Ylva är kyrkoherdefru men har själv ett förflutet inom skolvärlden och som politiker (om jag uppfattade presentationen rätt) och har också en teol.kand.
Hon började med ett rekommendera en bok som hon älskade "Innanför, utanför" av Herman Wouk, där hon sedan också citerade en del stycken.
Hon pratade om utanförskap och innanförskap. Vem definierar det?
För henne var att läsa tidegärden en del av ett innanförskap - att vara ett med dem som läst före och de som kommer att läsa efter. Att vara en del av helheten. Det blir att stiga ur tiden.
Ylva höll en ypperligt bra föreläsning - men jag kände mig utanför… Varför? Kan det beror på att det som är utanförskap hos föreläsaren inte är det hos mig fullt ut?
Det här med att vara inkluderande och exkluderande, det är verkligen en slak lina att balansera på. Ligger sanningen i betraktarens ögon? Finns det en sanning - eller är det bara moral (för att knyta an till Maria Eckerdal).
Går det att undvika problem genom att inte prata om dem? Nej, det tror jag inte. Men det är viktigt att problemen diskuteras inte bara på en arena - utan på flera.
Och jag har förstått att det finns två synliga problem som hela tiden dök upp på den här problemfestivalen. Det är beslutet att prästviga kvinnor från 1958 och det är beslutet om samkönade äktenskap från 2009. För dem inom Svenska kyrkan som inte tycker att dessa beslut var rätt beslut så finns det idag ett utanförskap. Jag återkommer till detta efter min rapportering från tisdagens föredrag.
Efter Ylva Willborgs föredrag blev det åter tid för diskussion. Jag fick återigen känslan av utanförskap.
Det rådde en känsla av att "allt" Svenska kyrkan gör är fel, nationell nivå skickar till exempel ut dekret utan att höra med församlingarna vad de vill göra. När jag försökte få exempel vad det var för dekret så blev det dock väldigt vaga svar.
Min tolkning av detta är att det mest var en känsla att "någon annan bestämde" Och nog är det så. I en församling är det kyrkorådet som bestämmer - kyrkorådet lyder kanske under en kyrkonämnd eller ett kyrkofullmäktige som i sin tur lyder under ett stiftsfullmäktige som i sin tur… Och så är det! Det finns alltid någon annan att skylla på.
Jag kände mig lite ledsen och arg - för som del av Svenska kyrkan och kyrkomötet är jag med i systemet. Men jag känner att det är en inte helt rättvis bedömning som gjordes av deltagarna på festivalen.
Efteråt samlades vi alla till gemensam måltid och festligheter i Gummerusladan. Där drog biskop Johansson en vals tillsammans med diakonen Gunilla och församlingskorna tittade nyfikna in genom fönstret. De fick i alla fall vara utanför.
1 kommentar:
Det här med utanförskap genomsyrade verkligen festivalen och ibland fick jag en känsla av att en del festivaldeltagare ville "visa" oss POSK'are hur det känns genom att markera vårt utanförskap på festivalen. Vi var inte utanför utan i högsta grad innanför och deltog i samtalen med stor iver. Det vi sa hade inte blivit sagt utan oss därför var vårt dettagande väldigt viktigt!
Det går utmärkt att vara innanför både problemfestivalen och Svenska Kyrkan!
Skicka en kommentar