24 sep. 2012

Vad är en församling?

I morgon startar kyrkomötet på riktigt. Redan idag har flera ledamöter anlänt till Uppsala för att i olika grupper och konstellationer diskutera frågorna som kommer upp.

Den stora frågan är givetvis strukturen för Svenska kyrkan.

Om den har det skrivits mycket bara det sista dygnet:
Karin Långström Vinge: Strukturfrågor>>
Kristen Opinion: Församlingarna och framtidens kyrka>>
Stillsam: Församlingarna omdefinieras>>
Håkan Sunnliden blogg: Kungen, Drottningen och Bertil Murray>>
Frimodig kyrka: Kyrkan stöps om i tysthet>>
SvD: Brännpunkt: Kyrkan stöps om i tysthet>>
Kyrkans Tidning Debatt: Se upp för megapastorat>>

Och diskussionens vågor går höga. För eller emot? Bra eller dåligt förslag?

Jag tänker att det väl är bra att gå till sin egen församling, där man själv är aktiv. Hur kommer det att bli med den församlingen? Kommer det att finnas människor som är beredda att gå in som förtroendevalda i din församling? Och vad vill dessa förtroendevalda egentligen ta ansvar för? Är det byggnaderna, ekonomin, verksamheten, personalen, gudstjänsterna? Kan din församling ta fullt ansvar för gudstjänst, diakoni, mission och undervisning? För begravningsverksamheten?

Flera av debattörerna som är kritiska mot Närhet och samverkan ifrågasätter också kyrkoherdens roll i ett stort pastorat. Men då måste jag fråga - handen på hjärtat - hur många församlingsbor känner din kyrkoherde idag? Är din kyrkoherde den store "landsfader/moder" som jag uppfattar framställs som idealet i bland annat Anders Bexells debattartikel "Se upp för megapastorat".
Närhet, gemenskap och engagemang kräver en närvarande kyrkoherde. Detta förutsätter ett gripbart pastorat.
Vad är närhet, gemenskap och engagemang, i det här sammanhanget? Vad är en närvarande kyrkoherde? Och hur stort är ett gripbart pastorat? Är det antalet människor som bor i pastoratet? Är det längden och bredden (ytan?) Är det hur många gudstjänster det firas i veckan? 

När jag hörde talas om förslaget på de stora pastoraten första gången så höll jag på att gå i taket. Jag tyckte det var ett uselt förslag, när jag förstod att kyrkoråden skulle väljas av det gemensamma kyrkofullmäktige.

Men… ju mer jag har funderat på detta och sett på hur verkligheten ser ut så inser jag att innebär att vi istället kan få små, livskraftiga församlingar/gemenskaper runt varje kyrka. Det betyder inte att jag släppts en av POSKs hjärtefrågor - att kyrkovalet endast ska vara ett val på lokal nivå och att stift och nationell nivå ska vara indirekta val. Därför blir just den diskussionen, hur valen ska gå till, extra viktig i organisationsutskottet.

Men med det förslaget som ligger på kyrkomötets bord så kan människor som vill fira gudstjänst i sin kyrka, den som ligger närmast - få göra det om man går in och tar ansvar. Fyra personer är allt som behövs!
Där två eller fler av er församlas finns jag mitt ibland er…
Vi behöver inte ha ett helt kyrkoråd, vi behöver inte ta ansvar för hela verksamheten i den grundläggande uppgiften om vi inte mäktar med det, vi behöver inte ta allt personalansvar - men vi kan få ta ansvar för att det firas gudstjänst!

Om inte detta är att värna församlingarna, så vet jag inte vad det är! Detta måste ju ändå vara grunden för hur vi vill att församlingarna ska byggas.

För mig har det blivit mer och mer tydligt att ordet pastorat har fått en helt ny betydelse. Kanske även ordet kyrkoherde och domprost. Vi måste våga tänka utanför de ramar som vi sätter upp för vår verklighet. Och vi måste fråga oss - kommer det att kunna firas gudstjänst varje söndag i min kyrka? Är jag beredd att gå in och ta ansvar för att gudstjänst ska kunna firas i min församling? DET, mina vänner är grunden för vår Svenska kyrka, det är grunden för hur en kyrka byggs upp.

Sen är det givetvis viktigt att vi också pratar om hur vi fördelar ansvaret, hur vi tar ekonomiskt ansvar, hur vi tar hand om personalen, hur vi förvaltar kyrkans egendom - men det är inte lika viktigt som att vi faktiskt firar gudstjänster, hör ordet och delar bröd och vin tillsammans.

Som Nils Gårder skrev in sin debattartikel här:
Det bör finnas en levande kristen församling kring varje kyrka. Detta bör gälla såväl i städernas skilda stadsdelar som på mindre orter på landsbygden. Skall detta bli möjligt måste dock församlingarna samverka i pastorat, som kan fördela vissa uppgifter så att de utförs gemensamt.

1 kommentar:

Bengt Holmberg sa...

Bloggen ställer frågor som om det inte funnes svar på dem: "Vad är en närvarande kyrkoherde? Och hur stort är ett gripbart pastorat? Är det antalet människor som bor i pastoratet? Är det längden och bredden (ytan?) Är det hur många gudstjänster det firas i veckan? "

Men det finns svar på sådana frågor, t.ex. i en mycket förbisedd bok: Bo Giertz, I smältdegeln. Göteborgs stift 1963-68. (Pro Caritates förlag: Göteborg 1969). Biskopars ämbetsberättelser över vad som hänt i stiftet sedan föregående prästmöte för sex år sedan har sällan ansetts vara riktigt spännande litteratur, men Giertz tre volymer i genren var ett undantag - särskilt denna senaste.
Giertz gör en skarpsinnig analys av det stora statistiska material som varje pastorat i stiftet skickat in, och både ställer och besvarar - med empiriska belägg - just sådana frågor som Rimborg radar upp. T.ex. vad är en lämplig storlek på en församling (pastoral enhet) för att en präst ska få pastoral kontakt med alla, och för att det ska kunna skapas en gripbar enhet, med lokalt ansvar, närhet och gemenskap?
Statistiken visar att den pastorala enhetens (distriktets, församlingens) lämpligaste storlek är 1 präst på ca 3 500 människor. Och det har konsekvenser för både byggande av nya kyrkor och för sammanslagning av alltför små församlingar med (tillsammans) alltför många kyrkor. Osv.
OK, boken är mer än 40 år gammal, men verklighetsgreppet och den intensiva analysen visar riktningen för oss också, och kunde upprepas och fortsättas i vår generation också.