Uppsala domkyrka - avslutningsgudstjänst

Avslutning av kyrkomötet
Fredag 24 oktober
Uppsala domkyrka kl 15.00

Det brukar vara den biskop som skall sluta eller den biskop som just har börjat som har dessa gudstjänster. Då brukar biskopen också ha med sig flera av sina förtroendevalda. Så även idag. De var så vackert uppklädda mer folkdräkter, flera av dem.

Det var den nya biskopen i Västerås stift som höll i gudstjänsten. Domkyrkans kör sjung och de hade också med en kompgrupp.

Den som har läst min blogg och kommer ihåg recensionen från invigningsgudstjänsten kommer ihåg att jag inte gillade musikvalet särskilt mycket. (läs den här) Jag tyckte att gudstjänsten var för stel och att körsången under nattvarden var … hur skall jag uttrycka mig… Säg så här, hade det varit en konsert så hade det varit helt OK, men som musik när jag skall ta emot nattvarden så funkade det inte.

Men så var det inte denna gudstjänst. Nästan alla psalmer var lättsjungna och hade lite folklig prägel. Och så var det då denna kompgrupp. Alltså - något så befriande har jag inte varit med om i denna kyrka sen Alice Babs var där (så fick jag sagt att jag hört henne också).

De spelade bra och de använde elinstrument. Det var inget högtidligt och högtravande i detta. Bara lovsång och spel och jag gillade det. Under nattvardsgången sjöng kören fina, lugna sånger, acapella.

Predikan då - undrar du kanske? Ja, biskopen pratade om den texten från Johannesevangeliet 12:35-43. "Ännu en kort tid… vandra i mörkret…ljuset barn" och som slutar med "Men för fariseernas skull ville de inte bekänna det, för att de inte skulle bli uteslutna ur synagogan. De ville hellre bli ärade av människor än av Gud".

Och biskopen talade om frälsning. Han sa mycket bra saker. Men det är bara en sak som jag kommer ihåg. Han är uppvuxen på en ort där det inte var vanligt att gå i kyrkan. Han berättade om sin klasskamrats syster, som varje vecka tog på sig sin uniform och gick till Frälsningsarmen. Om att bära sin inre tro på utsidan. Genom ett yttre attribut. Och när han berättat detta så började mina tankar vandra iväg.

Visst är det så att vi ibland inte vill att det skall synas på oss att vi är kristna. Och ibland så är det så uppenbart när vi ser en människa - den måste vara kristen. Finns det särskilda kristna koder, attribut? Hur gör jag så att människor ser att jag är kristen? Idag räcker det inte att ha ett kors - det har var och varannan människa eftersom det är mode. Men tänker du ändå som jag - när du ser ett kors? Där är en syster eller bror i Kristus!

Och ibland är det skönt att få ha sina kristna symboler och attribut för att det ger också en inre styrka. Och det kan också ge upphov till samtal. Jag har skrivit om hur viktigt jag tycker det är att präster och diakoner använder sina skjortor. Jag tror att det yttre attributet är viktigt.

Sammanfattningsvis om gudstjänsten. Jag tror aldrig att jag varit på en så glad och trevlig gudstjänst i samband med kyrkomötet. För mig var det oerhört befriande med den vackra körsången och kompgruppen. Jag hoppas att vi får se mer av detta.

Det enda jag tänkte på som är lite jobbigt med Domkyrkan är högtalarsystemet. När biskopen började tala så låter det nästan som om han talar i en sån där hemmagjord telefon. Ni vet en sån där när man tog två burkar och gjorde ett litet hål i dem och sen spände ett snöre emellan och stod en bit ifrån varandra och pratade i burken.

Så undrar ni kanske hur det gick med nattvarden. Som vanligt var det ingen som berättade hur detta skulle gå till. Men det stod i agendan att det skulle vara flera olika stationer. Och det var det. Men det stod inte var dessa skulle vara. Så en var långt fram i kyrkan, vid högaltaret. Och en var vid altaret som är i mitten i kyrkan (därifrån mässan firades) och sen var det två stationer ute i sidgångarna. Den stationen som var vid högaltaret var nästan inte besökt alls, för det var ingen som såg att där stod någon. Så kan det gå.