20 okt. 2011

Vigselfrågan aktuell på kyrkomötet


Nästa vecka, på tisdagen, startar andra sessionen på kyrkomötet 2011. Det är 98 motioner som skall behandlas och ett antal skrivelser från kyrkostyrelsen.

Den fråga som fått mest uppmärksamhet i media är den om vigselbehörigheten för prästerna.

Eftersom det är Kammarkollegiet som beslutar om vilka präster som skall ha vigselbehörighet som är det inget som Svenska kyrkan beslutar om.

Däremot kan ju Svenska kyrkan besluta att alla de präster man har anställda skall vara godkända av Kammarkollegiet. (Då gäller det också att man kan hantera de präster som tillfälligt blir av med sin vigselbehörighet - vilket händer titt som tätt bla pga av slarv med papper…)

Det är tillsyns och uppdragsutskottet som har diskuterat frågan. Deras förslag är att alla präster skall ha vigselbehörighet. Mot detta förslag finns det tre reservationer.

Här hittar du betänkandet TU 2011:6>>

POSKs ledamöter har reserverat sig mot beslutet.
Reservation 1
Vi reserverar oss mot utskottets beslut att bifalla motion 2011:32. I motionen begärs ett uppdrag till kyrkostyrelsen att föreslå åtgärder som säkerställer att samtliga präster i Svenska kyrkan innehar vigselbehörighet. Vi menar att motionen istället ska avslås.

Motionen är föranledd av att några präster ansökt hos Kammarkollegiet att få avsäga sig sin vigselbehörighet och fått denna ansökan beviljad. Bakgrunden är naturligtvis kyrkomötets beslut att vidga den kyrkliga vigseln att omfatta också par av samma kön. Trots kyrkomötets uttryckliga försäkran att, i likhet med vad som hittills gällt, ingen präst ska tvingas förrätta en viss vigsel har alltså några präster tagit det drastiska beslutet att helt avsäga sig vigselbehörigheten. Berörda domkapitel, Överklagandenämnden och Läronämnden har kritiserat prästerna för brott mot vigningslöftet att följa Svenska kyrkans ordning. Vi delar denna kritik.

Trots detta menar vi att det är fel väg att gå att med maktmedel tvinga de aktuella prästerna motta vigselbehörighet, vilket ju är innebörden av motionen. I stället bör de uppmuntras att besinna sitt löfte om lojalitet med kyrkans ordning och frimodigt åter själva ansöka om vigselbehörighet. Svenska kyrkans syn på vigsel mellan man och kvinna har ju inte på något sätt ändrats genom 2009 års beslut. Vigseln har visserligen utvidgats till att omfatta också samkönade par, men det finns ju ingen skyldighet för den enskilde prästen att förrätta en sådan vigsel.

Härtill kommer den omständigheten, att kyrkostyrelsen knappast kan hitta några rimliga åtgärder för att säkerställa samtliga prästers vigselbehörighet. Kammarkollegiet har enligt lag att återkalla en prästs förordnande att vara vigselförrättare om han eller hon begär det. Att genom en lagändring ändra på detta förhållande framstår som helt orealistiskt. Staten kan knappast ge ett uppdrag som avser myndighetsutövning till en enskild som inte önskar motta detta uppdrag. Detta skulle stå i strid med allmänna rättsregler och är inte en inomkyrklig fråga.

Den enda möjlighet att ”säkerställa” att samtliga präster innehar vigsel- behörighet (självfallet undantagandes de som genom någon förseelse blivit berövade sin vigselbehörighet av Kammarkollegiet) blir då att i kyrkoordningen införa en bestämmelse, att domkapitlet ska förklara den obehörig att utöva uppdraget som präst som avsagt sig sin vigselbehörighet. Detta måste anses vara en orimligt hård påföljd. Ett domkapitel har utdelat en erinran, två andra har kritiserat prästerna men inte delat ut någon påföljd. Prövotid har inte varit aktuell i domkapitlens bedömning. Att ta steget fullt ut och obehörigförklara skulle vara en oförsvarlig överreaktion.
Hans-Olof Andrén och Emma Hedlundh
Hans-Olof Andrén har också lämnat in en särskild mening.
Särskilt yttrande
Efter att betänkandet justerats har jag blivit uppmärksammad på en passus i kyrkostyrelsens skrivelse 2009:6 Vigsel och äktenskap i vigselfrågan, som jag anser att vi i utskottet borde tillfört som bakgrund till våra överväganden avseende anställning under kyrklig anställds inställning till vigsel mellan personer av samma kön. Kyrkostyrelsen skrev (KsSkr 2009:6 sid. 32):

Det råder enighet inom Kyrkostyrelsen i frågan om att ingen präst mot sin personliga övertygelse om vad som är rätt ska tvingas viga par av samma kön.
Detta följer av att Svenska kyrkan bejakar att det inom kyrkan kan rymmas olika syn på äktenskapet. Frågan om hur man ser på vigsel med par av samma kön ska inte heller ha betydelse vid exempelvis prövning av prästkandidat eller anställning av präst, musiker, kyrkvaktmästare eller annan personal i kyrkans tjänst.

Utskottet kommenterade i sitt betänkande 2009 inte kyrkostyrelsens uppfattning att frågan hur man ser på vigsel av par av samma kön inte ska ha betydelse vid anställning av präst, musiker, kyrkvaktmästare eller annan personal i kyrkans tjänst. Kyrkomötet biföll utskottets yrkande i aktuell del. Denna uppfattning är således ett uttryck för kyrkomötets inställning.
Hans-Olof Andrén
Tidningen Dagen skriver om frågan: Vigselrätt tvång för alla präster>>
Dagen Ledare: Vigselrätt inte bara en ordningsfråga>>

I Kyrkans Tidning gör Lennart Lundberg en analys av frågan på sidan 8 (nr 42/11). Den artikeln finns tyvärr inte på webben.

Att ha vigselbehörighet innebär inte att att ha vigselplikt. Det vill säga, den som inte vill, av olika skäl, viga ett par har rätt att neka. Det kan kan finnas många skäl att inte vilja viga ett par. Det kan handla om omgifte, att man vigt den ena parten förut eller som det handlar om i det här fallet, att man inte vill viga par som har samma kön.

Den rädsla som kommer fram när det pratas om att alla måste ha vigselbehörighet är att det så småningom inte skall kunna gå att säga nej - trots att detta är reglerat i lag.
Den skrivning som utskottet gör (sid 5) kan också vara skrämmande:
När man vigs till präst lovar man att följa kyrkans ordning. Kyrkans ordning förändras dock över tid och därför måste man förstå att den ordning som föreligger då man avger sina löften troligen inte kommer att vara densamma framgent. Solidariteten med den kyrkliga ordningen ska dock bestå hela livet.
Jag förstår att detta kan kännas mycket skrämmande - eftersom Svenska kyrkans tro bekännelse och lära ligger i händerna på ett kyrkomöte som är politiskt tillsatt och där biskoparna inte har rösträtt.

Ur POSKs handlingsprogram:
POSK anser att det för enskilda präster inte ska föreligga skyldighet att förrätta vigsel. För POSK är detta en nödvändighet för att Svenska kyrkan ska kunna ansöka om vigselrätt.

Inom Svenska kyrkan, och även inom POSK, finns olika uppfattningar om kyrklig vigsel. POSK menar att Svenska kyrkan med sin lutherska äktenskapssyn kan rymma olika uppfattningar i vigselfrågan utan att dessa blir kyrkoskiljande.

Det fortsatta arbetet med samlevnadsfrågor bör också innefatta ekumeniska konsultationer med andra kyrkor, särskilt kyrkorna inom Borgågemenskapen och Sveriges kristna råd. POSK vill arbeta för att samtal om samlevnad förs på alla nivåer i Svenska kyrkan och med respekt för olika uppfattningar. Utgångspunkten är att föra kontinuerlig dialog och fatta beslut på ett sådant sätt att kyrkosplittring inte uppstår.

4 kommentarer:

Simon Wämmerfors sa...

Bra att någon reserverade sig.

Personligen känner jag framförallt misstänksamhet inför beslutet KM kommer att fatta ang detta. Varför lägga ner så mycket möda på något som ändå inte spelar någon roll? Ingen har ju vigselplikt och även den utan statlig vigselbehörighet kan förstås förrätta vår kyrkas vigselgudstjänst. Av både hetero- och homosexuella. Så jag har svårt att begripa logiken här.

Det enda som verkar vettigt är att det finns en bakomliggande ambition att steg för steg befria kyrkan från dem av prästerskapet som avviker från den nya äktenskapsteologin och håller fast vid den gamla. Men då krävs förstås att man går vidare och stänger den sista dörren, friheten att låta bli att viga. Där är vi inte, men jag kan inte komma ifrån känslan att debatten nu förebådar just det. Om inte annat så lär oss historien att en sådan utveckling är mycket möjlig.

Mats Rimborg sa...

Äktenskapsbegreppet förfogar riksdagen över, och i Sverige är det numera möjligt att ingå samkönade äktenskap. Kyrkomötet har beslutat att det även ska vara möjligt att förrätta kyrklig vigsel mellan par av samma kön. Men eftersom det är frivilligt att viga samkönade par är det helt onödigt för någon präst att avsäga sig sin vigselrätt. "Problemet" är väl snarast att det är så få par med samma kön som vill vigas kyrkligt att de räcker inte till för alla präster som är angelägna om att visa hur liberala de är. Men om det är några präster som ändå frivilligt avsäger sig vigselrätten så är det inte heller något stort problem, det finns alldeles tillräckligt med präster som vill förrätta vigslar. Båda sidor överreagerar i den här konflikten. Fram till 1976 rådde vigselplikt för Svenska kyrkans präster och vid flera tillfällen ställdes präster som vägrat viga frånskilda inför rätta av justitieombudsmannen. Sedan dess har det varit frivilligt, och kring det har det inte varit någon problematik. Vilka homosexuella skulle vilja bli vigda av en präst som menar att äktenskap mellan parter av samma kön är fel?

Simon Wämmerfors sa...

Om det bara handlar om att slippa viga enkönade par är det förstås onödigt att avsäga sig sin vigselrätt. Förrätta vigselgudstjänst kan alla vigda göra, vår kyrkas gudstjänsters "giltighet" beror inte på statens inställning till dem. Möjligtvis blir resultatet att man viger mer sällan eftersom folk tycker att det är opraktiskt att behöva ingå äktenskap i två steg.

Jag tror att det helt enkelt är som Sunnliden m.fl. säger: det är i första hand ett principiellt ställningstagande som rör kyrkans relation till staten. De vill inte längre vara myndighetsutövare, något som utlösts av att statens och den universella kyrkans äktenskapssyn glidit allt längre ifrån varandra. Tycker själv att det inte borde vara några problem att tillmötesgå en sådan inställning.

Mats sa...

Svenska kyrkan har (till skillnad mot exempelvis den katolska) ingen egen kanonisk rättsordning och regelrätta vigselgudstjänster med frågor, löften, ringväxling och tillkännagivande där prästen säger "ni är nu äkta makar" kan inte hållas av präster som saknar vigselbehörighet. Däremot kan man naturligtvis i stället få sitt borgerligt ingångna äktenskap välsignat av en sådan präst, och det finns en särskild ordning för detta i Den svenska kyrkohandboken.

Så länge Svenska kyrkan inte har avsagt sig, eller blivit fråntagen, vigselrätten är det osolidariskt och därmed ett brott mot vigningslöftena av de präster som skriver till kammarkollegiet och avsäger sig sin vigselrätt. Det har flera av landets domkapitel kommit fram till och överklagandenämnden har fastställt deras beslut. Dock tycker jag inte det är så allvarligt att avkragning borde komma ifråga.

Frågan om Svenska kyrkan ska ha vigselrätt har debatterats i kyrkomötet sedan slutet av 1800-talet. Den kommer säkert att lösas så småningom, men det hjälper inte saken att enskilda präster bedriver demonstrationspolitik.