Om valprocessen i Skara stift

Martin Garlöv, Uppsala, skriver om valprocessen i Skara stift på mirjamellermose-bloggen>>

"Alldeles förmånga inlägg i Facebook-gruppen Mirjam eller Mose? får mig att tänka på Carl Larssons väggmålning i Nationalmuseets övre trapphall, Midvinterblot. Målningen visar hur sveakungen Domalde offras efter tre år av missväxt. Ett motiv som refuserades på sin tid och först 75 år senare, 1992 sattes på plats.

Processen inför ett biskopsval, såsom den framträder i Facebook-gruppen och på bloggen Mirjam eller Mose, vad berättar den om läget i Skara stift och i resten av Svenska Kyrkan? Vad kan man läsa ut av vilka mänskliga egenskaper och företräden som hissas och dissas? Vilken inställning tycks de agerande ha till valprocessen och vad uttrycker inläggen för tankar om biskopsuppdraget?

Den unga kristna kyrkan tog det grekiska ordet för tillsyningsman, epískopos, och gör det till sitt. Där och då, liksom i Svenska Kyrkans 2012 är biskopens uppdrag att se till och se om församlingar. Tidigt fick en biskopen ansvar för sin stad och landsbygden omkring. Här finns början till den slags geografiska stiftsindelning som också blev Svenska kyrkans. I grunden gör den kristna kyrkan inte skillnad på präster och biskopar. Men för den andliga enhetens skull så behövs det biskopar. Och biskopens tjänst är lokalt förankrad i församlingarnas liv.

Kyrkohistoria tycks inte allmänt stå särskilt högt i kurs inom Svenska Kyrkan idag. Det är mitt intryck när jag tar del av åsikter och omdömen, både sådana som avfärdar det som anses vara förlegat och gör anspråk på att vara nyskapat. Här färgas vad jag läser in av inlägg inför biskopsvalet i Skara stift, av de debattinlägg som jag läst i t.ex. Svenska Kyrkans Tidning och i allmänna massmedier, liksom på bloggar och andra sociala medier.

När frågor om styrning och ledning, om Svenska kyrkans organisation och struktur, på bredden och djupet aktualiserades för 25-30 år sedan inför avvecklingen av statskyrkosystemet kom också biskopens roll, funktion och ansvar att diskuteras och bli föremål för omformning.

Motstridigt är att stiftsbiskopens mandat och uppgifter på flera sätt begränsats med bildandet av stiftssamfälligheterna på 1980-talet och med bildandet av det fria trossamfundet Svenska Kyrkan, samtidigt som en fokusering på stiftsbiskoparna som de främsta företrädarna i massmedier och andra delar av offentligheten kommit att betonas på ett annat sätt än under de närmast föregående decennierna.

Begreppet Den dubbla ansvarslinjen kom att användas av många och i flera sammanhang vid den här tiden. Det talades även om den delade ansvarslinjen och den gemensamma ansvarslinjen. Till de begreppen fanns skilda agendor, om än i en del fall överlappande varandra.

När stiftsorganisationen utreddes inför skiljandet kyrka-stat diskuterades för och emot en decentralisering och följderna av att hålla samman eller skilja stiften från en nationell nivå.
Detta med biskopens uppdrag att se till kyrkans enheten lyftes fram i utredningar, remissvar och motioner. Talet om att agera samlande mitt i mångfalden känns något avlägset i biskopsval där starka röster istället lägger vikt vid gränssättning och det exklusiva. Märkligt att en text som Borgådeklarationens, gått från att läsas framåtsyftande till att framstå som ett historiskt dokument. Tidsandan är nyckfull. 20-30 år blir till en lång kyrkohistorisk period när upptagenheten av nuet är rådande.

“Tillsynsämbetet utövas personligt, kollegialt och inom gemenskapens ram. Det är av personlig art, eftersom Kristi närvaro bland sitt folk markeras mest verkningsfullt genom en person, som ordinerats till att förkunna evangeliet och till att kalla församlingen att tjäna Herren i sin enhet av liv och vittnesbörd.”

Borgådeklarationens förklaring av det kollegiala handlar om att biskopen samlar diakoner och präster till att dela den särskilda vigningstjänstens uppgifter och representera det gemensamma.

Och gemenskapens ram är en tillsyn i stiftets och kyrkans styrelser, i Svenska kyrkan med stiftsfullmäktige och kyrkomöte.

“Ingen (biskop) kan eller bör ensam fullgöra dessa uppgifter utan de ‘kräver gemenskapens aktiva deltagande’.” står det i Borgådeklarationen. Och då tänker jag: Ett stift får det biskop man är värd, och omvänt.

Om valprocessen för att finna biskopen för ett stift mer hämtar sitt mönster från en samtid med rekryteringskonsulter och idoljuryer, är det då säkert att det går att värna biskopens främsta uppdrag som “ett tecken på kontinuitet genom tiderna, kyrkans enhet och universella gemenskap”?

Biskopen är inte den som syns först i processionen, det är korset. Sen vandrar de döpta som gör gudstjänst, söndagsglada och liturgiskt i kyrkorummet eller vardagsnära i samhälle och värld. Efter oss alla och sist kommer biskopen. Journalister och andra nyhetsförmedlare, granskare och opinionsbildare får stilla sig något. Det kan dröja innan man får syn på biskopen, för sådan är kyrkans ordning. Å andra sidan erbjuds många ansikten i ledet dessför innan att vända sig till.

Nomineringen med tillhörande provval har i senare biskopsval fått det stora medieutrymmet. Och det på bekostnad av det riktiga valet. Kan spekulationer om möjliga och omöjliga kandidater blivit så omfattande att de närmast berörda - lekfolkets och församlingarnas elektorer och diakoner och präster med rösträtt - förlorat fokus och tappat en del av engagemanget allt för tidigt?

I Svenska Kyrkans utredningar 2008:1 finns på sidorna 169-170 en nordisk utblick som berättar om ordningar för biskopsval i de evangelisk-lutherska kyrkorna i Danmark, Norge och Finland. På sidorna närmast före det avsnittet kan man ta del av erfarenheter från biskopsvalen till fyra stift i Svenska Kyrkan.

Om öppenheten i valprocessen inte förenas med integritet, så tror jag det finns risk för en avskräckande ytlighet. Där enhetsuppdraget förs åt sidan, så tror jag sannolikheten ökar att enskildheter utan sammanhang på ett dåligt sätt blir styrande för samtalet. Och det är utan sammanhang som det blir svårt att för de deltagande att värja sig från en hård ton, liksom från en retorik med påtagliga inslag av klassisk härskarteknik. Följden kan bli att både kandidater och kyrkomedlemmar som egentligen har intresse och engagemang för frågan drar sig tillbaka.

Att välja biskop som vore det en kung för en landsdel, en “frälsare” för ett politiskt parti, det är vad som får mig att tänka på Midvinterblot. Först en eufori och fest vid kröningen och sedan lämnas de valde och vigde ensam. Och går det sedan illa - vilket närmast är en tidsfråga - då ställs krav på avgång eller avbön. Upphöjelse och offer av det här slaget saknar teologiskt stöd i den kristna kyrkan, samtidens rop till trots.

Vad skulle bli annorlunda om kravlistan lades åt sidan, om de långa namnlistorna vecks ihop och stiftets församlingar med sina medlemmar istället samtalade om frågor som: Vad kan vi erbjuda en ny biskop för framtid i vårt stift? Hur kan vi välkomna en ny biskop och ge de bästa förutsättningar för den som blir vigd att utföra sina uppgifter hos oss? Hur kan vi med vår biskop bakom oss ännu bättre bidra till Svenska Kyrkan och den världsvida kyrkans enhet?
Vilken är den frälsarkrans de döpta i Skara stift är beredda att räcka sin biskop? Vem blir deras bundsförvant - deras medarbetare och kamrat?

Martin Garlöv, Uppsala

Brygubben: Gästbloggpost om att välja biskop>>
Brygubben: 45 namn som nämnts till ledig biskopsstol i Skara>>
Brygubben: Bilder av kommande biskopsval>>