Torbjörn berättade om den kyrka som han är präst i - hur han när han prästvigdes 1972 trodde att han skulle komma och ut frälsa alla och sedan upptäckt att det bara blev pannkaka av alltihopa.Detta utvecklade han sedan på en halvtimme. Torbjörn själv kom från en väldigt vanlig kyrklig familj. Tillhörde inte någon av riktningarna av hög, låg eller gammalkyrklig. När han var runt 20 gick det en stor ungdomsväckelse i Norrland - Laestadianerna var det som drev den väckelsen. Och där fann Torbjörn en del av sin kristna tro.
När han sedan kom till Uppsala för att läsa teologi så mötte han högkyrkligheten och fann den mycket tilltalande - med liturgi och allt vad det innebär. De senare åren har han också funnit glädje i den karismatiska rörelsen i form av bland annat OAS-rörelsen.
Hela den här resan har han kunnat göra inom Svenska kyrkan. Han har inte behövt att konvertera eller byta religion - för denna stora mångfald har funnits inom Svenska kyrkan.
Men… nu känns det inte som det går längre, säger Torbjörn.
Det finns inte rum för laestadianer eller karismatiska rörelser - eller det högkyrkliga.
Torbjörn berättar om sin församling hemma i Norrland. I hans kyrka kommer kanske 40 personer på en "bra" gudstjänst - i huset tvärs över gatan samlas samtidigt 300 personer hos laestadianerna. De allra flesta där är unga, under 30 år och fler blir de, eftersom varje familj har minst sex-sju barn…
Och då kommer vi tillbaka till innanförskapet och utanförskapet. Skall Svenska kyrkan rymma även de som tycker som laestadianerna eller skall vi låta dem gå tvärs över gatan till ett annat bönehus?
Och vad säger "de som vet"? I min enfald trodde jag att teologiska kommittén (jag har försökt att hitta en adekvat webbsida med namn och deras uppgifter men inte hittat något ännu) och läronämnden i kyrkomötet, samt biskopsmötet var de inomkyrkliga arenor där teologiska frågor diskuterades. Det var därifrån som vi skulle få råd och hjälp, vi som inte har doktorsgrader i teologi, vi som inte har blivit kallade att vara biskopar. Är det så att de borde ordna en "problemfestival" på sin nivå i Svenska kyrkan? Borde vi stänga in dem i ett rum och inte släppa ut dem förrän de kommit med en lösning?
Ett exempel:
Den som är gammalkyrklig vill inte gå till nattvard oftare än var sjätte vecka - en högkyrklig vill fira mässa varje vecka - gärna varje dag. Det vill man eftersom man ser allvarligt på Herrens gåvor - men det blir olika tolkning av det. Ser dessa ner på varandra? Ja, kanske. Men vem har rätt? Inte vet jag! Men båda riktningarna ryms i Svenska kyrkan och den mångfalden hoppas jag aldrig att vi gör oss av med utan att båda riktningarna får finnas kvar.
Dag Sandahl avslutade problemfestivalen med att läsa högt ur biskop Bo Geitz som skrev i Vår lösen från 1938 - Ett kyrkoprogram Jubilate. Mycket av det biskop Bo pratade om då är giltigt än i våra dagar.
Sen pratade Dag om att kyrkan bygger kultur. Och att vi som går i kyrkan är dess största kulturbärare. Och de som är anställda i kyrkan är också dess stora kulturbärare. Om inte vi går i gudstjänst, om inte de anställda går i gudstjänst - varför förväntar vi oss då att någon annan skall göra det?
Tillbaka till något som Torbjörn berättade. Vid ett tillfälle i sin ungdom satt han och samtalade med sin far och farfar och några andra mycket goda vänner till familjen. Och plötsligt så insåg han - om alla dessa människor som jag litar så mycket på - om de en dag kommer och säger att det inte tror på Gud - vad händer då med min tro? Hur starkt är min tro? Är den min egen eller "någon annans"? Bär min tro när någon annan slutar tro?
Det tyckte jag var mycket intressant och tänkeväckande!
Jag fick höra om en person som varit frivillig ungdomsledare samtidigt som hon jobbade inom vården. Hon jobbade ibland helgerna och kunde därför inte gå i kyrkan på söndagarna. Då sa prästen till henne att det var viktigt att "hennes" ungdomar förstod varför hon inte var kyrkan, vilket det annars förväntades att hon var varje söndag. Det handlade om kulturen.
Går jag nu hem från den här problemfestivalen med en känsla av att vi kommit en bit framåt? Nja, kanske det. Dag Sandahl pratade om att det skulle skrivas program - en pastoral för kyrkan, program om kyrkosyn, om församlingssyn. Kanske kan det bli ett dokument som kan vara underlag för en fortsatt diskussion.
Hur en fortsatt diskussion skall komma till stånd det där alla känner att de blivit hörda och förstådda - det vet jag inte. Men det är en nåd att stilla bedja om.
Det jag vet är att POSK har ett gediget handlingsprogram - ett program som ligger till grund för de frågor som vi driver i Svenska kyrkan. Vi kommer också att omarbeta vårt handlingsprogram inför nästa valperiod, ett arbete som startar hos styrelsen i höst och i det arbetet kommer vi att bjuda in alla POSKare.POSK kommer att prata Teologi och problem när vi i POSK ses på Teologifestivalen i Uppsala 3-5 februari 2012. Du kan läsa mer om detta här. (Anmäl dig före 30 september för att få det lägre priset!)
Avslutningsvis - det var bra av Norra Ölands pastorat att anordna en problemfestival. Det blev spännande möten och intressanta föredrag.
Läs Torbjörn Lindahls blogg om sitt Ölandsbesök här>>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar