Med hjälp av Kyrkans Tidning hittar jag till en artikel i Magasinet Fokus, som gör en analys av Svenska kyrkan.
Artikeln heter Herde utan hjord>> och tar sitt avstamp i strukturutredningen som lämnade sitt förslag förra veckan.
Allting måste dö. Och aldrig är döden så närvarande som under långfredagen då han som kallades Guds son hängdes upp på ett kors. Han gjorde inget motstånd, han visste att han skulle dö.
Det sägs att det är omodernt att tala om döden. Att döden skuffas undan till rum där vi slipper möta den. En sådan plats är det som av Svenska kyrkans folk kallas »Strukturutredningen«, kyrkans eget försök att utreda framtiden.
Författaren Erik Schüldt träffar flera olika präster som på olika sätt försöker nå människor. Det ordnas husdjursgudstjänster och mcgudstjänster. Men vid vanliga gudstjänster är deltagandet lågt.
Få lyssnar på honom om söndagarna.
– Gudstjänstbesökarna går absolut att räkna på handens fingrar. Ibland till och med på endast ena handens fingrar. Så är det i Söderbärke och så var det även i Ore.
Med sina nästan sju miljoner medlemmar är kyrkan landets största organisation. En verksamhet som är spridd över hela landet, där långt över tusen församlingar utgör den minsta enheten. De problem som finns i Söderbärke finns nästan överallt.
(…)
Jesus budskap är radikalt. Det blir ofta lite snällt. Människor kommer till kyrkan för att det ska vara trevligt. Är det inte det så får det vara. Nattvarden är det få som tar, bjuds det på fika kommer fler. Söderbärkes kyrkoherde har inget emot att dricka kaffe men han längtar efter att någon gång få tala om trons djupare dimensioner. Det händer nästan aldrig.
Vad beror detta på undrar jag? Är det verkligen ingen som vill tala om trons djupare dimensioner? Eller är det kyrkoherden som tror att ingen vill tala om det? Det är givetvis lätt för mig att sitta i ett helt annat sammanhang i landet och säga att det visst finns människor som vill tala om livets och trons djupa dimensioner. Människor som varje vecka söker sig till gudstjänst för att få höra ordet utläggas och få fira nattvard tillsammans.
De församlingar där det växer, där det spirar och där det händer något. De församlingar som till exempel Fredrik Modéus pratar om i sin bok "Längta efter liv". Där tron spelar roll och där det sprider sig. Finns inte det i Söderbärke och Ores kyrkor? Jo, det tror jag att det gör. Men det kanske gäller att våga språnget, att våga lyssna, att ställa de obekväma frågorna, eller att förutsätta att människor faktiskt vill och kan.
Erik Schüldt pratar också om den politiska kyrkan och när Svenska kyrkan väljer att säga ifrån när något uppfattas som orättvist för den lilla människan. Nu senast i Påskuppropet mot sjukförsäkringarna. En del har uppfattat påskuppropet som en tydlig politisk markering, medan andra säger att detta är partipolitiskt obundet - och att det handlar om diakoni och att se till människan.
Också biskop Eva Brunnes tal i samband riksdagens öppnande uppfattades som ett politiskt ställningstagande, även om biskopen själv säger att det inte var det.
Personligen anser jag att kyrkan måste våga tala klarspråk i samhälle och värld. Men att det klarspråket måste gå att hänvisa till Jesus ord och bibeln. Det måste vara oerhört tydligt varför vi som kristna väljer att säga ifrån.
En ny medlem i församlingen måste döpas. Det är där tron – och därmed organisationen – börjar. Kyrkan, anser Anna Sophia Bonde, är tom inte så mycket på människor som på ande.
– Det blir mest tydligt vid dopen. Man vill ha en fin inramning till sitt barns födelse. Man vill ha prålet. Högtidligheten, anorna, historiens vingslag. Men ska kyrkan kunna behålla sin identitet måste man ibland våga stöta sig med sina egna medlemmar och sägar att dopet faktiskt handlar om något mer än en fin ceremoni i ett tjusigt rum. Det handlar om syndernas förlåtelse, om liv och död.
För henne är det då inte så konstigt att många människor vänder kyrkan ryggen. De kanske helt enkelt inte tror på det som Svenska kyrkan står för.
– Jag tycker det är väldigt galet att vara med i ett sammanhang som jag inte accepterar. Jag går ju inte med i ishockeyklubben för att uppmana dem att spela fotboll i stället. Där utgår man ju ifrån att man är med för att man faktiskt gillar att spela ishockey.
Det är också just i dopet som kyrkans största utmaning finns. Att gå ur kyrkan är lätt, men att komma med är faktiskt svårare. Det räcker inte att bara tycka att kyrkorummet är tjusigt, att sångerna som sjungs är vackra. Man måste tro.
(…)
På ansökningsblanketten för medlemskap finns en liten ruta att kryssa i. Efter rutan står det: »Jag är inte döpt och begär undervisning i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära som förberedelse för dop.« Det krävs helt enkelt något mer än en signatur och ett autogironummer som när Greenpeace värvar medlemmar.
Är det här ett problem? Är det för svårt att döpas? Eller är det viktigt att få undervisning om vad dopet faktiskt innebär? Vem är det som skall bestämma?
Vilka krav ska vi ha som folkkyrka? Och hur länge kan vi kalla oss för en folkkyrka egentligen? Vi kräver inte personlig bekännelse av våra medlemmar. Vi har inget prov man skall klara av för att bli döpt. Men vi har ett system med faddrar som skall ta ansvar för barnets kristna fostran. Vi har församlingen som också skall ta ansvar och se till att det finns möjlighet till uppföljning av dopet som sedan kan leda fram till konfirmation - den vuxna bekräftelsen på dopet.
Artikeln avslutas med:
Ibland, när det har varit riktigt tomt i kyrkobyggnaden, har Jan Marbenius tänkt den förbjudna tanken – är det värt mödan att vara präst i en tom kyrka?
Men, säger han:
– Då försöker jag påminna mig om att Jesus sa att varhelst två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland er.
Har Magasinet Fokus rätt när de säger att Svenska kyrkan är en herde utan hjord?
Uppdaterad 20110420
Marta Axner skriver på sin blogg: Sekularisering eller religiös förändring – Fokus sätter fingret på frågan>>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar