Med tillstånd av artikelförfattaren Mikael Mogren och SKT har vi fått tillstånd att publicera ledaren från SKT nr 14/2011
Till svensk sommar hör sockenkyrkorna. De röda lyser som smultron, de vita glimmar som snödrivor i grönskan.
Bland mycket annat påminner kyrkorna om förmodern kommunikationsteknik. De är byggda för att människor ska samlas och uppleva tillsammans.
Det kan verka vara motsatsen till den kommunikativa revolutionen under de senaste tjugo åren. Vad internet och facebook kommer att betyda kan vi hittills bara ana. Några följder har vi upplevt: Det går att skapa nätverk som fyller torg och störtar regimer. Det går att ta upp kontakten med klasskamrater som inte hörts av på 25 år. Det går att bli medlem i en nätgemenskap som diskuterar det sena 1600-talets psalmdiktare.
Men hur är det med närmaste grannarna? Hur fungerar facebook där vi bor? Det är inte självklart att den kommunikativa revolutionen främjar närmiljön.
Det lokala behövs. I det lokala kan man protestera mot att skolan ska läggas ner. Där kan man få relationer med individer som går och handlar när man ligger sjuk. I det lokala kan man se film och röja sly tillsammans. För att få liv i den lokala gemenskapen behövs förmodern informations- teknik.
Man måste träffas, få gemensamma uppevelser, arbeta tillsammans, fira. Ingen annan institution har främjat gemenskap längre än kyrkan. Den lokala församlingen är bäst på det.
Redskapet är själva kyrkomiljön: kyrkans byggnader och kyrkogården. I glas och gräs, sten och stål, trä och tyg har det gudomliga tagit form. Det innersta har blivit konkret, yttre gestaltning som var och en väljer att förhålla sig till. Få predikningar är så självklara som ett spåntak som luktar tjära eller en malmklocka som ringer in helgen.
Vi behöver använda all vår kreativitet för att locka fram kraften i den mest lokala. Samarbetet mellan hembygdsförening, kyrka, idrott och skola fungerar på många håll. I varje sammanhang kan kyrkomiljön erbjuda rötter och skapa högtid. Sommarfester och hemvändardagar som börjar med en glad och barntillvänd mässa kan bli sommarens höjdpunkt. Det kan vara att de flesta kommer till kyrkan för att träffa folk, och man möter Levande Gud. Ur det som för en dag samlar människor kan sammanhang skapas som bär året om.
Exempel finns i gamla DDR: Där har så gott som varje kyrkomiljö sin egen Förderverein. På svenska betyder det ungefär stödförening. Det är sammanslutningar som har tagit på sig uppgiften att renovera och underhålla de kyrkomiljöer som under kommunismen höll på att rasa ihop.
Medlemmarna kan vara människor som inte tillhör församlingen, inte bor på orten, eller ens vill beteckna sig som kristna. Förderverein samlar in pengar och anordnar städdagar och fester. Ett viktigt syfte med festerna är att få nya medlemmar. I samarbete med kyrkorådet söker styrelsen EU-pengar och andra bidrag. Förderverein är ett sätt att organisera det självklara intresse som kyrkomiljön väcker hos många människor. Stödföreningen värnar kyrkomiljön och den främjar den lokala gemenskapen.
Finlands evangeliska lutherska kyrka är steget före Svenska kyrkan när det gäller sammanläggningar till större enheter. I Finland kombinerar man de stora driftsenheterna med kapellförsamlingar. Det är deras sätt att värna det lokala.
I Sverige har vi sockenbegreppet som fortfarande är gångbart, men mer inom Lantmäteriet och Sveriges hembygdsförbund än i Svenska kyrkan. Sockenråd finns redan på vissa håll. Socknen och sockenkyrkan är en långt ifrån uttömd resurs.
Den sammanläggning av pastorat som just nu pågår kan vara bra för förvaltningen. Även konfirmandarbetet, kyrkogårdsförvaltningen, ungdomsverksamheten och diakonin kan få ny energi av större enheter.
Syftet med sammanläggningarna är att möjliggöra det lokala. Stordrift fungerar i ekonomisk förvaltning, knappast i sakramentsförvaltning. Relationsbygge låter sig inte centraliseras. I det läge som nu är behövs mycket kreativitet i närmiljön, eftersom kristen tro rotar sig bäst i det mest lokala. Där kan det frusna smälta som snödrivor och människor slå ut som smultronblommor. Ett redskap för det är sockenkyrkorna.
Mikael Mogren
präst och kyrkomötesledamot för POSK i Uppsala stift
Ur POSKs handlingsprogram:
I hela landet måste det finnas rimliga möjligheter att delta i kyrkans gudstjänstliv och verksamhet. POSK vill verka för att kyrkans system för ekonomisk utjämning ändras så att olikheterna i kyrkoavgift för personer med samma betalningsförmåga inte blir orimligt stora. Men för att på sikt klara ekonomin krävs också ändringar i församlings- och pastoratsindelningen.
(…)
POSK slår vakt om kyrkans närvaro i hela landet genom de territoriella församlingarna, som är ett uttryck för ansvaret för alla som tillhör kyrkan oavsett var de är bosatta. De territoriella församlingarna är basen för kyrkans verksamhet, och de har också ett ansvar för alla som vistas inom församlingens område. Samtidigt är den enskilde fri att delta i gudstjänst- och församlingsliv i vilken församling den vill. Genom clearingsystemet är det kostnadsfritt att välja en annan kyrka än hemkyrkan för de kyrkliga handlingarna – dop, konfirmation, vigsel och begravning.
POSK vill öka möjligheterna för dem som tillhör Svenska kyrkan att kunna engagera sig i en annan församling än hemförsamlingen genom att ge möjlighet att bli vald till förtroendeuppdrag där. POSK vill också verka för att genomföra de begränsade möjligheter till en friare församlingstillhörighet som är förenliga med Lagen om Svenska kyrkan. På sikt bör den enskilde få större möjligheter att påverka sin församlingstillhörighet utifrån sitt kyrkliga engagemang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar