Vad hade hänt om…?

Vad hade hänt om det kommit en galning och skjutit under Svenska Kyrkans Ungas årsmöte? Bortsett från att det hade varit en fruktansvärd tragedi (som jag egentligen inte ens vill tänka på). Men hur hade det påverkat Svenska kyrkan som organisation? Ja, inte vet jag.

Om vi gör jämförelsen med den fullständigt vidriga och fruktansvärda händelsen på Utøya, där skotten riktade sig mot den punkt i en organisation där återväxten fanns. En plats i en organisation där hoppet, framtiden fanns. En plats med människor som hade ett starkt stöd i hela sin organisation, där ungdomar som var 15, 16, 17 år känner statsministern och andra ministrar - för dessa har varit där och träffat ungdomarna. Flera gånger.
Därför att de politikerna var fullt medvetna om att ungdomarna stod för hoppet och framtiden inom organisationen. Och de var genuint medvetna om att ungdomarnas tankar och idéer är intressanta!

Om vi gör jämförelsen mellan organisationens stöd till ungdomarna på Utøya och Svenska kyrkans stöd till sina ungdomar så ligger detta så långt i från varandra som det kan komma nästan.

På Utøya fanns det ungdomar som var viktiga för sin organisation. De är vuxna hade förstått att det är viktigt att lyssna på dem, att lära känna dem och att umgås med dem. Därför var många av ungdomarna personligt kända av ministrarna.

Och så jämför vi med organisationen Svenska kyrkan och Svenska Kyrkans Unga. Hur många av nomineringsgruppernas kyrkopolitiker brukar närvara vid Svenska Kyrkans Ungas olika arrangemang? Lyssna på ungdomarna? Vill veta vad de tycker?

Hur många präster och andra anställda brukar följa med och närvara vid ungdomarnas arrangemang? Hur många biskopar prioriterar att vara med ungdomarna, lägger om sitt schema för att ta sig tid?

Visst finns det några ljuspunkter. Västerås biskop Tomas har till exempel ett ungdomsråd som han regelbundet träffar för att få höra deras synpunkter.

Men om vi inte lär oss att lyssna på ungdomarna NU så har vi huggit av våra rötter och Svenska kyrkan som organisation kommer att förtvina.

När jag var med i Kyrkans Ungdom (som det hette på den tiden), i mitten och slutet av 80-talet kom alltid biskop Bertil Gärtner när vi hade ungdomsmöten. Vår församlingsassistent var med och stöttade. Vi fick hjälp att vara med och ta ansvar. Kyrkorådet avsatte pengar så vi kunde åka på läger. Ungdomsverksamheten prioriterades.

Vad ger vi våra ungdomar idag?
Vad hade hänt om…?

Ur POSKs handlingsprogram:

Känslan av samhörighet med Svenska kyrkan beror mycket på de kyrkliga kontakterna under barn- och ungdomstiden. Konfirmationsseden viker och de ungdomar som idag väljer att konfirmeras är i minoritet. POSK menar att det är nödvändigt att prioritera barn och ungdomar. Unga människor behöver mötas av vuxna som är närvarande där ungdomarna befinner sig, till exempel i skolan eller i gemenskapen på internet.

Gudstjänstlivet måste erbjuda möjligheter för familjer och ungdomar att delta. Kyrkan måste använda många olika former för att involvera barn och ungdomar, såväl traditionella som nyskapande för att behålla deras engagemang. POSK menar att en stark barn- och ungdomsrörelse är viktig för kyrkan och stöder Svenska Kyrkans Unga.