Den stora kyrkflykten

Jag har förut skrivit om den artikelserie som varit i tidningen Dagen. Serien som handlade om vart ungdomarna tar vägen "efter kyrkan".
>>Läs här>> och
>>Läs här>>

Nu har Carl-Henric Jaktlund skrivit ett inlägg i sin blogg >> Läs här>> som faktiskt är väldigt väldigt bra - så jag citerar det rätt av!

Kyrkflyktens lösning: Mer andlighet - och mer mänsklighet

Hur ska den stora kyrkflykten stoppas? Mer andlighet? Visst.

Men även mer mänsklighet.

I torsdags medverkade jag i en ganska snabbt ihopdragen tankesmedja. Tolv ledare från fyra samfund möttes för att samtala om problematiken att så många unga lämnar kyrkorna (läs artikelserie del 1, del 2 och del 3) Olika sammanhang, olika uttryckssätt och med delvis olika betoningar kring förklaringar och tankar kring förändringar.

Men ändå så samstämmigt. Dels i analysen - alla är överens om problemet - och i hjärtats brinnande engagemang för frågans stora vikt. Det var en hoppingivande dag, inte för att den löste någonting utan för att den satte ljus på en fråga som inte kan ligga under bordet - den måste upp och ta plats.

Så hur ska den stora kyrkflykten tacklas? Det är en komplex och stor fråga utan patentsvar. Lokala församlingar och sammanhang skiljer sig så mycket åt att det inte går att ge generella svar, även inom samfund skiljer sig verkligheten åt. Målet är detsamma, resan olika.

Ska ändå något allmänt och utmanande sägas tror jag att utmaningen är dubbel. Dels gäller det naturligtvis att skärpa bibelundervisningen och för sig själv tydliggöra rollen som vägledare till och närmare Gud. Mer andlighet och ande, alltså.

Men jag tror också att vi måste skärpa oss rent mänskligt. Våga titta på naturliga processer i ungdomars liv.

1. Det svartvita tänkandet präglar tonåren, men blir sedan mer grått. Det har ofta kopplats ihop med att radikaliteten försvunnit, men är det verkligen av nödvändighet sant? Kanske behöver kyrkan snarast se att det är naturligt att gamla sanningar blir mindre självklara när vuxenlivet träder in?
2. Hormonerna lägger sig. Tonåren är som en berg-och dalbana känslomässigt, vuxenlivet mer att lika vid ett intercity-tåg. Många ungdomar tycker sig tappa bort Gud när de lämnar tonåren eftersom de inte "känner som förut". Borde vi inte undervisa om det?
3. Tonåringar växer i praktiken ofta ur sin församling, den som träffas på fredagskvällen i kyrkan. Steget till "söndagsförsmalingen" är många gånger för stort. Är det hög tid att fundera på om det byggs klokt när generationer segregeras i så stor utsträckning? Och är det inte hursomhelst dags för försmalingledningarna att ta tillbaka huvudansvaret för ungdomsverksamheten?
4. Kyrkan har alltmer övertagit hemmets roll som andlig fostrare. Ska det nå djupt och bli vardagsliv av tron är köksbord och vardagsrum viktigare platser än kyrkorum. Församlingen är ett komplement till familjen, inte tvärtom.

Jag tror alltså att andligheten måste få sig ett lyft och är helt förvissad om att inget sker utan Guds nedslag - en kyrkoverksamhet med enbart smarta människotankar är ingen kyrka. Lika övertygad är jag om att det kan vara hur andligt som helst men ändå bli väldigt fel om inte mänskliga principer tas med i beräkningen.

Andligt och mänskligt ligger inte i konflikt med varandra, de samverkar.

Jesus är ett gott exempel därpå.

Carl-Henric Jaktlund, reporter tidningen Dagen