Vem ska bestämma begravning?

Just nu har regeringen ute en lagrådsremiss om några begravningsfrågor. Du har kanske läst om det i några tidningar.
Kyrkans Tidning: Ingen gemensam begravningsavgift>>
Kyrkans Tidning: Kortare tid mellan dödsfall och begravning>>

Ett av förslagen är alltså att det ska bli kortare tid mellan dödsfall och begravning. Idag ska en begravning ske senast två månader efter ett dödsfall. Men i förslaget är den tiden minskad till en månad.

När jag läste detta första gången tyckte jag det var bra. Det finns något sunt med att det inte ska dröja för länge mellan dödsfallet och begravningen. För vid begravningen sker ett avsked och sedan går man vidare. Innan begravningen är det svårt att ta nästa steg i sorgeprocessen.

Förr var det vanligt att begravningen skedde inom loppet av två veckor. Alla tog sig ledigt och var närvarande. Idag är det mer vanligt att människors almanackor får styra när begravningen ska äga rum. Resor, möten, konferenser eller semester kommer före.

Men så kommer vi till verkligheten. Min svärfar gick bort den 4 februari i år. En lördag. Min man och hans bror samt min svärmor satte sig på söndagen och gick igenom hur de ville ha det. De tittade på nätet och hittade "checklistor" och tänkte igenom begravning, gravplats och ceremoni.

På måndagen ringer vi själva till församlingen för att kontrollera när det är tid ledigt (det händer tydligen inte så ofta, de var väldigt förvånade att vi inte hade kontakt med någon begravningsbyrå). I vår kyrka har vi begravningar på tisdagar och fredagar - eftersom kyrkan är sammanbyggd med församlingshemmet är det svårt att ha verksamhet parallellt. Därav två begravningsdagar.

Vi bokar dag. På onsdagen träffar vi prästen. På torsdagen träffar vi begravningsbyrån. Det har snart gått en vecka. Det ska in en annons. Den kommer på söndagen. Människor som vill komma på begravningen ska hinna anmäla sig.

Alla dessa faktorer gör att begravningen är fredagen den 2 mars - det vill säga 1 månad efter dödsfallet. Detta utan några komplikationer alls egentligen. Mer än vi ville ha begravningen i hemkyrkan.

Veckan efter min svärfar har gått bort avlider Whitney Houston. Efter en vecka är det stor, stor begravning, som till och med är TV-sänd. Folk håller tal och det är massor av folk där.

Nu är det här inte riktigt samma sak. Men visst är det intressant att det som vi ser som omöjligt i ett annat land är fullt genomförbart i ett annat.

I lagrådsremissen finns det möjlighet till anstånd om man inte kan följa lagen om gravsättning inom en stipulerade tiden. Men anhörigs möjlighet att närvara vid begravning, särskild lokal eller präst är inte skäl för anstånd.

Rent krasst så skulle detta ha inneburit, för oss, att om inte vår församlingskyrka var ledig så hade vi varit tvungna att ta en annan lokal (och kanske en annan präst) för vår begravning. Eller kommer vår församling att behöva att tänka om? Kommer de att bli tvungna att lägga in en begravningstid varje dag för att möta upp mot det eventuella behov som kommer att uppstå för att möta medlemmarnas önskemål och krav? Och vad händer då med den övriga verksamheten?

Ja, jag vet att detta inte är något problem där kyrkan ligger skild från församlingshemmet. Då går det att bedriva verksamhet parallellt. Men vem är det som "äger" begravningen? Vem är det som ska och får ställa kraven?

Lagrådsremiss: Några begravningsfrågor>>
Läs hela förslaget här: