17 okt. 2011

Änglar finns

Från Svenska kyrkans utsända i Brasilien, San Paolo, kommer följande text, lånad med tillåtelse från deras blogg (3 okt)>>

I den lokala katolska kyrkan nere på hörnet vid hotellet verkar gudstjänsten pågå hela tiden. Utanför brusar stadens puls och rytm utan att påverkas eller påverka. I alla fall tycks det så på ytan.

Men när jag tittar lite närmare ser jag att det visst påverkar att gudstjänsten firas därinne i dunkelt. Människor på gatan stannar till, någon gör ett korstecken, andra slinker in en stund. Låter sig liksom pudras lite av det heliga som pågår. Stannar ett tag innan de virvlar vidare ut i staden.

Gudstjänsten följer sin egen rytm. Några stannar vad det verkar hela tiden. Deltar. Där är kvinnor med matkassar på väg hem från affären, män och kvinnor med portföljer på väg hem efter jobbet, eller kanske på väg till ytterligare ett viktigt möte innan dagen är slut.

Det är torsdag eftermiddag och klockan är fem, två världar möts, korsar varandra, påverkar varandra. Eller är det bara staden som låter sig påverkas?

Står kyrkan opåverkad? Bryr sig inte gudstjänsten om vad som händer därute? Eller är det kanske just det den gör, i sin ständiga bön för världen.


Jag slinker också in, kanske är det en passerande ängel i vimlet som ger mig en lätt knuff i ryggen. Väl där låter jag mig omslutas av det heliga utan att eg förstå så mycket av orden. Men riten bär sig själv och jag blir sittande en stund. Varför är det inte så här i min kyrka?

Vad är det dom har här som vi saknar? Svaren kommer smattrande som på ett rad-band i mitt inre, försvararens snabbhet slår till. Avstånd, trafik, tradition, öppenhet eller snarare brist på, lokaliseringen … många och korrekta är dom.

Men jag bestämmer mig för att skjuta undan dom ett tag, vad är det dom har som vi saknar?

Igår var det någon, kan det också ha varit en ängel, som kom en förslag på lösning av kyrkans, dvs vårt, problem.

6by6by6… Tänk om det vore så enkelt. Att 6 personer lockar med sig 6 andra som tar med sig 6 till. Att ge några få i uppgift att inbjuda 6 vänner, stöta på dem tills de faktiskt kommer med till kyrkan. Att i alla fall påminna dessa 6 minst 6 gånger…med max 6 veckor mellan påminnelserna.

Kanske är det så enkelt, kanske är det vi som krånglar till det onödigt mycket. (Som skäms för det vi gör? För det vi erbjuder.) Som ställer oss i vägen för de heliga liksom. Eller romantisera jag nu, vill jag hitta enkla lösningar på svåra problem.

Men frågan kvarstår, vad har dom som vi uppenbarligen saknar?

Jag måste nog ta fram snabbsvaren igen och inse att de spelar roll, att vår kyrka inte ligger så man bara kan slinka in, att vi inte har öppet på det viset pga kriminaliteten, att vi inte har det i oss att slinka in en stund på väg till eller från, att vår tradition ser annorlunda ut.

Men kanske kan vi ändå lära oss något tänker jag och slinker ut igen pudrad av det heliga jag med.

På torget utanför står en man och delar ut kort med änglar på, på söndag är det Mikaelsdagen tänker jag och ler.

Änglar, Guds budbärare, undrar vad just den här budbäraren ville säga, just idag, till mig? Det vet jag inte än, ibland är det svår att förstå ängelska! Jag tror vi behöver öva oss att se och förstå när det heliga liksom talar till oss. Vi är rätt lika Natanael hela bunten, tittar på Gud och säger förvånat: hur kan du känna mig, jag känner ju inte dig.

Men det är inte så lätt att känna igen guds budbärare, det är rätt ovanligt att de kommer som små keruber med vingar på ryggen. Dom är nog mer lika vanligt folk tror jag. I alla fall de vi ser nu, de som ska slåss mot ormen från urtiden sen i slutet behöver nog ha lite mer power!

Men dom vi ser nu är nog mer lika oss än man kan tro. Finns i vardagen, kanske helt ovetande om att dom är budbärare. Dom, eller snarare vi får vara Guds händer och fötter. Och varje gång det sker sker något heligt.

Och du, det verkar som att det är lättare att tala ängelska än att förstå. Konstigt nog. Men de är sällan det heliga är logiskt. Kanske är det lättare att tala, att vara budbäraren, för att då tänker vi inte med huvudet utan med hjärtat, om vi en behöver tänka. Det behöver ju sällan budbäraren!

Lena Brolin

San Paolo

Lena Brolin satt för POSK i kyrkomötet under förra mandatperioden, för Uppsala stift.

Inga kommentarer: