26 okt. 2011

Den påtvingade avkristningen

Det får inte vara någon bibelläsning och inga böner; absolut ingen välsignelse. Det var instruktionerna jag fick när jag skulle spela in Vid dagens slut i Sveriges Radio. Jag nämnde Kristus i inspelningen. Det var för mycket, sa de ansvariga.

Det lät inte så när jag gjorde radioandakter i slutet av 1990-talet. Det är en attityd som har stärkts de senaste åren och det är ingen tillfällighet. Med det mångkulturella som förevändning tvingar den tredje statsmakten svenskarna till en avkristning som jag undrar vem som tjänar på.

Är kristen tro så kraftfull att måste den stävjas? Säkert är i alla fall att religiösa människor vet att kristen tro inte levs enbart i det privata. Kraften från troende människor behövs i samhället. Samtidigt finns i mediavärlden skyddsbehov mot en värld där religionen vill straffa homosexuella.

Ja, något är det som driver på den påtvingade avkristningen. Annars skulle jag inte ha upplevt den från både radio, riks- och lokaltidningar. Även i TV har man sagt till mig att jag är för kristen: "Du är ju präst, nä det går inte."

Internationellt sett kan man undra vad det tagit åt Sverige, eftersom det ser annorlunda ut i andra länder. I Frankrike har Le Monde en religionsbilaga på samma sätt som den har en sportbilaga. Tyska Die Zeit distribuerar Cinnamon som är en kyrkotidning av hög journalistisk kvalitet. I dansk radio består morgonandakterna av bön och bibelläsning. Varje dag är det prästerna i Köpenhamns domkyrka som leder andakten enligt fastslaget schema. Det är en ordning som fungerat sedan 1920-talet.

Genom historien har det ofta varit kamp att få förkunna och ska kanske så vara.

Förkunnarens första frestelse är att bli beroende av bekräftelse och börja tala så att man själv ska bli omtyckt. Då stryker man Kristus och slutar att välsigna. Man lyder människor mer än Gud. Till slut blir man tyst för ingenting duger som man har att komma med.

Den andra frestelsen är att gå ner i katakomben. Då står man upp för sin kristna tro bara där man är bland sina egna, och i västerlandet är det en minskande skara. När man kliver ur katakomben talar man som om man fortfarande befann sig där, eller också klagar man lite. Det är det allra lättaste.

Jag ser media som ett dialogtorg, där åsikter ska brytas. Där kan man inte tala språk som ingen förstår utan måste söka sig till det gemensamma.

För egen del har jag tagit följande beslut: Under rådande förutsättningar medverkar inte jag i Vid dagens början eller Vid dagens slut.

Mikael Mogren

stiftsadjunkt Västerås stift

kyrkomötesledamot för POSK

3 kommentarer:

holtter sa...

Det beslutet har du all heder av Mikael!

Anonym sa...

Idioti. Varför frågar de en präst då?

Anonym sa...

Nu dröjer det väl inte länge förrän radiogudstjänsterna på söndagarna också ska avkristnas!