Hur mycket tid för religiöst och för sekulärt innehåll?

Christer Sturmark, humanisternas ordförande och Helle Klein, präst och initiativtagare till Seglora Smedja, har under ett längre tag debatterat med varandra. De senaste debattinläggen finnas att läsa i Kyrkans Tidning.

Christer Sturmark: Smutsigt och vulgärt, Klein>>
Helle Klein: Vem är vulgär, Sturmark?>>
Christer Sturmark: Kleins debatteknik har spårat ur>>

Jag tänker inte lägga mig i den debatten. De får slåss färdigt själva i sin sandlåda. Men jag funderar lite på det som Sturmark skriver i sin inlägg:

Med ett sekulärt samhälle menar jag ett samhälle där religiösa föreställningar inte förvandlas till lag eller förtryckande normer som befolkningen i detta samhälle har att underordna sig. Med ett sekulärt samhälle menar jag ett samhälle där alla människor, oavsett vilken ideologi eller livsåskådning de åberopar, ges samma utrymme att debattera, opinionsbilda och prägla det öppna samhället. I ett sekulärt samhälle är obligatorisk skolgång inte konfessionell, men konfessionella söndagsskolor och kvällsaktiviteter är frekvent förekommande. I ett sekulärt samhälle respekteras religiösa övertygelser lika mycket, men inte mer, än övertygelser av andra slag än religiösa.

Och det kan jag bara hålla med Sturmark om. Jag vill heller inte ha religiöst förtryck, på något sätt. Jag vill också att det finns en frihet att debattera och opinionsbilda i ett öppet samhälle. Men sen skriver Sturmark:

Så är det inte idag i Sverige. Svenska kyrkan ges en särställning i många avseenden, inte bara juridiskt och inom statens hägn, utan också i radio och tv och andra offentliga sammanhang och ceremonier.

Okey…? säger jag då. Hur har då Sturmark tänkt sig att det ska se ut - egentligen? Hur är hans samhälle uppbyggt? Om vi nu ska få finnas sida vid sida - på samma villkor - hur ska det då gå till om det inte är bra som det är idag?

För min religiösa och kristna övertygelse (tillsammans med Svenska kyrkan) gör att vi (som kyrka och kristna) vill synas och höras, med gudstjänster, musik, klockringning, debattartiklar, demonstrationer, synpunkter och opinion. Vi tycker att det är viktigt att julen faktiskt också firas till åminnelse av Jesus födelse och skulle aldrig någonsin vilja hade på något annat sätt.

När det gäller radio och TV så finns det säkert någon student eller något opinionsinstitut som har räknat ut hur mycket tid det är som är religion och andliga frågor i etern och hur mycket tid det är som är "sekulär". (hjälp mig gärna att hitta en sådan undersökning!)

Jag är till exempel inte så himla intresserad av alla de här "spök- och mediumserierna" som går på TV. Medium som står och ryser och säger "oj, oj, här har det hänt något hemskt" osv. Det där tror jag bara är bluff och båg. Men vi har ett fritt samhälle och därför får också dessa program finnas.

Jag kan hålla med Sturmark om att det kan saknas andra religioner i etern (även om jag kanske inte tror att han egentligen vill ha mer religion i TV och radio). Visst är det mycket få muslimska och judiska gudstjänster som visas i SVT. Det vore kanske något för SVT att ta till sig. Inte på bekostnad av det som redan görs och som är en del av vårt samhälle - som helgsmålsbönen till exempel, utan det är något som ska kompletteras. Dessa tre abrahamitiska religionerna firar ju gudtjänst på olika tider - det kan inte vara några problem att få plats i TV och radio med detta på fredag, lördag och söndag!

Nej, det skulle vara mycket intressant om Sturmark förklarade hur det där samhället skulle se ut som han så vackert beskriver - och hur det är skillnad mot det samhället vi faktiskt redan lever i.

Ingen tvingar Sturmark att gå i kyrkan. Ingen tvingar honom att se gudstjänsterna på TV. Ingen säger att han måste tro på Gud. När skolorna går till kyrkan så är det en naturlig del av vårt samhälle - en stor del av vårt samhälle firar faktiskt jul till åminnelse av Jesus födelse.

Att undanhålla skolungdomarna denna lärdom skapar ungdomar med stora kunskapsluckor. Kunskap som Sturmark själv fick som barn och ungdom och själv kunde ta ställning till i sitt liv. Men om ungdomarna idag undanhålls den informationen och dimensionen av livet kommer en stor pusselbit att saknas för framtidens ungdomar.

Ur POSKs handlingsprogram

Svenska kyrkan är en folkkyrka, en öppen kyrka som har ansvar för alla som bor i landet och därför inbjuder alla att delta. En kyrka som inte kräver personlig bekännelse av sina medlemmar, måste för att behålla sin identitet ha medarbetare som är förpliktigade till kyrkans lära genom vigning till biskop, präst eller diakon.
(…)
För en öppen folkkyrka är det angeläget att skapa kontaktpunkter med så stora delar av befolkningen som möjligt. Detta sker genom de kyrkliga handlingarna vid avgörande tidpunkter i människors liv – dop, konfirmation, vigsel, begravning – och genom själavård, diakonal/social verksamhet, undervisning, kulturaktiviteter och delaktighet i samhället. Centrum i kyrkans liv är alltid gudstjänsten – utan gudstjänst ingen kyrka.
(…)
Att stärka känslan av att höra till Svenska kyrkan är en uppgift för alla kyrkans församlingar även i ett mångkulturellt sammanhang.