Förra torsdagen hade Mats Rimborg en debattartikel i Kyrkans Tidning med anledningen av utredningen "Ett skyddat rum" som handlar om Svenska kyrkans tystnadsplikt.
Mats Rimborg ville att prästernas absoluta tystnadsplikt (inget annat) skulle förändras. Debatten har under veckan förts vidare både på facebooksidor och på Kyrkans Tidnings webbsida. I dagens Kyrkans Tidning finns flera svar på artikeln. Bland annat vill diakoner i Skara stift också ha absolut tystnadsplikt.
Kyrkans Tidning: Ett skydd för hemligheter>>
Kyrkans Tidning: Värna tystnadsplikten>>
Kyrkans Tidning: Alla i vigningstjänsten bör ha tystnadsplikt>>
Kyrkans Tidning: Tystnadsplikt är inte handlingsförbud>>
Kyrkans Tidning: En klagomur som aldrig läcker>>
Kyrkans Tidning: Avskaffa prästernas absoluta tystnadsplikt>>
P4 Väst: Tystnadsplikten måste bort (radiodebatt med Mats Rimborg>>)
Svenska kyrkan: Tystnadsplikten förstärks i Svenska kyrkan>>
Wikipedia: Tystnadsplikt>>
Svenska kyrkans frågelåda: Vad innebär absolut tystnadsplikt?>>
Mats Rimborg har kommenterat sin artikel i Kyrkans Tidning onsdagen 26 januari och skriver:
Många, särskilt präster, har invänt mot förslaget att avskaffa den absoluta tystnadsplikten. Ett skäl som har framförts är att utan absolut tystnadsplikt skulle samtal som ger anledning att misstänka att någon riskerar att fara illa eller rentav förlora livet inte längre förekomma, utan sådana samtal förutsätter att konfidenten kan vara säker på att inte bli avslöjad.
Därför skulle det inte längre vara möjligt att övertala förövarna att upphöra med sitt beteende, och kanske anmäla sig själva, vilket i vissa fall kan vara möjligt med dagens regler när man kan vända sig till en präst utan att han eller hon får föra något vidare.
Det kan mycket väl tänkas att vissa samtal inte skulle bli av. Det tycker jag i och för sig inte gör så mycket, det är ingen mänsklig rättighet att få tala om sina hemligheter utan hänsyn till vare sig dem man eventuellt har skadat eller den man anförtror sig åt, och utan konsekvenser för en själv. Men jag tror inte sådana samtal kommer att upphöra helt, så rationellt resonerar inte alla, och vissa är kanske inte ens medvetna om vad de har gjort, så det skulle säkert göra en viss skillnad om prästen kunde avslöja det som behövs för att kunna avvärja fara.
Dessutom måste frågan ses i ett vidare perspektiv, av vad som är rätt och fel, och vad det kan leda till om kyrkan behåller den absoluta tystnadsplikten. Hur skulle vi klara en debatt om det framkommer att någon som Josef Fritzl eller Marc Dutroux har varit verksam i åratal i Sverige samtidigt som en präst har känt till vad som pågår, om det visar sig att prästen har varit förhindrad att ingripa eftersom Svenska kyrkans regler har hindrat honom eller henne från det på grund av den absoluta tystnadsplikten?
Eller vad händer om det kommer fram att Olof Palmes mördare strax före mordet talade med en präst om vad han tänkte göra? Det är ännu så länge hypotetiska frågeställningar, men det är bara så länge de är fiktiva som vi kan förhindra att de blir verklighet!
En annan invändning som har gjorts är att det inte alltid är så lätt att veta vem som är förövare och offer, även om det för det mesta torde vara relativt enkelt när det handlar om övergrepp mot barn. Ibland kan det sammanfalla, om någon tänker ta livet av sig. Ibland kan det vara tveksamt, om till exempel någon som har blivit utsatt för övergrepp vill ta hämnd.
Men om utgångspunkten är att den absoluta tystnadsplikten inte gäller när någon är i fara och man genom att ingripa kanske kan avvärja det, så borde detta inte vara något praktiskt problem. Det handlar inte om att avgöra skuldfrågan utan om att skydda dem som är utsatta.
Mitt perspektiv är varken prästens eller förövarens, utan utgår från den som behöver skydd. Jag menar att kyrkan ovillkorligen ska ta ställning för den som riskerar att fara illa, och måste stå för sanningen istället för att tiga.
Debatten böljar vidare…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar