Med tillåtelse av artikelförfattaren och församlingsbladet Fröet publicerar vi här följande artikel:
Att vara kristen innebär inte att man är förskonad från sorger och svåra vägval. Men tron kan vara avgörande när man vistas på livets skuggsida. Christer Johansson vet. För honom har tron varit en orubblig följeslagare som stöttat genom kraschade äktenskap, dödsfall och arbetslöshet.Det bör kanske sägas med en gång. Även om Christer Johanssons väg genom livet bitvis varit törnbeströdd, så är han långt ifrån den allvarsamma och dystra typen. Tvärtom. Han är gladlynt, skiner ofta upp i ett stort leende och han verkar ha en avundsvärd förmåga att ta oväsentligheter med en axelryckning. Men så har han också en trygghet som grundlades tidigt hemma på Dyrön i södra Bohuslän.
– Det var en väldigt trygg kristen miljö som jag växte upp i. Det var lugnt och ingen stress. Och jag fick tidigt en tro. Det har jag sedan burit med mig genom livet.
Vi träffas i Björkekärrs församlingshem. Det är sen eftermiddag och Christer har nyss gått av sitt pass som taxichaufför. Vi pratar om hans uppväxt, svårigheter och vägval i livet. Och om trons bärande kraft. Den har han känt många gånger.
– Tron betyder allt. Den har blivit starkare med åren. Det känns som att jag är orubblig, säger han.
Prövningarna och vägvalen har varit många. Christer var 16 år när han lämnade tryggheten på ön och började läsa på fackskola i Kungälv.
Framtiden var utstakad. Två år senare fick han jobb som montör på en firma som levererade bilinredningar till Volvo. Så småningom avancerade han till produktionsplanerare. Med tiden gifte han sig och fick en dotter. Det borde ha varit han livs lyckligaste tid, men familjelyckan ville inte infinna sig.
– Min fru drabbades av en amningspsykos och blev aldrig bra efter det.
Det var riktigt tufft. Jag var med i Gilead-församlingen på den tiden och fick mycket stöd av de andra i församlingen. Alla såg hur jag led men jag ville inte erkänna det själv. I fyra år kämpade jag men till slut gick det inte längre och jag bestämde mig för att ta ut skilsmässa.
Det var allt annan än en lycklig skilsmässa. Hustrun vägrade till en början, men när skilsmässan gick igenom tog hon med sig dottern och flyttade till en annan stad.
– Hon flyttade för att jag inte skulle kunna träffa min dotter. Det tog många år innan vi såg varandra igen. Då var hon 15. Hon och socialtjänsten kontaktade mig för att det inte fungerade hemma. Hon blev vuxen tidigt och fick ta hand om sin mamma. Det kändes bittert att inte få träffa henne, men nu har vi en bra kontakt igen och jag är morfar. Hon bygger förresten hus på Dyrön nu.
Med åren hann Christer gifta sig en andra gång och få en son. Men relationen tog slut efter några år. Det var en odramatisk skilsmässa, men den gjorde ändå avtryck.
– Båda skilsmässorna har påverkat mitt liv. Det är klart att det känns som ett misslyckande. Det har tagit mig hårt att det inte fungerade.
När företaget han arbetade på flyttade till Dalsland hängde han på. I två år blev han kvar innan företaget lade ner för gott. Flyttlasset gick till Göteborg. Han fick ett nytt jobb hos en underleverantör till Volvo och köpte hus i Partille.
Men så kom nästa prövning. Företaget gick i konkurs och Christer fick gå med sex månaders garantilön innan han kastades ut i kylan. Då var han 57 år och chanserna till ett nytt jobb var minimala.
– Jag hade åldern emot mig. Jag var för ung för att få pension och för gammal för att kunna konkurrera med de yngre. Jag har nog sökt 300 jobb, funderar han.
– En enda gång blev jag kallad till intervju.
Det blev en svår tid. Ekonomin fick sig en rejäl törn.
– Jag sålde huset och köpte en mindre lägenhet här i Björkekärr. Men det var kärvt. Första tiden levde jag på besparingar men de tog snabbt slut.
Vid den tiden hade han nyligen gift sig för tredje gången och hade också en styvson att ta hand om.
– Det var ingen bra start för oss.
Kassan blev allt mer skral. Dessutom släpade han efter med en obetald skatt i samband med husförsäljningen som snart hamnade hos Kronofogden.
Det dröjde inte länge förrän de hotade med utmätning av lägenheten.
Just när allt såg som mörkast ut kom plötsligt hjälpen.
– Jag fick låna privat av en vän som fick reda på hur det låg till. Jag hade själv inte berättat något, men han såg på mig att jag hade bekymmer och frågade hur det var. Det var en enorm lättnad.
Christer slog in på en ny väg i livet. Han gick från att vara i Fas 3 till att bli yrkesverksam igen.
– Jag kom i kontakt med en jobbcoach som hade hjälpt en annan person som var i samma situation som jag. Han hade hjälpt honom at hitta ett taxijobb och han föreslog att vi skulle göra samma sak med mig. Så jag ringde första bästa taxifirma i telefonkatalogen och blev kallad till intervju med en gång. Och jag som hade skrivit CV och sökt 300 jobb utan att knappt bli kallad till intervju!
Intervjun var mer ett snabbt samtal. Christer lade alla korten på bordet och sa som det var, att han inte hade taxikort. Svaret han fick var att jobbet var hans om han fixade utbildningen. Sagt och gjort.
Christer pluggade hemma på kammaren och två veckor senare kunde han påbörja sitt nya jobb.
– Jag trodde aldrig det skulle vara så lätt.
Han stortrivs som taxichaufför.
– Jag arbetar heltid nu och kör mest färdtjänst. Det är ett jobb som passar mig. Jag träffar många människor och jag är en bra lyssnare. Man får höra många livsberättelser. Människor som mist sin partner och om barn som aldrig hör av sig. Men de berättar också bra saker.
Att ensamheten är stor bland människor är något som Christer har märkt.
– Ja, det märker man. Jag hörde talas om en tjej som beställde taxi på midsommarafton för en rundtur i stan för att slippa vara ensam. Jag märker också att en del av dem jag kör är ensamma. Man blir lite som en själasörjare.
hustru kommer från Mongoliet och de träffades i församlingen. En del höjer på ögonbrynen åt att han vågar satsa igen.
– Ja, en del tycker nog att man är konstig som gifter sig en tredje gång. Att man borde vara bränd. Men det går över. Man måste ju våga tro på livet och kärleken igen, säger han.
Han känner sig nöjd med livet.
– Det är mycket som har ordnat sig så nu kan jag se framåt igen.
Han funderar en stund på vad som påverkat honom i livet och nämner skilsmässorna igen. Men så kommer han på ett viktigt val han gjorde i början av 80-talet.
– Då donerade jag min ena njure till min syster. Det var ett viktigt val, men jag tvekade aldrig. Tyvärr stöttes den bort efter en vecka. Hon var väldigt sjuk och hon dog i vintras. Det var tungt… Återigen spelade den orubbliga tron en stor roll.
– Det blir lättare att ta sig igenom svårigheter när tron är stark. Det gäller alla situationer i livet.
Där är han verkligen orubblig. För att Gud rycker in när man som mest behöver det är hans fasta övertygelse.
– Någon sa till mig när det löste sig ekonomiskt för mig att ”se, han hjälper dig, även om klockan är fem i tolv”. Och det stämmer, även om klockan var tio över för min del. Men det är något som jag har lärt mig.
Gud hjälper. Även om det känns som att hjälpen är långt borta, så är det bara att vänta, för den kommer när man som mest behöver den.
Text Mathias Pernheim
Foto: Jan Jidsten
Christer Johansson är med i Björkekärrs församling och sitter i kyrkorådet för POSK.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar