Lärofrågor och biskoparna

Från SPT, Svensk Pastoraltidskrift, har vi fått lov att publicera följande artikel, skriven av Hans-Olof Andren.

I en artikel i SPT nr 20/2011 skriver Gunnar Carlsson om ”Biskopens och läroämbetets ställning genom 1982 års kyrkomötesreform”. Budskapet är att läroämbetet i realiteten avskaffades genom 1982 års kyrkomötesreform. I en intressant genomgång av litteraturen om biskopsämbetet fram till 2006 finner Gunnar Carlsson stöd för sina slutsatser. Vad Gunnar Carlsson tycks ha missat är den mycket betydelsefulla ändring i kyrkoordningen som gjordes nyligen. Från och med 1 januari 2011 har biskoparna i realiteten en vetorätt i kyrkomötet vad gäller lärofrågor. Denna stora förändring har uppmärksammats mycket lite, varför jag med denna artikel vill fästa SPT:s läsekrets uppmärksamhet på förändringen.

Demokratiutredningen, som arbetade under åren 2005-2008 och som jag tillhörde, hade bland annat som uppgift att behandla frågan om biskoparnas ställning i kyrkomötet. Bakgrunden var naturligtvis återkommande motioner i kyrkomötet med förslag att biskoparna skulle ha fullt ledamotskap av kyrkomötet, inte bara ha förslags- och yttranderätt och delta i läronämndens och utskottens arbete. Utskottet konstaterade i sitt slutbetänkande ”Styra och leda” (Svenska kyrkans utredningar 2008:1), att frågan hade en direkt koppling till lärofrågors behandling över huvud taget i kyrkomötet. En särskild beslutsordning med krav på kvalificerad majoritet fanns ju för sådana lärofrågor där läronämnden i sitt yttrande hade angett att ett visst beslut i en lärofråga skulle strida mot ”Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära”. Men det fanns flera problem med den då gällande ordningen.

För det första är läronämnden ett beredande organ, som gör sina yttranden innan ärendena behandlas i utskott. Det går därför inte alltid att veta exakt vilka förslag till beslut som utskottsbehandlingen kommer fram till, än mindre vilka utskottsreservationer som kan komma att finnas och vilka särskilda yrkanden i plenum som kan komma att göras. Undantagsvis står det förstås redan innan utskottsbehandlingen klart att ett visst beslutsförslag strider mot läran. Ett exempel är en motion till 2005 års kyrkomöte med förslaget att nattvardsbordet skulle öppnas också för odöpta. Här yttrade sig läronämnden att ”Det skulle strida mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära att skilja dop och nattvard åt.” Om kyrkomötet skulle ha bifallit motionen (vilket inte var aktuellt) skulle därför den då gällande särskilda beslutsordningen sannolikt inträtt. Den innebar, att ärendet skulle sändas tillbaks till läronämnden för förnyat yttrande, och sedan till utskottet för ny behandling, och det är inte säkert att detta hade varit tidsmässigt möjligt under resterande tid av kyrkomötessessionen. Ärendet hade i så fall blivit uppskjutet ett år. Tanken med en förnyad beredning är naturligtvis att man skall komma fram till ett beslutsförslag som överensstämmer med läran. Skulle kyrkomötet likväl gå emot läronämnden – ett högst osannolikt scenario – skulle det krävas 2/3 majoritet för beslut.

Men så klara ställningstaganden från läronämnden är rätt sällsynta. Ofta har det snarast blivit ett uttalande om vad som bör uppmärksammas vid ärendets vidare behandling – ett yttrande som i och för sig enligt min erfarenhet (som sträcker sig från 1983) alltid vägt mycket tungt vid utskottets behandling. För det andra fanns det ett annat problem. Läronämnden var skyldig att yttra sig i frågor om bland annat gudstjänsten och Svenska kyrkans vigningstjänst. Men gränsdragningen mellan vilka ärenden läronämnden skall yttra sig över och i vilka läronämnden kan avstå från yttrande har varit flytande. Vid kyrkomötet 2004 fanns en motion om ”Riks- och stiftskollekternas avskaffande” där läronämnden yttrade sig, men också en motion ”Flytt av riks- och stiftskollekter samt småskrift om kollektens betydelse i gudstjänsten” där läronämnden inte yttrade sig. Båda handlade om gudstjänsten men bedömdes olika ur lärosynpunkt. Vid 2007 års kyrkomöte yttrade sig läronämnden över ”Förändrade regler för tillsättning av domprost”, medan motionen ”Kyrkoherdens valbarhet till kyrkofullmäktige i större kyrkliga samfälligheter” till 2002 års kyrkomöte inte föranledde något läronämndens yttrande. Båda motionerna handlar otvivelaktigt om vigningstjänsten.

Det fanns alltså ett behov av att skilja lärofrågor i en mer kvalificerad bemärkelse från de många frågor som har ”läromässiga implikationer”. För samtliga är läronämndens yttrande av stor betydelse för utskottsbehandlingen och kyrkomötets beslut, men för de mer kvalificerade frågorna borde ett starkare skydd skapas. Utredningen fastnade för att definiera de ”kvalificerade” lärofrågorna på ett nytt sätt, och att införa ett slags veto för biskoparna vid beslut i sådana frågor. Det är alltså vid beslutstillfället ”vetorätten” utövas, inte vid beredningen, och det är biskoparna, inte läronämnden, som har vetorätten. Den praktiska och tekniska utformningen av bestämmelserna var dock inte enkel att komma fram till. Utredningen brottades längs med frågan, men slutligen under ett sammanträde i Växjö (på inbjudan av ledamoten biskop Sven Thidevall) föll alla pusselbitar på plats. Vår otrolige sekreterare Gunnar Edqvist hade natten innan skrivit tänkta propositionsordningar för olika möjliga lärofrågors behandling, och äntligen stod det klart för oss hur det hela skulle kunna gå till. Efteråt kallade vi i utredningen detta för ”undret i Växjö”.

Utredningen föreslog alltså att biskoparna skulle få rätten att stoppa ett förslag till beslut i en lärofråga som de ansåg stred mot Svenska kyrkans lära. Vårt förslag fann nåd hos remissinstanserna, kyrkostyrelsen och kyrkomötet, som fattade ett vilande beslut 2009 och det definitiva beslutet år 2010. (Lärofrågors behandling är en sådan fråga som måste beslutas vid två på varandra följande kyrkomöten.) Två omständigheter kan ha bidragit till att denna betydelsefulla ändring inte uppmärksammats ordentligt: dels att frågan kom i skuggan av vigselfrågan år 2009, dels att ikraftträdandet inte skedde förrän 2011 på grund av ordningen med två kyrkomötesbeslut. Desto större anledning att nu se lite närmare på förändringen.

Liksom tidigare skall lärofrågor i kyrkomötet beredas av läronämnden, som fortfarande består av biskoparna och 8 valda ledamöter. Så här står det i kyrkoordningens 11 kapitel:

16 § Läronämnden ska bestå av stiftens biskopar och åtta andra ledamöter valda av Kyrkomötet.

Ärkebiskopen är ordförande i Läronämnden. Läronämnden ska inom sig välja en vice ordförande.

17 § Läronämnden ska yttra sig innan Kyrkomötet beslutar i ärenden som gäller

1. grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,

2. att anta eller ändra Svenska kyrkans böcker,

3. bestämmelser om gudstjänster, sakrament och övriga handlingar,

4. bestämmelser om kyrkans vigningstjänst, och

5. ekumeniska överenskommelser.

Läronämnden ska beredas tillfälle att yttra sig i övriga lärofrågor.

Läronämnden ska, om den avger yttrande enligt andra stycket, ange om det gäller en sådan lärofråga där den särskilda beslutsordningen enligt 18 § kan bli tillämplig.

Vad skiljer dessa paragrafer från den tidigare formuleringen? I första hand att punkterna 2, 3 och 4 i paragraf 17 gjorts mer kvalificerade. Förut stod exempelvis bara ”Svenska kyrkans böcker”, nu står det ”att anta eller ändra Svenska kyrkans böcker”. Det är ändringarna i psalmboken eller handboken som är den verkliga lärofrågan, inte motioner om att göra psalmboken tillgänglig på internet eller önskemål om en utredning om gladare mässmusik eller en ny bönbok.

Liksom tidigare kan läronämnden yttra sig över ”övriga lärofrågor”, vilket i praktiken är de flesta frågor – ofta kan man hitta någon läromässig anknytning i nästan alla ärenden. Men om läronämnden menar att ett visst beslut i en sådan övrig lärofråga kan komma att strida mot kyrkans tro, bekännelse och lära måste den ange detta redan i sitt yttrande. Tidigare gällde att läronämnden alltid måste ange i sitt yttrande att ett visst beslut skulle strida mot läran, och det gjorde läronämnden alltså mycket sällan, eftersom beslutsförslagen inte var kända för läronämnden när den skulle yttra sig. För de mer kvalificerade lärofrågorna (punkterna 1-5) behövs därför inte längre något ställningstagande från läronämnden redan i beredningsskedet.

Vad innebär då det nya läroskyddet? Det innebär att om biskoparna, oberoende av läronämndens yttrande, finner att ett föreslaget beslut skulle strida mot läran vidtar en komplicerad och tidskrävande process, ”den särskilda beslutsordningen”:

18 § När Kyrkomötet skall besluta i något ärende som anges i 17 § första stycket eller i ett ärende där Läronämnden i sitt yttrande enligt 17 § tredje stycket har angett att en särskild beslutsordning kan bli tillämplig gäller följande.

1. När det har fastställs vilka beslutsförslag som föreligger men innan Kyrkomötet fattar beslut ska biskoparna besluta om den särskilda beslutsordningen i punkt 2 ska tillämpas om Kyrkomötet bifaller ett visst förslag. Biskoparna får fatta ett sådant beslut om de finner att ett förslag inte bör genomföras därför att det strider mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.

2. Om Kyrkomötet bifaller ett förslag för vilket biskoparna har beslutat att en särskild beslutsordning ska gälla ska det förslaget tas upp på nytt vid Kyrkomötets andra sammanträde året efter att val till Kyrkomötet har ägt rum. Läronämnden ska då åter yttra sig och ärendet på nytt beredas i utskott innan Kyrkomötet fattar ett slutligt beslut.

3. Om Kyrkomötet vid det slutliga beslutet bifaller ett förslag för vilket biskoparna har beslutat att den särskilda beslutsordningen ska gälla, måste minst tre fjärdedelar av de röstande bifalla förslaget för att det ska genomföras.

Biskoparna har alltså fått en helt ny funktion vid beslut i lärofrågor. Biskoparna – inte läronämnden – får alltså lägga in veto i lärofrågor. Praktiskt går det till så, att om det under debatten yrkas bifall till förslag i en lärofråga – ett utskottsförslag, en reservation i utskottsbetänkandet eller ett under överläggningen framställt särskilt yrkande – har biskoparna tiden fram till nästa dags plenum på sig att säga ifrån att detta förslag strider mot läran. Om biskoparna skulle vara oeniga, gäller enkel majoritet i biskopskollegiet. Om kyrkomötet trots detta beslutar till förmån för ett sådant förslag – ett mycket osannolikt beslut, enligt min erfarenhet – skjuts hela frågan upp till nästa mandatperiod. Och om då det nyvalda kyrkomötet, efter ny behandling i läronämnd och utskott, skulle framhärda, vilket är helt otroligt, krävs tre fjärdedels majoritet. Tala om hängslen och livrem!

Min uppfattning är att Svenska kyrkan med denna nya beslutsordning i lärofrågor har fått en mycket bättre och säkrare behandling av lärofrågor, där biskoparna fått en ny och central roll. Jämfört med att ge biskoparna rösträtt i kyrkomötet är detta ett mycket bättre sätt att försäkra oss om att beslut i lärofrågor tas på ett betryggande sätt. Sedan är det en helt annan sak att jag av andra skäl hade önskat att biskoparna hade fått rösträtt i kyrkomötet. Engagemanget och arbetsglädjen blir annorlunda om man ställs inför kravet att ta ställning. Under en period var biskoparna rätt passiva i kyrkomötet, men detta har glädjande nog förändrats under senare år. Men om man har varit delaktig i ett beslut är det lättare att känna sig lojal med det, även om man inte alltid vinner gehör för den egna uppfattningen. Biskoparna är förstås också nyckelpersoner för den så kallade receptionen av besluten i stift och församlingar. Men trots avsaknaden av rösträtt för biskoparna är jag faktiskt stolt över vår nya ordning för behandling av lärofrågor. Jag tror att den står sig rätt väl i en internationell jämförelse.

Hans-Olof Andrén

POSKs ledamot i Demokratiutredningen 2005-2008