9 mars 2012

Ett brev från biskopen

I torsdagens Kyrkans Tidning finns en artikel om ett brev som skickats ut till alla präster i Göteborgs stift från dess biskop Per och domkapitlet. Brevet har upprört en del präster och några är förvånade.

Så här säger biskop Per Eckerdal i Kyrkans Tidning:
I stället för att påbörja domkapitelärenden med de enskilda prästerna tror han att det fanns ett behov av att först klargöra vad som gäller.
–Det har funnits oklarheter om hur Kyrkoordningen ska tolkas. Förhoppningen är nu att vi inte ska behöva börja rota i detta.
(…)
Brevet från Göteborgs domkapitel har väckt en del reaktioner.
– En del har hört av sig med specifika frågor om just de sammanhang de verkar i. Och det är precis så man ska göra. Om man har frågor om ett samarbete med ett annat samfund ska man vända sig till sin prost eller till mig, säger Per Eckerdal.
Kyrkans Tidning: Varningsbrev till Göteborgspräster (sid 10)>>

Brevet berättar för alla prästerna i stiftet vilka regler som gäller för att medverka i andra gudstjänster än de av Svenska kyrkan anordnade.

Svenska kyrkan ingår i ett antal kyrkogemenskaper som har kommit överens både om att ta hand om varandras medlemmar som sina egna och att erkänna varandras ämbeten. Speciellt viktig är Borgågemenskapen där man har lyckats komma överens om synen på såväl varandras präst- som biskopsämbeten, med både apostolisk succession och anglikansk tradition representerade.

Vi har också nationella överenskommelser med exempelvis Svenska Missionskyrkan och EFS, som för all del snarast är en inomkyrklig rörelse. Hur det kommer att gå med det nybildade samfundet Gemensam framtid är inte riktigt klart, men förhoppningsvis går det att hitta en lösning. Där ingår ju Svenska Missionskyrkan, så den överenskommelsen måste i vilket fall som helst omprövas.

Dessa överenskommelser sätter upp ramarna för hur enskilda präster i Svenska kyrkan ska förhålla sig till att medverka i andras gudstjänster; finns det en överenskommelse så gäller den, annars måste man samråda med sin biskop om vad man får göra.

Göteborgs domkapitel har påmint om det som borde vara självklart, nämligen att en präst i Svenska kyrkan inte utan vidare kan leda en gudstjänst i ett annat samfund. Det gäller Katolska kyrkan, det gäller Livets ord, det gäller Pingstkyrkan och det gäller Missionsprovinsen.

Innehållet i skrivelsen borde inte vara en nyhet för någon präst. Att man har valt att skicka det till samtliga präster i stiftet kan möjligen överraska, men på det viset kan ingen efteråt om det blir ett tillsynsärende påstå att man inte visste vad som gällde, och det borde bara vara en fördel.

En viktig del i vår kyrkosyn är att vi är en episkopal kyrka och dessutom hålls samman av gemensam ansvarslinje. Troheten för präster gäller till de av kyrkans gemensam formulerade tolkning av läran i vår tid och som prövas av domkapitlen/biskop i det stift man är anställd.

Ur POSKs program:
Svenska kyrkan är en episkopal kyrka, det vill säga är indelad i stift med biskopar som ledare. I Svenska kyrkan har biskopen en särskild funktion för enheten inom stiftet och som förbindelselänk mellan stiftet, Svenska kyrkan på nationell nivå och den världsvida kyrkan. Tillsynen över att församlingar, präster och diakoner verkar i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära ligger på biskop och domkapitel.
Världen idag: Präster varnas för missionsprovinsen>>
Världen idag: Strider mot prästlöftena>>
Kyrka och Folk: Per Eckerdal hotar predikande präster>>

8 kommentarer:

LWÖ sa...

Nu är det ju så att Missionsprovinsen ser sig själv som en inomkyrklig rörelse, som i trohet mot Svenska Kyrkans bekännelse vill förnyelse av kyrkan. EFS hade ju tidigare (har fortfarande??) två grenar, den ena med egen sakramentsförvaltning med egna pastorer (ej prästvigda och "ordinerade helt i EFS regi), och den andra som använde kyrkans präster för detta. Då gick det bra att samverka, och ingen präst riskerade ämbetet när de deltog i EFS gudstjänster. Att "ta i med hårdhandskarna" mot dem som samverkar med Mpr påminner om konventikelplakatets tid och skapar en osäkerhet kring de inomkyrkliga rörelserna av olika tradition.
Hät står vi inför en rörelse vi delar bekännelsen med och som har ett ämbete sprunget ur vår egen apostoliska succession. Hur kan vi då gå i ett frontalangrepp mot dem som vill samverka med den?

Carina Etander Rimborg sa...

Hej LWÖ
Du skriver att Missionsprovinsen ser sig själv som en inomkyrklig rörelse.

Men man har ju tydligt markerat mot Svenska kyrkan med att viga egna biskopar och egna präster samt fira egna gudstjänster. I mina öron låter inte detta som något inomkyrkligt.

Brevet klargör hur domkapitlet i Göteborg tänker. De som har frågor hör av sig till stiftet.

När det gäller EFS så framgår det tydligt på deras webbsida att det är en inomkyrklig rörelse, inom Svenska kyrkan. De har mycket riktigt två grenar som du talar om - men det har skrivits ett samarbetsavtal där man godkänner varandras präster.
http://www.efs.nu/portal/page/portal/efs_nu/fakta/historia

Personligen tycker jag inte att man kan jämföra missionsprovinsen med EFS.

Kommer det till ett samarbetsavtal med missionsprovinsen är det ett helt annat läge, men inte som det ser ut idag.

LWÖ sa...

Skillnaden mellan EFS's och Missionsprovinsens framväxt skiljer sig inte så mycket. Båda växte fram i kritik mot den officiella kyrkans sätt att förvalta evangeliet och den kyrkliga traditionen. Det dröjde många år innan något samarbetsavtal upprättades till EFS. Man kan tycka att man någon gång skulle lära sig av misstagen. Att stänga dörrar mot dem som söker vara trogna den kyrka de funnit sin tro i är ju (som historien visar) inte den väg som blir välsignad. Läser man på Mpr:s hemsida ser man också där att det är en rörelse som kommer ur och är knuten till Svenska Kyrkan. Bl.a står det i ett av dokumenten: "Missionsprovinsen är en fri gemenskap på Svenska kyrkans bekännelses grund, där kyrkans andliga liv bevaras och främjas."
Borde det inte vara en mer fruktbärande väg att vara öppen för de rörelser som vill stärka kyrkan utifrån troheten mot Herren och troheten mot den bekännelse som Svenska Kyrkan i sina dokument menar sig stå för. Historien visar ju att stängda dörrar och uteslutande skapar djupare och mer långtgående problem än de löser.

Anonym sa...

Din sätt att skriva om detta anti-ekumeniska brev andas bristande kännedom om hur det faktiskt förhållit sig och vad som faktiskt i praktiken gäller så länge det handlar om alla andra än just MP. T.ex. deltig biskopen i Stockholm i en invigning av gudstjänstlokal tillsammans med Arborelius. Om Eckerdal menar allvar borde han anmäla Brunne till ansvarsnämnden, annars är han inte i närheten av det vi kan kalla konsekvens.

Carina Etander Rimborg sa...

Hej LWÖ
Jag har inte all historia och bakgrund klar för mig när det gäller skillnader och likheter med EFS och Missionsprovinsen.
Men faktum kvarstår i nuläget.

Med EFS finns ett samarbetsavtal. Det finns inte med Missionprovinsen. Innan ett avtal är upprättat gäller de regler som framgår i KO.

Hej Anonym
Din benämning på detta brev får stå för dig. Det biskopen har gjort är att redogöra för de regler som gäller i nuläget.

En invigning av en gudstjänstlokal, som du hänvisar till i Stockholm stift, går inte att jämföra med att regelbundet tjänstgöra i gudstjänster med en kyrka vi inte har avtal med.

Att delta i en enskild gudstjänst med andra kyrkor, i ekumenisk anda, har väl ingen nekats. Men ska man tjänstgöra så ska biskopen (eller prost) kontaktas för en avstämning.

Så jag anser inte att detta kan jämföras alls.

Mats Rimborg sa...

Förutsättningen för ett avtal är att bägge parter godtar varandras grundläggande uppfattningar. Missionsprovinsen godtar inte Svenska kyrkans ämbetssyn, och Svenska kyrkan godtar inte Missionsprovinsens anspråk på att vara en inomkyrklig rörelse.

Det är uppenbart att det för närvarande inte är aktuellt med något reglerat samarbete. Därför ska biskopen konsulteras innan någon präst tjänstgör i en gudstjänst inom Missionsprovinsen.

För biskopen själv gäller naturligtvis inte riktigt samma regler, eftersom Svenska kyrkan är en episkopal kyrka där biskopen har en ledande funktion och roll.

Leif W. Östborg sa...

Mats!
Mpr och SvK har nog samma ämbetssyn, men däremot skiljer det sig när det gäller ordningen, dvs. vilka som kan bli bärare av ämbetet. Men så är ju fallet också i relation till andra Lutherska kyrkor som inte accepterar kvinnor i prästämbetet. Med dem har vi gemenskap och kan göra tjänst i varandras gudstjänster. Och när det gäller SvK:s syn på rörelsen som en inomkyrklig rörelse, så är det nog ganska likartat med hur det var med EFS från början. Och då kan man fråga sig om vi aldrig skall lära oss av historien och erfarenheten. Nya konventikelplakat lär nog inte vara till välsignelse. Att kunna mötas trots olikheter leder nog mer framåt och kan bli till ömsesidig välsignelse.

Mats Rimborg sa...

Hej Leif, du har rätt i att skiljelinjen går vid synen på prästvigda kvinnor, inte i synen på ämbetet som sådant.

Kanske kunde Missionsprovinsen bli medlem i Lutherska världsförbundet, då skulle problemet vara undanröjt. Varför envisas man med att hålla fast vid att man är en inomkyrklig rörelse, när man varken vill underordna sig kyrkoordningen eller har något som helst stöd från Svenska kyrkan? (Betraktade EFS sig som en inomkyrklig rörelse redan från början?)

Det finns många olika sätt att mötas. Att en präst i strid mot kyrkoordningen 17 kap 17 § leder ett annat samfunds gudstjänster utan att ha samrått med sin biskop är inget lämpligt sätt. Brevet till Göteborgs stifts präster syftar till att få en dialog med dem som håller på med det, utan att behöva skapa tillsynsärenden.