juli "Partiernas agenda för kyrkan uppenbar"
Redan på 1940-talet sade (S) om kyrkan: "det demokratiska samhället har ett behov av att kontrollera även denna del av samhällslivet" och att bästa sättet för det "är att behålla statskyrkan, att modernisera den, reformera den, demokratisera den, använda den så långt det är möjligt som ett det demokratiska samhällets verktyg".
(…)
Sten Perssons insändare ger fler exempel. Uppräkningen av vad Svenska kyrkan omfattar och försvarar stämmer bra med de politiska partiernas värderingar, medan huvudpersonen i kristen tro, Jesus, och varje kristen kyrkas huvudärenden, frälsningen, det eviga livet och förlåtelsen, lyser med sin totala frånvaro. Den söndagliga högmässan som livsnerv och hjärtslag i varje församling tänker "kyrkomötet" avskaffa i höst, meddelar Sten Persson, och ger därmed ytterligare ett exempel på de politiska partiernas våldtäkt på Svenska kyrkan.
Vad säga om detta?

Jo, för det första - det finns inga "opolitiska" grupperingar i kyrkovalet. Det finns däremot partipolitiskt obundna grupperingar. Det vill säga, grupperingar som inte har ett politiskt parti som dikterar vilka frågor som ska drivas eller avgöras inom kyrkan. Det är en mycket stor skillnad. Självklart är varje kyrkopolitiker politisk - det vill säga tar demokratiska beslut.

Sen anser jag att Niklas Adell har fel när han säger att organisationsförändringen kommer att försvåra för Svenska kyrkan. Jag tror istället att det kan blir mycket bättre. (För väldigt många församlingar runt om i Svenska kyrkan blir det ingen organisationsförändring alls!) Jag tror till exempel att de församlingar som de senaste åren tvingats läggas samman med närliggande församling, lägga ner sina gudstjänster och läggas i "malpåse", kan uppstå igen. Bara det finns fyra intresserade människor som vill driva församlingen, se till att där firas regelbunden gudstjänst och det finns en präst som är ansvarig.

Är inte detta precis det vi vill? Fira gudstjänst? Sprida ordet? Låta människor vara med och ta ansvar?

Det Sten Persson skriver om att kravet på söndaglig gudstjänst ska tas bort låter nog mer drastiskt än det är. Och jag kan tycka att det inte är ett särskilt lyckat förslag från utredningen att ta bort det kravet. Men… jag kan förstå det i praktiken. Det kan finnas små församlingar där det blir ogörligt att ha kravet på gudstjänst varje vecka. Där man kanske måste börja med färre gudstjänster i månaden.

Ska detta då hindra oss från att låta folk komma samman i en församling? Ska detta hindra oss från att låta människor ta ansvar för att det överhuvudtaget kommer till gudstjänster och ett gemensamt böne- och bibelliv? Nej!

Förslaget "Närhet och samverkan" är ett mycket bra förslag på organisation. Jag tror också att utredarna faktiskt har haft Svenska kyrkans bästa inför ögonen när de har lagt sitt förslag. De människorna som suttit med i utredningen är människor som går i kyrkan, vill att Svenska kyrkan ska fira gudstjänster och att gudstjänsterna ska möta människors behov och längtan efter Gud.

Sen håller jag helt med Niklas Adells kritik mot de politiska partierna. Jag anser inte att de politiska partierna har i kyrkan att göra! Och med de politiska partierna menar jag inte personerna. Jag menar att de personer som är engagerade i kyrkan absolut ska vara med och ta ansvar i kyrkan. Oavsett om de är centerpartister, socialdemokrater eller annat.

Men de ska vara valda för att de har ett förtroende i sin församling, inte för att de blivit nominerade av ett politiskt parti. De ska vara nominerade för att de har ett kyrkligt intresse. Inte för att driva en partipolitisk linje. De ska vara nominerade för att de har Svenska kyrkans intresse för ögonen. Inte för att representera ett politiskt parti.

Ur POSKs vision och program:
POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan – har som vision att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus.
(…)
POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, är en demokratisk riksorganisation för grupper och enskilda som vill ta ansvar som förtroendevalda i Svenska kyrkan utan att binda sig till något allmänpolitiskt parti. POSK är den klart största grupp som förser kyrkan med beslutsfattare och samtidigt står helt självständig från de politiska partiorganisationerna. POSK bidrar på alla nivåer aktivt till utvecklingen av Svenska kyrkan.
(…)
De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom, och förutsätter att alla är beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos alla som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK har idéer för framtiden och vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.
(…)
Centrum i kyrkans liv är gudstjänsten – utan gudstjänst ingen kyrka.
Med detta sagt ska jag återgå till min semester och lägret. Temat på lägret i år är "kallad" och vi får höra många bra föredrag och bibelstudier om att vara kallad. Det är viktigt med påfyllning!

8 kommentarer:

Anonym sa...

Närhet och samverkan medför en långtgående omdefiniering av två för Svenska kyrkan centrala begrepp, församling och kyrkoherde. En församling kännetecknades länge av en präst ett altare och ett kyrkoråd, nu blir "församling" i praktiken ett distrikt i ett ministift (i vissa fall) eller ett pastorat. Inflytandet över församlingsarbete och gudstjänsten lokalt blir helt beroende av god vilja från pastoratsfullmäktige, nämnd, kyrkoråd (vilket som nu är rätt titel på det senare). Ett regelverk som bygger på god vilja är dömt på förhand, ett regelverk ska klara både samarbete och konflikt.
Att avskaffa kravet på söndaglig gudstjänst blir inte så dramatsikt som du skriver, i praktiken har många stift redan gått den vägen, men också den reformen bidrar till att omdefiniera vad en församling är. En församling som inte samlas till tillbedjan och gudstjänst är knappast en församling.
SvKy blir allt mer kommunalkyrklig och POSK är med och bidrar!

Carina Etander Rimborg sa...

Hej Anonym
Det är möjligt att du har rätt när du skriver att det är en långtgående omdefiniering. Jag håller dock inte med dig.

Jag skulle önska att biskoparna tydligare talade om ledarskapet och församlingen. Att dessa två viktiga byggstenarna i vår kyrka lyftes fram ytterligare.

Vad säger Luther? Jag vet inte, men det kanske biskoparna kan svara på.

De som kommer att sitta i de beslutande organen är de som blir valda. Vem är det som blir vald? Hur ska de väljas? Det är den stora frågan och en de svåra knutarna att lösa upp tror jag.

I POSKs vision och program skriver vi:
Svenska kyrkan är en episkopal kyrka, indelad i stift med biskopar som ledare. Biskopen ska tillsammans med stiftet främja församlingarna i deras uppgift. POSK vill verka för att stiften lyhört uppfattar församlingarnas behov och främjar deras liv. Stiften ska inspirera till uthållighet i tider av vikande kyrklighet men ökat andligt intresse. Församlingarnas självklara närvaro i människors viktiga livssituationer är betydelsefull.

Stiften som har ansvaret för att självständiga församlingar och pastorat är lagom stora behöver föra en nära dialog med dem som berörs av förändringar. POSK anser att detta samtal bör utgå från en reflektion över vad en församling är och hur den kan verka med utgångspunkt i det lokala engagemanget. Stiften bör i framtiden ges en större roll i den ekonomiska utjämningen och erbjuda pastoraten ökat stöd.

Anonym sa...

Så du menar att en församling som fråntas allt självbestämmande fortfarande är en församling i samma mening som tidigare?

Anonym sa...

Luther hade en del att säga om församlingens rätt att insätta och avsätta prästen. Om du vill ha stöd hos Luther för strukturutredningen får du nog läsa ganska kreativt och nytolkande...

Mats Rimborg sa...

Utredningen begränsades av Lagen om Svenska kyrkan (1998:1591), där församlingsbegreppet definieras i § 4. "Församlingen är lokal enhet inom Svenska kyrkan och omfattar de personer som tillhör Svenska kyrkan och är bosatta inom församlingens område. Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Det kan också finnas icke-territoriella församlingar." Sedan utvecklas detta i kyrkoordningen, till ungefär http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=657341

För att själv kunna förfoga över besluten var det nödvändigt att hålla sig inom denna ram, och i denna mening förblir en församling detsamma som förut. POSK anser att det finns skäl att se över särlagstiftningen för Svenska kyrkan, men så länge den gäller får vi göra det bästa av situationen.

Församlingarna fråntas inte allt självbestämmande, det påståendet är en missuppfattning, eller möjligen ett försök att vilseleda. För självständiga församlingar, som inte ingår i något pastorat, blir det nästan ingen skillnad alls. Om församlingen är distriktsindelad kan man välja att dela upp den i ett antal församlingar, som då bildar ett pastorat. Strukturutredningens förslag möjliggör alltså att utvecklingen mot allt färre och större församlingar kan brytas, vilket POSK ser som mycket positivt.

För flerförsamlingspastorat blir den största skillnaden att kyrkonämnden (som ska heta kyrkorådet) också får ett övergripande pastoralt ansvar, och att församlingskyrkoråden kommer att heta församlingsråd.

För flerpastoratssamfälligheter blir det störst förändringar. Samfälligheten kommer att omvandlas till ett pastorat den 1 januari 2014 (utom Göteborg, som kan få två års respit). Kyrkonämnden kommer att kallas kyrkoråd och också få övergripande pastoralt ansvar, och de många kyrkoherdarna kommer att ersättas av en enda med övergripande pastoral ledning av hela pastoratet. De flesta församlingar är stora, och församlingsråden kommer sannolikt att av pastoratet få ansvar för till exempel budget och tjänstetillsättningar. Kyrkoherden kommer att behöva uppdra arbetsledningen i församlingarna (och exempelvis för kansli, kyrkogårdsförvaltning och fastighetsförvaltning) till andra arbetsledare. Kyrkorådet kan välja att lägga gemensam pastoral verksamhet direkt under pastoratets kyrkoråd.

Det hade varit bättre om församlingsråden utsågs i direktval, men det kan vi fortsätta att arbeta för. Läs gärna mitt debattinlägg om Göteborg i Kyrkans Tidning på http://www.kyrkanstidning.se/debatt/man-far-gilla-laget

Som förslaget nu ser ut kommer de att utses av kyrkofullmäktige, men till skillnad mot i det ursprungliga förslaget kommer det i alla fall att finnas vissa föreskrifter om hur det ska gå till. Så här ska församlingsråd utses enligt kyrkostyrelsens förslag:
- Varje församling utgör ett valdistrikt, för att ge kunskap om de lokala opinionerna.
- Kyrkofullmäktige kallar till församlingsmöten i varje församling. Vid dessa är bara de som bor i församlingen röstberättigade. Uppgiften är att nominera ledamöter till församlingsråden. Dessa ska bo i pastoratet (men måste inte bo i församlingen).
- Även andra möten kan hållas, till exempel av nomineringsgrupperna själva, för att nominera kandidater.
- Pastoratets kyrkofullmäktige utser församlingsråd och dess ordförande. Fullmäktige är inte tvungna att välja bara bland sådana som har nominerats, utan har frihet att sätta samman församlingsråden som de finner lämpligt, nomineringarna är rådgivande.
- Pastoratets kyrkofullmäktige utser ordförande i församlingsråden.
- Kyrkofullmäktige bestämmer också mandattiden för församlingråden.
- Församlingsråden utser inom sig vice ordförande.

Det här kan bli bra, om vi anstränger oss för att göra det bra i stället för att bara kritisera utan att komma med några konstruktiva förslag. Hur tycker du själv att Svenska kyrkan ska vara organiserad? Som en lös sammanslutning av helt självständiga församlingar utan koppling till vare sig stift eller nationell nivå? Då kan man verkligen tala om en långtgående omdefiniering.

Anonym sa...

Tack för ytterligare info!
Det är klart att förändringarna slår mest mot flerförsamlingspastoraten och de nya sammanslagna församlingar som blir lika stora som de var på 1600-talet när folkmängden ver 25% av idag...
Min grundläggande kritik är att förslaget i kombination med den sammanslagningstendens som slår allt hårdare över hela landet leder till ett större gap mellan den gudstjänstfirande församlingen och besluten om budget och tjänster.
Vinsten att vi får behålla fler församlingar sker ju mot det priset att församlingen i dessa fall blir jämförbart med ett distrikt i nuvarande mening. Ordet församling används då inte längre enbart om en gudstjänstfirande gemenskap med ett lokalt geografiskt definierat pastoralt ansvarsområde som också definierar vilka som är tillhöriga och betalar avgift. Församling i det nya systemet betyder gudstjänstfirande gemenskap som utifrån pastoratskyrkorådets goda vilja kan fira gudstjänst och arbeta.
Strävan efter enhetlighet över hela landet skapar ju konsekvenser som inte är önskvärda och som hade kunnat undvikas med lite flexibilitet.
Sedan är det ju stiftsstyrelsen som sköter indelningsärenden. Om det fortsatt ska vara så även för församlingar och inte bara pastorat blir ju det lokala inflytande än mer begränsat i skarpt läge. Är det kyrkorådet som definierar församlingar, så har jag uppfattat det, så blir lokalförsamling än mer utsatt vid en konfliktsituation.
Det är dessutom helt onödigt att avskaffa samfälligheterna. De som fungerar kunde fått fortsätta utan att det skulle bryta mot lagen om Svenska kyrkan.
Självklart ska en församling och särskilt dess ämbetsbärare stå under stiftets och biskopens tillsyn. Bästa sättet att säkra det är att återinföra stiftsanställningen av prästerna.
Det nya försmlaget skapar i praktiken en fjärde pastoral nivå i Svenska kyrkan, riks-, stifts-, pastorats-, och lokalnivå. I och med sammanslagningarna och förbudet mot samfälligheter uppstår ju mycket stora lokala enheter som inte är särskilt lokala.
Många av reformerna som föreslås hade kunnat kombineras med bevarandet av myndiga lokala församlingar med inflytande över arbetet även utan pastoratskyrkorådens välvilja. Det är förmodligen viljan att skapa en och samma kostym för alla som gör att det blir så galet i praktiken. Församlingen som den grundläggande byggstenen i kyrkan måste i kyrkoordningen garanteras självstyre om det ska vara en verklig församling.

Mats Rimborg sa...

En av fördelarna (kanske den viktigaste) med det nya förslaget är att behovet av att lägga samman församlingar minskar, eller kanske rentav upphör, är inte det bra? En församling kommer även i fortsättningen definitivt att vara mer än ett distrikt, det är en juridisk person och det finns regler i kyrkoordningen som anger vad församlingsråden har för uppgift och hur de utses, medan dagens distrikt är en helt oreglerad företeelse.

Församlingsråden ska besluta om sådant som har med gudstjänst och kyrka att göra, som val av kyrkvärdar, församlingskollekter, yttra sig över kyrkoherdens gudstjänstplan, upplåtelse av kyrka, godkänna förändringar i kyrkan med mera. Om det är en stor församling med mycket personal kommer antagligen pastoratets kyrkoråd att delegera många uppgifter till församlingsråden. De kan få eget budgetansvar, få bestämma vem som ska anställas för att arbeta i församlingen, och så vidare. Exakt hur det blir i praktiken får vi se, men jag tror att dina farhågor är överdrivna och att det i stora pastorat kommer att bli nödvändigt med en långtgående delegation. Församlingen kommer att förbli den grundläggande byggstenen i Svenska kyrkan.

Stiftsstyrelsen kommer att besluta om pastoratsindelningen och pastoraten själva om församlingsindelningen (som visserligen också ska fastställas av stiftsstyrelsen, men det är bara för att säkerställa att den inte strider mot någon formell bestämmelse om vad en församling måste innehålla), du har uppfattat förslaget riktigt.

Dagens flerpastoratssamfälligheter utgör en anomali eftersom de saknar pastoral ledning, och det gemensamma ansvar som förtroendevalda och präster bör ha. I praktiken är en flerpastoratssamfällighet naturligtvis ett pastoralt område, där politiska beslut styr många gemensamma satsningar som påverkar församlingarnas möjligheter att självständigt utföra sin grundläggande uppgift. I dag finns det en representant för kyrkoherdarna i kyrkonämnden, men denna representant leder bara verksamheten i sin egen församling. Det är därför dessa samfälligheter bör tas bort, inte för att de strider mot Lagen om Svenska kyrkan. Tvärtom tvingas man skriva i den nya kyrkoordningen att pastorat definieras som en samfällighet i lagens mening. Det definieras alltså inte längre som kyrkoherdens tjänstgöringsområde.

Nationell nivå utgör formellt inte någon pastoral nivå (även om jag håller med dig om att den många gånger uppträder så), däremot finns kontrakten som en nivå mellan stift och församlingar. Dess uppgifter kan i framtiden komma att helt eller delvis övertas av pastoraten, och en särskild utredning kommer att arbeta med dessa frågor. Därmed blir skillnaden i detta avseende antagligen inte så stor.

Stiftsanställning av prästerna är en separat fråga, men jag håller inte med dig om detta heller. En ren stiftsanställning skulle innebära en nyordning för svensk kyrkotradition. Redan under medeltiden fanns ett lokalt ansvarstagande för sockenprästens anställning och avlöning. Det lokala arbetsgivarskapet för församlingsprästerna har flera fördelar bland annat när det gäller samverkan med övriga anställda och med förtroendevalda, i fråga om ansvarsfördelningen till exempel när det gäller arbetsmiljöfrågorna som kan bli tydlig och när det gäller att renodla tillsynen över utövandet av kyrkans vigningstjänst, skild från arbetsgivarrollen. Det kan för övrigt påpekas att församlingsprästerna inte heller före relationsändringen var stiftsanställda, domkapitlet hade enbart vissa arbetsgivarfunktioner.

Vigningstjänsten är i Svenska kyrkan en ordningsfråga. Präster och diakoner har ett självständigt läroansvar och står under domkapitlets tillsyn, men är i övrigt anställda med precis samma rättigheter och skyldigheter som övriga yrkeskategorier. Därför är det också naturligt att deras anställningar sköts lokalt. Synen på prästyrket som ett kall som varar livet ut är enligt min uppfattning otidsenlig och kan inte heller längre motiveras. Det är allt fler präster som byter karriär under sin yrkesverksamma tid.

Anonym sa...

Det du skruver stärker bara min övertygelse om att det är församlingssammanslagningarna som är det egentliga problemet och att strukturutredningen främst tjänar syftet att reducera antalet förtroendevalda så att S och C kan behålla sitt inflytande. Allt bottnar ju i att SvKy inte lyckas bygga levande församlingar som fostrar kristna att ta ansvar på olika sätt. Med vikande engagemang minskar antalet församlingar och då kommer problemen som måste åtgärdas och i denna reträtt hastar man fram en utredning som skapar nya problem eftersom kyrkan ser så olika ut på olika håll. Det teologiska behandlar man knappt.

Vigningstjänsten, som det numera heter, är mer än en ordningsfråga, eftersom det i CA framställs som skriftens lära att Kristus instiftat Ordets ämbete. Jag skrev "återinföra stiftanställningen" och inte en nyordning som du försökte vränga mina ord till.
Dagens system leder SvKy i en kongregationalistisk riktning vilket inte är särskilt bra. Att något uppfattas som "otidsenligt"" är ett dåligt argument när det gäller den kristna tron och teologin, i varjhe fall sådant som är en del av kyrkans bekännelse.