Vi längtar efter svar på alla dessa våra ordlösa tankar, vår ordfyllda längtan, våra innersta hemligheter. Svar som visar att vi inte är ensamma eller helt utlämnade till oss själva.
Så kommer det stråk och spår av godhet som möter oss. Gud har många ansikten och vänder sig till oss och ger av sin kärlek. Ett sådant språk är dopet. Som litet barn, som ung, som gammal. Alla möts i dopet av Guds kärlek till sin skapelse och värld. Det är ett överflöd som omsluter och omfamnar. Guds kärleksspråk för att vi ska förstå.
Och ändå … när vi inte riktigt fattar så försöker vi konstra till det hela. Hur skulle en gudstjänst kunna betyda? Hur kan litet vatten betyda? Måste jag inte fylla på? Måste jag inte göra något själv? Så försöker vi styra och leda Gud och tala om hur det borde vara.
Kanske är det ändå så enkelt. Gud visar sin kärlek till dig! Gör det på ett sätt så att du bara ska få ta emot utan att prestera något. Försöker få dig att förstå att livet inte består av en massa prestationsångest. Där i dopet får du bara vara. Precis som i bönen. Du och Gud. Bara vara. Barn, ung, medelålders, gammal. Bara vara. Gud och du.
Sådant kallar vi nåd. Ordet betyder gratis.
Därför är dopet viktigt. Inte så mycket för Guds skull men för din skull. Du får ett bevis på att Gud älskar dig. Vilken förälder skulle inte vilja ge sitt barn en sådan gåva? Vilken ung människa behöver inte få veta att du är älskad rakt upp och ner utan villkor. Vilken vuxen behöver inte leva i tillit och förtröstan utan prestationsångest. Vilken människa behöver inte ett hopp och ett löfte när detta livet tar slut.
Gud har gett dig dopet. Du får säga: Jag är döpt. Jag hör till Gud. Vi pratar med varandra. Det kallas bön. Jag tillhör Gud i liv och i död.
Anders Roos
Kyrkoherde i Sollentuna församling, Stockholm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar