21 okt. 2011

Vi och dom

Från Hans-Olof Andrén kommer här en debattartikel med anledning av strukturutredningen, som varit uppe för diskussion i Svensk Pastoraltidskrift. Med tillåtelse av tidningen och artikelförfattaren publicerar vi här följande debattartikel:

I Svensk Pastoraltidskrift nr 19/2011 uppmärksammas åter Strukturutredningen i flera inlägg. Min artikel i nr 17 kommenteras utförligt av Kjell Petersson. Jag fortsätter gärna samtalet om utredningens förslag och Svenska kyrkans framtida organisation på lokalplanet.

När jag har presenterat utredningens förslag för förtroendevalda och anställda i olika delar av landet har jag mötts av en överraskande positiv grundinställning till våra förslag. Det som framför allt bejakas är våra grundtankar, som lite slagordsmässigt skulle kunna sammanfattas i tre ”grundbultar”:

”Styra och leda”: Det behövs pastoral styrning och ledning på alla nivåer. Idag finns detta bara på församlingsnivå. Pastorat anses inte vara en ”pastoral nivå” (!) men där finns i alla fall en pastoral ledning genom den gemensamma kyrkoherden. Flerpastoratssamfälligheterna saknar både pastoral styrning och ledning.

”Andligt och världsligt”: Pastoralt och förvaltning hänger ihop. Illusionen att en kyrkonämnd enbart skall syssla med ekonomi, personal, fastigheter och begravningsverksamhet utan att påverka den pastorala verksamheten blir alltmer orealistisk. Resurser styr naturligtvis, särskilt när man vill vara Svenska kyrkan på orten och göra många saker gemensamt, t ex diakonal verksamhet eller skolkyrka. Därför måste kyrkonämnderna bli kyrkoråd med också pastoralt ansvar.

”Närhet och samverkan”: Församlingen är primärt en gemenskap kring en kyrka. Utan gudstjänst ingen församling – den synen har vi alla i utredningen. Vi har försökt forma en organisation där sådana gemenskaper skall kunna finnas också när församlingen är liten och resurssvag, och därför måste göra en del pastoral verksamhet (konfirmandundervisning t ex) tillsammans med andra församlingar i pastoratet.

Men det uttrycks ibland en oro för att den nya organisationen skall leda till centralisering. Kjell Petersson har samma farhågor. Pastoratets kyrkoråd och kyrkoherde kommer att styra församlingens verksamhet mot dess vilja, kyrkofullmäktige kommer att välja olämpliga personer till församlingsrådet, som dessutom är kraftigt avlövat och omyndigförklarat, har bara fyra valda ledamöter och sysslar bara med församlingskollekter och annat av ringa betydelse. Man får inte ens ha en egen församlingsinstruktion, den skall vara gemensam för hela pastoratet. Och vem vet vad som kommer att stå i den – högmässa en gång i månaden? ”Man vill ha kvar församlingarna, men ändå inte.”

Vi har haft ambitionen att skriva ett enkelt och flexibelt regelverk som skall kunna fungera både för landsbygdsförsamlingen med 200 medlemmar och storstadsförsamlingen med 10 000. Då måste minimikraven sättas ganska lågt. Fyra valda ledamöter är just minimum – om man i dag har 10 valda i (det kanske direktvalda) kyrkorådet finns det ju inget som hindrar att man fortsätter med det, även om man byter namn till församlingsråd.

Och om man idag klarar av att förvalta en rambudget och anställa personal, inklusive kyrkoherde, finns det väl ingen anledning för det nya pastoratets kyrkoråd att inte ge ett liknande uppdrag i den nya organisationen. Utredningen litar alltså på pastoratens förmåga att organisera verksamheten själva, utan att allt föreskrivs i detalj i kyrkoordningen. Kanske behövs en mellannivå i de största pastoraten, en grupp av församlingar med gemensamt arbetslag och en biträdande kyrkoherde, säg, som ledare? Det finns många möjligheter och utrymme för kreativitet.

Jag är kanske för optimistisk, men jag tror faktiskt att kyrkofullmäktige vill ha så kompetenta och engagerade församlingsråd som möjligt och kommer att försöka åstadkomma detta. Det finns ett ”vi och dom”-tänkande som jag känner mig lite främmande för. De grupper Kjell Petersson och jag representerar finns väl också med i kyrkofullmäktige och dess valberedning?

Visst kan situationen bli väldigt ”politisk” på sina håll, med strikt proportionellt val av församlingsråden. Men det räcker ju inte med mandat, det måste finnas folk också. Det finns olika sätt att hitta förtroendevalda, genom församlingsmöten och självklart genom nomineringsgrupperna. Och det finns många sätt att fördela mandat. Att göra församlingen till valdistrikt är en möjlighet, då får man en mätning av den lokala opinionen som man kan ta ställning till. Men organisationen öppnar också för personval, fullmäktige kan ju välja ledamöter utan att nödvändigtvis ha en partibeteckning på dem.

Visst, om vi bara skall ha ett val på lokal nivå hade det varit bättre att det är på församlingsnivå, så som faktiskt Demokratiutredningen föreslog. Men kyrkomötet sa nej till detta, eftersom flera stora nomineringsgrupper var emot av principiella skäl – de som beslutar om kyrkoavgiften skall vara direktvalda, sades det. För egen del tycker jag inte att detta är nödvändigt, men vi får ändå ha respekt för kyrkomötets ställningstagande.

En fördel med förslaget är dock att fyllnadsval kan göras om någon avgår – det går ju inte vid direktvalt kyrkoråd. Det gör det lättare för unga att engagera sig, om man inte behöver binda sig för en hel mandatperiod. Dessutom föreslår vi att fullmäktige kan besluta om en kortare mandatperiod för församlingsråden än fyra år.

Den gemensamma församlingsinstruktionen då? Självklart finns det ett avsnitt för varje församling, men beskrivningen av vad som två eller flera församlingar skall göra tillsammans tror jag blir rätt rörig om den skall föras in i flera dokument som ju måste stämma överens. Vissa saker kanske dessutom skall ligga direkt under kyrkorådet och kyrkoherden. Jag ser detta enbart som en teknikalitet.

Om någon blir lyckligare av att instruktionen bryts isär i flera dokument är det inte någon hjärtefråga för mig. Varje församlingsråd måste ju alltid yttra sig om instruktionen. Och domkapitlet skall fastställa.

Slutligen – hur blir det med gudstjänstlivet? Jag utgår från att stora församlingar skall fira söndaglig gudstjänst som idag. Men domkapitlet kanske kan tänka sig att en liten församling, som pastoratet inte mäktar försörja med präst och musiker varje söndag, kan få lov att fira lekmannaledda gudstjänster varannan söndag och mässor söndagarna däremellan?

Finns det bara ett engagerat lekfolk som vill ta ansvar, så tycker jag att en sådan församling kan få finnas kvar. Risken är annars att de engagerade tappar sugen när den egna församlingen blir sammanlagd och man inte finner sig tillrätta med att fira gudstjänst växelvis i pastoratets kyrkor. Vi måste nog komma bort från tanken att gudstjänst är något som anställda producerar och församlingen konsumerar.

Hans-Olof Andrén

Läs mer om strukturutredningen här>>

Inga kommentarer: