Den sociala ekonomin öppnar många möjligheter för Svenska kyrkans församlingar. Det är inget nytt i kyrkans historia.
Lydia från Thyatira är heller ingen ny medarbetare. Hon har varit med länge, åtminstone sedan Paulus och Silas träffade henne i Filippi.
Lydia från Thyatira var en målmedveten ledare. Hon gav sig inte, står det i Apostlagärningarnas sextonde kapitel. Kanske är Paulus brev till de kristna i Filippi riktat till henne: ”Gud kan vittna om att jag längtar efter er alla med Kristi Jesu ömhet.” Det hörde sannolikt Lydia, eftersom hon bodde i Filippi. Där hade hon ett stort hus med omfattande affärsrörelse. Hon handlade med purpurtyger. Kanske var det hennes hem som blev den första kyrkobyggnaden i Filippi. Det var i alla fall hos Lydia som Paulus bodde när han kom till Filippi. Efter att Paulus och hans vän Silas blivit piskade och kastade i fängelse kom de till slut hem. De kom till Lydia.
För inte så länge sedan expanderade Svenska kyrkan ekonomiskt. De anställdas skara mångdubbades mellan 1950 och 1990. Kyrkor byggdes i en mängd som bara kan mäta sig med två tidigare perioder i Sveriges historia: Medeltiden och tegnérkyrkornas tid. Där är vi inte nu. I dag är det mycket tal om att backa, avveckla, nedmontera, stänga, släcka, ja det finns många ord. Är det inte tid att börja upptäcka Lydia från Thyatira? Hon har funnits i vår kyrka hela tiden, men det är länge sedan hon var riktigt sedd. Förr hade hon schalett, en period var det hatt, nu syns hon alltmer barhuvad. Kanske finns hon i varje församling.
På tyska finns ett underbart ord. Jag har träffat tyska kvinnor och män som när de berättar om sig själva presenterar sig som Ehrenamtlich. De har det ämbete som belönas med äran: De innehar äroämbetet. På svenska brukar vi säga frivillig. Frivillig, vad säger det? Vem är inte frivillig? Eller är man tvingad när man har lön?
Borde vi inte börja tala om förtroendeanställda? Finns det inte i varje församling två typer av anställda? Några får lön i form av pengar, andra får ingen penninglön. I stället belönas man med det förtroende man åtnjuter. Man är förtroendeanställd.
Tre myter om förtroendeanställda
Det finns tre myter om förtroendeanställda i Sverige. Jag har mött de tre myterna i olika sammanhang där de odlas.Den första myten säger att de förtroendeanställda inte kostar några resurser. Men de kostar rekrytering, ledning, utbildning, fortbildning,verksamhetspengar och så vidare. De kostar allt som andra anställda kostar, utom lönen. Vill man ha förtroendeanställda måste det synas i budgeten.
Den andra myten säger att det antingen finns människor som vill vara förtroendeanställda, eller också finns det inte. Men vem är förtroendeanställd från början? Är det inte någonting man blir som kräver aktiv rekrytering? Liksom andra tjänster kräver förtroendeanställning att man rekryterar och skolar in individer.
Inte ens i USA, där så mycket sker med hjälp av förtroendeanställda, kan man sitta med armarna i kors och vänta på att de förtroendeanställda ska dyka upp. Där är det ett universitetsämne att lära sig att rekrytera, organisera och leda förtroendeanställda.
Den tredje myten påstår att löneanställda har kompetens och professionalitet, medan förtroendeanställda inte har det. Man kan därför ingenting kräva av en förtroendeanställd. Det här är kanske den farligaste myten. Den riskerar att fostra en syn där ”dom frivilliga” är utbytbara, eftersom deras arbetsuppgifter anses vara okvalificerade.
Är det inte så att en förtroendeanställd kan vara mycket mer kompetent än den som har lön för att utföra uppgiften? En landskapsarkitekt kan vara förtroendeanställd i arbetet med kyrkogården. En pensionerad landstingschef kan arbeta inom diakonin och en professor i teologi kan vara förtroendeanställd att handleda präster och pedagoger.
För mig har det gett hopp att arbeta med förtroendeanställda i USA. Där lärde jag mig att mycket beror på ledarskapet. Så som ledaren uppfattar sig själv, så uppfattar andra sin arbetssituation. Är chefen skolad i näringslivets och myndighetens principer, blir resultatet firma och förvaltning. Det fungerar så länge det kommer in pengar på kontot.
Lydia kliver fram
Medan Svenska kyrkan hade den unga välfärdsstatens sprängfyllda kassakista var Lydia från Thyatira satt på undantag. Ibland hörde man glada tillrop från Lydia. Det var till exempel när hon uppmuntrade kvinnor som ville bli präster. Många gånger har hon samlat pengar till Lutherhjälpen och Missionen. Någon gång blev hon ilsken och sa ifrån. Eftersom hon ofta varken varit förtroendevald eller anställd blev hon hänvisad till maktens marginal.Under de kommande åren hoppas jag att Lydia kliver fram. Den sociala ekonomin behöver hennes kompetens eftersom svenska folket har tröttnat på bonusmaximering i omsorgsbranschen. När församlingarna blir aktörer i den sociala ekonomin kan insatserna från Lydia vara avgörande.
Ibland kommer Lydia från Thyatira att vara en man. Oavsett vilket, är det en människa som prövar lösningar som varken förtroendevalda eller anställda kunnat se. Kanske har man inte vågat heller. Därför kommer hon eller han att anklagas för att vara både entreprenör och enspännare.
Släpper man fram det man längtar efter, och djupast vill, då hittar man resurser.
Arbetet med förtroendeanställda måste grundas i att man drömmer tillsammans. Det är längtan och behov man ska besvara.
Mikael Mogren,
stiftsadjunkt i Västerås stift.
Ur POSKs vision och program
Svenska kyrkans sociala roll
Vi lever i ett samhälle som snabbt förändras. Det finns nu möjligheter för Svenska kyrkan att på ett nytt sätt vara aktör i samhället och därigenom möta människor i nya sammanhang. Staten och SKL (Sveriges kommuner och landsting) har slutit en överenskommelse med organisationer inom den ideella sektorn i syfte att underlätta och öka det samhälleliga ansvarstagandet från dessa och här finns stora förväntningar på att kyrkan tar ansvar som aktör. Svenska kyrkan är i dag den klart största organisationen inom denna sektor.
POSK vill verka för att församlingar och pastorat noga följer denna utveckling och utifrån sitt uppdrag som kyrka överväger på vilket sätt man kan ta ansvar och finnas närvarande i samhällslivet. Exempel på detta är verksamhet inom förskola, fritidsgård, hemtjänst och boenden av olika slag. POSK anser att även begravningsbyråverksamhet har en naturlig anknytning till församlingens grundläggande uppgift med dess diakonala och liturgiska dimension. Begravningsbyråverksamhet i Svenska kyrkans regi bör därför vara tillåten.
Svenska kyrkan har en lång tradition av engagemang inom bland annat sjukvård och skola. Det är fortsatt en angelägenhet för kyrkan att, när det finns förutsättningar, själv bedriva sådan verksamhet. För verksamhet som kräver större investeringar och mycket personal bör man finna organisatoriska former som inte riskerar att sådan verksamhet sammanblandas med och urholkar de lokala enheternas ekonomi. Sådana verksamheter bör därför normalt bedrivas organisatoriskt fristående från, men i nära samverkan med församlingar och pastorat.
