Förtroende och medlemskap

Medieakademin presenterade i går, på mediedagarna i Göteborg, sin senaste undersökning. De undersöker hur stort förtroende svenska folket har för olika organisationer, yrkesgrupper, politiska partier och samhällsinstitutioner.

Svenska kyrkan är en av de organisationer som har undersökts.

Första gången Svenska kyrkan finns med är 2004. Då låg förtroendet på 43. 2012 ligger förtroendet på 35 efter att 2010 vare nere på 32.

I år har vi även fått siffror på olika yrkeskategorier. Det visar sig då att präster har ett förtroende på 49. Strax över designer som har ett förtroende på 42 och under universitetslärare som har ett förtroende på 57.

Vad säger dessa siffror oss egentligen?

Anders Ahlberg skriver i Kyrkans Tidning:

Svenska kyrkan har sedan åtskilliga år varit parkerad i mittfältet tillsammans med kungahuset, det är 35 procent som har förtroende för dem. De har båda rört sig sakta nedåt, med all säkerhet av olika orsak: affärerna kring kungen har påtagligt minskat förtroendet -lyckliga familjehändelser har inte över tid kunnat ändra utvecklingen. Svenska kyrkan däremot är det allt färre som har en påtaglig egen erfarenhet av det. Och förtroendebarometern visar att det vi har nära, det har vi förtroende för.

Därför är det ett gott tecken att för präster som yrkesgrupp har vi ett markant större förtroende, 49 procent, än för kyrkan i sig. När vi möter kyrkan i praktiken blir det bra. Det här bekräftar resultaten från de undersökningar kyrkan själv gjort.

Kyrkans Tidning: Präster åtnjuter större förtroende än kyrkan visar undersökning>>

Själv tänker jag på den artikeln som också finns i tidningen Dagen, en blänkare om Jonas Bromander och hans undersökning Medlem 2010. De skriver om medlemstappet i Svenska kyrkan.
Dagen: Dyster ekonomisk framtid för Svenska kyrkan>>

I Jonas Bromanders undersökning framgår det att 90 procent av våra medlemmar har en mycket lös relation till kyrkan och sitt medlemskap. Många är kvar för att de tycker kyrkan gör ett bra arbetet i samhället och står för viktiga traditioner. Men kyrkan är inte viktig för dem personligen.

Då tycker jag inte det är konstigt att Svenska kyrkan ligger så lågt ner som den gör i förtroendebarometern. För jag tycker det är lågt. Jag tycker det är oroande att det också på relativt kort tid har gått så fort neråt. Men jag inser realistiskt att det egentligen är en bättre spegling av verkligheten än om Svenska kyrkan legat högre upp.

När når vi vår jämvikt? När slutar vi tappa medlemmar, för att kyrkan inte berör dem, och när kommer vi att befinna oss i pendeln där den kan börja gå tillbaka - när vi kan börja fylla på med medlemmar, med bekännande kristna som vill vara med och sprida evangeliet i världen.

För det är väl det vi vill? Få medlemmar som faktiskt har en bekännande tro, som går i gudstjänsten för att de tror på Gud och vill dela liv och gemenskap med församlingen?
Alla medlemmar får vara med - absolut!

Men en väckelse - som fyller våra kyrkor med bön och lovsång - visst är det det vi egentligen vill?

Och då tror jag, personligen, att vi måste våga släppa alla föreställningar om hur det ska vara, bör organiseras och territoriella gränser.

Vi måste koncentrera oss på att fira gudstjänster som lyfter människor att leva som kristna i vardagen, som genomsyras av ordet och tron och därigenom tar med sig nya människor till gudstjänst. Och vi ska göra det med stor öppenhet för våra olika gudstjänster! DET måste vara vår prioritet!

Ur POSK program:

Kyrkans tro tar sig uttryck i en församlingsgemenskap med ett levande gudstjänstliv som centrum. Att bygga levande församlingar är kyrkans viktigaste uppgift och en gemensam kallelse till alla som tillhör kyrkan. Gudstjänsten är hela församlingens gåva och ansvar. Frivilligas ansvarstagande i gudstjänsten ska uppmuntras. Det är angeläget med ett brett utbud av gudstjänstformer för olika åldrar och livssituationer. För en kristen kyrka är tron på Jesus Kristus som vår frälsare grundläggande. Detta måste tydligt framträda så att inte evangeliet går förlorat och ersätts av enbart allmänreligiösa eller etiska frågor.
(…)
I en levande församling tar sig tron uttryck i kärlek och praktisk diakonal omsorg. Församlingsdiakonin är omistlig, och måste innebära att stå på de utsattas sida och vara deras röst i kyrka och samhälle. Flyktingar, alkohol- och drogberoende, ensamma, sörjande, människor med relationsproblem, arbetslösa – nöden är skiftande och behoven är stora och kan inte mötas endast av församlingens anställda. Diakonen är ett barmhärtighetens tecken, som ska inspirera och stödja alla att ha omsorg om varandra.

Se Sören Holmberg och Lennart Weibull när det presenterar siffrorna från november 2011. (siffrorna innan mätningen som presenterades på mediadagarna)