Jesusmanifestationen

Sitter på ett tåg genom en morgonvackert och disigt Sverige. Är på väg till Stockholm för att idag vara med och ta avsked av biskop Tony Guldbrandzén. Tony var ju ordförande i POSK innan han blev biskop i Härnösands stift och jag lärde känna honom i vår kyrkomötesgrupp.

I morgon skall POSK vara med på Jesusmanifestationen i Kungsträdgården. Vi kommer att stå och dela ut material om vår organisation och erbjuda grupper att starta POSK-grupper. Fördelen med att tillhöra en så stor grupp som POSK är (en av de största i kyrkomötet) är att det finns POSKare i alla beslutande organ. Det går alltid att få prata med en POSKare, det finns alltid möjlighet att få veta vad som är på gång.

Och det är en skillnad mot när man inte har det inflytandet. En grupp som startar för att man vill vara med och ta ansvar i församlingen är bra, för det visar på ett ett genuint ansvarstagande och intresse. Men när det intresset bara sträcker sig till de egna gränserna så blir det ett systemfel i Svenska kyrkan. Då blir församlingarna öar som lever sitt eget liv och kroppen, Svenska kyrkan, förtvinar och dör. För att vi skall ha en fungerande kyrka måste man ta ansvar för kyrkan på den lokala nivån - men också vara i kontakt och medveten om stift och nationell nivå.

POSK kommer alltså att finnas med på Jesusmanifestationen

Jag funderar på varför Svenska kyrkan är så väldigt angelägen om att få synas i vissa sammanhang, men inte i andra. Vi har i Göteborg just haft en HBT-festival. Där fanns Svenska kyrkan med i flera sammanhang. Flaggor utanför Domkyrkan, gudstjänster och andra aktiviteter. Det är bra och viktigt.

Men… nu är det Jesusmanifestation i Stockholm i helgen. Och då har Svenska kyrkan officiellt sagt att man inte skall vara med. Det är en angelägenhet för de lokala församlingarna eller stiftet. Jag har också hört argumentet att frikyrkorna har "lagt beslag" på evenemanget och att Svenska kyrkan därför inte vill finnas med.

Jamen, desto större angelägenhet att vara där då, tänker jag! Låt oss visa att vi faktiskt är en viktig kyrka att räkna med, låt oss visa att vi faktiskt också tycker att det är viktigt att prata om Jesus!

Jag läser vad Åke Bonnier skriver på sin blogg idag - det är lysande, kunde inte sagt det bättre själv!

Tänk om vi som kristna kunde enas kring detta. Det handlar inte om vem som har den renaste tron på den renaste Jesus. Det handlar inte om vem som har rätt och fel i äktenskapsfrågan. Det handlar inte om den eller den bibelsynen och den eller den tolkningen. Det handlar om Jesus Kristus.

Tänk om vi kunde börja där - tillsammans, oavsett om vi är katoliker, pingstvänner, EFS:are, oavsett om vi tillhör Evangeliska Frikyrkan eller Svenska kyrkan eller Baptisterna eller Svenska Missionskyrkan eller...

Tänk om alla vi som anses vara liberala och alla de som anses vara konservativa och alla de som anses vara något annat på den kristna skalan kunde komma tillsammans, uttrycka tillsammans glädjen över tron på Jesus Kristus i en gemenskap som inte utesluter utan innesluter, där alla skulle känna sig välkomna att vara med och där vi tillsammans skulle bekänna att Jesus Kristus är Herre.

Det blir ett systemfel när vi inte vågar prata om anledningen till att vi värnar om miljön eller tar ansvar för flyktingar eller deltar i samhällsdebatten. När vi inte vågar säga att det är tron på Jesus Kristus som är anledningen till att vi är med och tar ansvar.

Och detta gäller inte bara oss vuxna i Svensk kyrkan. På en prästkandidats blogg ställs frågan om var Svenska kyrkans unga är när man vill prata om Jesus?

En enkel fråga: Var är Svenska Kyrkans Unga?
Varför är inte de med när det är en stor gemensam kampanj för Jesus?
Börjar det inte bli dags för Svenska Kyrkans Unga att fokusera mera på Jesus och inte så mycket på periferera saker som rättvisemärkt?

Frågan ställs med anledning av den nya kampanj som ungdomsrörelserna i kyrkorna har dragit igång, som handlar om "Jesus for president". Där finns inte Svenska kyrkans unga med.

I POSKs handlingsprogram står det

För en kristen kyrka är tron på Jesus Kristus som vår frälsare grundläggande. Detta måste tydligt framträda så att inte evangeliet går förlorat och ersätts av enbart allmänreligiösa eller etiska frågor. (…)

POSK vill att Svenska kyrkan ska vara en fri kyrka som vågar tala klarspråk i vårt samhälle och i världen.